Citat om styrka
"Vad ska jag säga till alla som inte förstår?Alla som säger att jag är stark. Stark?
Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte."
Gud, vad jag är trött på att höra att jag är stark! Det är inte styrka det är frågan om, det är bara det enkla faktumet att vissa saker måste man som människa även om det egentligen inte går. Att bara skita i allt och lägga sig ner och ynka oavbrutet är en lyx jag inte kan unna mig.
I och med att jag har barn att ta hand om har jag ett ansvar som jag aldrig kan lägga ifrån mig. Det innebär inte att jag är stark, det innebär bara att jag fullföljer det "kontraktet" jag skrev på när jag satte dem till världen. Dessutom vet jag ju att M litar på att jag tar hand om dem så bra jag kan, jag skulle litat på honom om det varit jag som dog. Inte kan jag väl svika honom?
Jag sörjer ändå, bakom allt det där som folk kallar "styrka" - jag sörjer så det gör ont! Då känns det nästan som ett förminskande av den smärtan och sorgen när alla bara babblar om hur stark jag är.
Åh, skit också, Fars dag hade jag glömt!
Ge pappa en prenumeration
på fars dag!
Låt far slippa slipsen i år - ge honom något han verkligen vill ha.
Överraska den 9/11 med en prenumeration på en tidning om jakt
eller fiske, manligt mode, antikviteter, korsord, foto, mat eller tv
Jaaaahaaaaa........ Ska jag ge dem en prenumerationsadress de aldrig glömmer eller?? "Kyrkogården 12 B" typ. Fast M har ju ingen brevlåda...."Tänkte inte på det!"
Nåja, Allers förlag är numera bortklickade när det gäller mailerbjudande!
Men fy f*n. Fars dag....Hade glömt att det är coming up soon, har haft nog av att gruva mig för jul och annat jobbigt. Blääää! Sannerligen, änkeåret har börjat: "man ska ta sig igenom alla högtider blablabla!" Ja, och så ska man ta sig igenom alla vanliga dagar också till på råga på allt.......
Mina änglar
Jag har, märker jag i den här oändliga sorgen, begåvats med några proffessionella änglar i min närhet. Och då menar jag inte nära anhöriga som ju faktiskt SKA stötta när man har det svårt, utan andra.
1: Bibliotekarien. Vi har i vår by en biblioteksfilial, liten men personlig. Den sköts av en eldsjäl till bibliotekarie, hon är bara ljuvlig! Brinner för barns rätt att få möta böcker, känner alla sina låntagare, blir alltid så glad när man kommer dit. Jag ringde henne nån av de första dagarna för att hon skulle sätta böckerna på omlån (de höll på att gå ut och visst, jag kunde helt enkelt skitit i det, men då i början kunde jag inte sortera vad som var stort och vad som var smått). Då sa hon till mig att inte oroa mig, hon skulle hålla koll på det åt mig och så grät hon i telefon med mig för hon var så ledsen för min skull.
Senare letade hon fram + beställde hem allt vad som fanns av sorgböcker åt mig. Hon lånade till och med ut en av sina privata böcker och kom hem till mig med den en morgon innan hon åkte till jobbet! Nu när vi var där i tisdags gav hon mig en såndär liten "klokbok" om sorg som hon hade haft hemma. Hon sa att hon köpt den för att den kunde komma till pass nångång och nu var det den stunden. Alltså, vad ger ni mig för en sån ängel??? Hon är helt fantastisk!
2: Min BVC-sköterska. Ringde mig bara några dagar efter att det hänt, bara för att höra hur det var med mig. Det var också hon som då frågade "kan du sova?" - en fråga som man inte borde släppa ut sörjande från ett sjukhus utan att ställa, kan jag tycka!....Jag svarade att jag inte kunde det och att jag kanske skulle behöva insomningstabletter. Då var jag i sån chock att jag inte orkade ringa om något alls, men hon förstod nog det, för hon sa genast "då går jag över till läkaren och säger till honom att skriva ut det till dig!" (läkarstationen och distriktsköterskorna/BVC ligger i samma byggnad). Utan henne hade jag antagligen inte sovit alls den där första tiden! Sedan dess har hon ringt med jämna mellanrum, bara för att höra hur jag har det. Älskar henne!
3: Tjejerna på det lokala sparbankskontoret. När det blev dags att fixa konto för livförsäkringspengarna ringde jag dit ner. Jag behövde bara presentera mig så sa de: "ja, är det du, vi har väntat på att du ska ringa!" Inga jobbiga förklaringar om att min man har dött blabla utan de visste direkt vad som hänt. Det var jätteskönt, för jag avskydde verkligen alla de där långa sorgliga förklaringarna som man var tvungen att göra till alla myndigheter då i början.
Jag har också kunnat ta ut kontanter till arrendebetalning från M:s företagskonto hos dem utan tjafs, vilket jag egentligen inte får göra utan dödsfallsintygs-papper.
4: Granntjejen på andra sidan vägen. Har alltid gillat henne och vi känner ju dem lite grann, men inte jätteväl. Hon kom över hit på kvällen (bara det, att våga gå över så helt oanmäld!) vilket råkade vara den första kvällen jag och barnen sov ensamma här hemma (de första nätterna sov mina föräldrar här). När hon hörde det sa hon direkt "vill du att jag stannar här i natt?". Jag sa att det inte behövdes och då sa hon "då kan du ringa mig om du behöver,jag kan ju komma fort mitt i natten eftersom jag bor så nära!" Jag tyckte det var jättesnällt; hon har två små barn hemma, men var ändå beredd att ställa upp sådär. Dessutom erbjöd hon konkret hjälp till skillnad från alla andra som bara sa det där luddiga "säg till om du behöver hjälp med något!" Hon sa bland annat att hennes man kunde komma över och klippa gräset åt mig och att hon och hennes barn gärna lekte med Lilla J så jag fick en paus. Efter det har hon också fortsatt att bjuda över oss på kvällsmat och fika. Alla rätt i boken; konkreta hjälpförslag, fortsätta höra av sig! Jag glömmer det aldrig!
5: De två mammorna som jag lärde känna i BVC-gruppen. De ringde ett litet tag efter begravningen och frågade om de fick komma och hälsa på mig. När de kom hade de med sig rubbet - de tog över köksbordet härhemma! Dukade fram frallor, pålägg, kaka, grönsaker, ja de hade till och med med sig kaffe i termos! Allt jag behövde göra var att sätta fram muggar. Jag var impad av att de vågade kontakta mig, vi träffades lite grann i våras men hade liksom precis börjat lära känna varann. Nu sms:ar de mig med jämna mellanrum och upprätthåller kontakten och det känns jättebra.
Mer av vår surrealistiska verklighet
- Jaha, barn, vad har ni nu hittat på för kul under höstlovet?
Mina barn, stora J och mellan M:
- Jo, fröken, på måndagen urnsatte vi pappa, på onsdagen valde vi en gravkrans och på söndagen gick vi på minnesgudstjänst där de läste upp pappas namn!
Twisted.......
Så ser vår verklighet ut nu, det är banne mig helt upp och ner! Kan inte fatta att jag lever i den här verkligheten, om allt hade varit som det skulle så hade vi alla fem förberett oss på weekend-trippen till Stockholm som vi hade bokat nu till helgen. Nu blir det istället en mycket sorgsen och stilla Allhelgonahelg i kyrkan och vid graven.......
Det vi gjorde idag, var att vi valde en gravkrans att lägga på graven nu till Allhelgona. Den här blev det:
Godmorgon ångest
Jag förstår vad som hänt och att det är "för alltid" med förståndet, men jag kan inte få mitt hjärta att förstå!
Balansgången mellan sorgearbete och psykotiskt vansinne känns knivskarpt tunn ibland.......
Urnsättningen
Vi började inne i kyrkan där vår begravningsentreprenör talade lite och sedan spelade upp låten som jag hade önskat åt M: "Miss Sarajevo". De hade ställt urnan på ett litet bord längst fram med levande ljus och jag hade med fotoförstoringen som vi hade på begravningen - för att göra det lite mer konkret för Lilla J. Den ställdes bredvid urnan och det var fantastiskt vackert när solen föll in rakt på fotografiet under musiken; nästan som om fotot var levande!
Sedan läste begravningsentreprenören en dikt; en version av den här (den finns i lite olika översättningar):
"Döden är inget alls. Den räknas inte. Jag har bara slunkit in i rummet bredvid. Inget har hänt. Allt är precis som det var. Jag är jag och ni är ni, och det gamla livet som vi levde så kärleksfullt ihop är oberört, oförändrat. Vad vi än var för varandra är vi ännu. Kalla mig för det gamla bekanta namnet. Tala om mig på samma nonchalanta sätt som ni alltid har gjort. Låt inte ert tonfall förändras. Anlägg ingen tvungen allvarlig eller sorgsen min. Skratta som vi alltid brukade skratta åt de små skämt som vi gladde oss åt tillsammans. Lek, le, tänk på mig, be för mig. Låt mitt namn vara på allas läppar, som det alltid har varit. Låt det uttalas utan ansträngning, utan tillstymmelsen till en skugga över sig. Livet betyder allt det någonsin har betytt. Det är likadant det alltid har varit. Det finns en absolut och obrytbar kontinuitet. Vad är denna död annat än en försumbar olyckshändelse? Varför skulle jag vara ur sinn bara för att jag är ur syn? Jag väntar ju blott på er en liten stund här någonstans i närheten, alldeles om hörnet. Allt är väl."
Jag bar själv ut urnan till graven och sänkte ner den och jag och barnen lade ner varsin vit ros och varsitt glashjärta. Dessutom hade jag med en liten burk med jord hemifrån som jag tömde i; jag kände att M skulle ha med sig lite av den jord som var hans och som han arbetat med och vårdat så mycket genom åren.
Sist tände vi varsitt gravljus och lade ner ett hjärta av rosor och jag läste dikten av Dan Andersson som hans mamma hade önskat:
"Jag skall gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa så sakta på porten
där ingen mer går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut."
Det var bara jag, barnen, M:s föräldrar och mina föräldrar som var med och så begravningsentreprenören och kyrkvaktmästaren (som för övrigt känt M lite grann sedan de var barn, vilket jag tycker känns väldigt fint) och det var precis så det skulle vara. Begravningen är för alla - nästan ett skådespel - men urnsättningen är privat och mer intim.
Det kändes rätt okej också, inte så svårt som man kanske kan tro, för jag har hela tiden känt att inte är det M som ligger där i urnan, han finns ovanför mig och i mitt hjärta.....
M:s roshjärta. Älskar dig för alltid, vännen!
Filmsnuttar
Vintertid och tidsfunderingar
Får liknande upplevelser när jag skriver i familjens dagbok; det är en sån där 10-årsdagbok där man antecknar kort varje dag och alla åren står liksom under varandra. Idag den 25:e kan jag till exempel se när jag skriver om idag att förra året handlade vi mat och städade. Så underbart vardagligt!
Kusligt är det när man tittar på begravningsdatumet, 12 september. Två år tidigare testade jag positivt på graviditetstestet - det var det som blev Lilla J...Från total lycka till mörkaste sorg liksom, det är tur ändå att man inte vet vad som väntar en...
Eller den 1 september; förra året höll vi på och förberedde Lilla J:s dop som var dagen efter. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att M bara hade 1 år kvar att leva.....
Flashback från akuten
När jag kommit fram blev jag invisad i ett avskilt väntrum. Jag visste ingenting om han levde eller var död utan var tvungen att vänta där på läkaren. En sjuksköterska satt med mig hela tiden. Jag kunde knappt vara stilla så skräckslagen var jag. Samtidigt, när man är i sån chock reagerar man ofta väldigt kroppsligt och förutom att jag frös så blev jag kissnödig. Där fanns en toa i väntrummet och jag bad sköterskan vänta på mig. Sedan gick jag in dit och av ren automatik låste jag dörren om mig. Då sa sköterskan "du behöver inte låsa, jag är här utanför!" Då insåg jag att anledningen till att jag inte fick låsa var att de var rädda att jag skulle tuppa av därinne eller göra mig själv illa!! Det kändes väldigt.......konstigt....., jag var ett presumtivt psykfall helt enkelt!
Sorglig vecka
Var uppe på kyrkogården innan och satte en stor bukett till honom med 20 röda rosor. Tur att där aldrig är något folk där, för jag sitter vid hans gravplats och pratar högt med honom; berättar vad som hänt, talar om hur mycket jag saknar honom och gråter. Konstigt nog så är tårarna där mindre smärtsamma än andra tårar - ont gör det ,men inte så ont som det brukar göra att gråta. Det är något läkande med kyrkogården, så känns det.
Fredagar är för övrigt pest! Alla andra pustar ut efter jobbveckan, planerar helgen och myser. Jag längtar efter honom så jag kan dö...! Det var ju den här kvällen som var myskvällen för vår familj med extra god och festlig mat och mysiga samtal vid bordet. Vi saknar honom extra mycket på fredagkvällar, jag och barnen!
Förbereder urnsättningen
I alla fall, jag har beställt av blomsterhandlaren ett hjärta med vita rosor, det ska vi lägga på graven. Sedan tänkte jag att jag och barnen ska lägga ner varsitt litet glashjärta tillsammans med urnan. De ser ut såhär:
Vi ska också tända varsitt gravljus. Ja, just det, varsin vit ros beställde jag också som ska läggas ner med urnan precis som hjärtanen.
I kyrkan ska vi spela hans låt "Miss Sarajevo" och jag ska läsa en dikt som hans mamma önskade och en som jag har valt.
Det känns sorgligt; detta är liksom det sista vi gör för M, sedan är det gravfrid. Då är det bara sorgen, inget annat runtomkring. Jo, förresten, gårdsärendena: maskinauktion, arrendera ut, alla papper och grejer som ska hållas ordning på. Blä.....Det som är bra, är att när man ärver en gård så ärver man också en revisor och han fixar ju allt med skatter och moms och ansökningar och blablabla som jag inte har en susning om. Väl värt vartenda öre!
Det svåra i att gå och lägga sig
Drömmer fortfarande inte om honom, men det dröjer nog tror jag. Jag är väl inte redo för det än, det skulle göra för ont. Fast jag önskar att jag kunde möta honom i drömmen och jag önskar att jag kunde "se" honom när jag är vaken. Tänk om man var lite sådär medial och kunde se hans ande, vad härligt! Då kanske det inte skulle kännas så ensamt.
Återbesök i ångestens korridor
Tack
Jag har ju förstått det, att även om man är ensam i sin egen personliga sorg, så är ju själva sorgereaktionerna ganska lika andras. Jag känner igen mig i andra sörjande och de känner igen sig i mig.
I dag har jag träffat en psykolog som är knuten till Mödravården, det var ett samtal med fokus på hur jag kan stötta mina barn i deras sorg. Kändes väldigt bra efteråt, för jag fick bekräftelse på att jag gjort rätt. Det var rätt att låta dem vara med så mycket som möjligt på sjukhuset, bårhuset och begravningen och det är nog därför som de nu inte har några frågor. Sedan blev jag lättad när hon sa att det inte är fel att jag ibland bryter ihop och gråter inför barnen - hon sa att det är bra att de får se att mamma sörjer. Det kunde vara värre om de INTE fick se det, för då kan de tro att jag inte var ledsen över att deras pappa är död, beskrev hon.
Tomhet
Förstår fortfarande inte helt och fullt att han är död. Det känns mer som om han har en ovanligt långdragen period av intensivarbete sådär som jag är van vid kring varje skörd/sådd eller som om vi hade separerat. Som om han ändå finns nånstans, inte att han aldrig mer kan komma. Tänker hela tiden i termen "vi", kan inte fatta att det inte är vi = M och jag längre.
Ofta står jag vid fönstret och tittar ut, söker med blicken något som inte finns. Jag ser bort mot vår framfartsväg där han brukade komma körandes när han var på väg hem, jag lyssnar efter traktorljud, efter steg av tunga jobbstövlar, efter rasslet av nyckeln när han sticker den i låset. Jag kan precis höra hans röst när han kommer in och ropar hej, jag vet precis hur det känns att krama om honom, jag kan känna skäggstubbsraspet mot min kind, jag vet exakt hur det känns att stryka med händerna över hans hår i nacken. Konstigt det där hur starkt känselminnet är, hur det sitter kvar i händer och kropp! När jag tänker på honom så är han så nära.
Det är så oändligt tomt och jag hör inte hemma i den här världen bland alla vanliga människor....
Mera ledset
Jag sa inte mycket, snäll som jag är, men nu i efterhand känner jag faktiskt att jag borde gjort det.! Varför ska jag bära deras ursäkter för att det ska lätta deras samveten? Har inte jag nog att bära ändå? Nästa gång det händer, för det gör det säkert - det här var bara en av flera som var där - så ska jag nog säga rakt att "ja, jag tycker det var dåligt och det får du leva med!"
Hon beskrev dessutom för mig om hur hon och en mamma till hade pratat om mig när de gick därifrån, om hur ledsen jag hade sett ut. Jamen what the f*ck!!?? Den andra mamman har dessutom mist ett nyfött barn en gång (flera år tillbaka), så hon borde väl ändå veta att det ungefär värsta folk kan göra är att inte säga något alls till den som sörjer!?
Jag vägrar att vara nåt slags "stackars-objekt"; ett sorgligt fall man kan sucka över när man står på Ica och skvallrar! Dela sorgen MED mig face to face eller håll käft!
Ledsen dag idag
Gjorde något jobbigt nyss också: tömde plastpåsen jag fick från sjukhuset som innehöll M:s jobboverall, den han hade på sig när han kom in på akuten. Ambulansmännen klippte upp den för att snabbt komma åt, så den var alldeles trasig och skulle bara slängas. Men jag har dragit mig för att göra det, det är en så konkret sorglig syn det där uppklippta, trasiga - som min själ typ, fast tyg......
Lilla J på kyrkogården
Post från "the twilight zone"
Två frågor uppstår: 1: vilket register får de sina uppgifter ifrån och varför kan inte andra företag uppdatera sig mot samma register - till exempel Jordbruksverket som tycker M ska fylla i en undersökning om jordbruksrådgivning? och 2: vad får dem att tro att jag beställer gravsten från företaget tvärs över landet - för därifrån var ett av dem? Jäkla tung frakt på den stenen säger jag bara.....
Här är för övrigt den stenen jag har valt till M:
Fy vad sjuk tillvaro jag har! Andra visar bilder av "dagens outfit" i sina bloggar, medans jag...... Fast hela livet är så just nu; helsjukt...!
Lilla J och pappa
Jag har alltid flera foton av M framme; ett på köksbordet, ett förstorat i vardagsrummet och ett på kylskåpet. Lilla J är för söt när hon ser på fotona; hon pussar dem! Ljudliga småbarnspussar, ni som har eller har haft små barn vet hurdana pussar jag menar. Hon pussar dem och vinkar åt dem och kastar slängpussar.
Varje gång vi tänder ljuset på köksbordet säger hon "pappa!", hon vet så väl att vi tänder det för honom.
Transplantations-koordinatorn
Småsaker jag saknar
"Valium-dag"
Först undrade jag lite över de här dagarna, tänkte att: "har jag redan kommit såpass långt i sorgearbetet?" Jag kunde också få dåligt samvete för att jag liksom inte "sörjde tillräckligt". Nu när jag har varit med om det här fenomenet ett antal gånger inser jag att det inte är så. Det är inte det att man kommit en bit på väg eller sörjer för lite, utan de här dagarna följer nästan alltid efter en eller flera dagar som varit extra jobbiga. Dagar när jag haft nära till sorgen; gråtit, brutit ihop, känt ilska eller ensamhet eller annat. Det är precis som om de dagarna är så jobbiga att man måste ha något efter då det känns bedövat - för att vila själen helt enkelt. Det är nog en överlevnadsmekanism; medvetandet tar en liten paus i sorgearbetet med en "Valium-dag" för att orka med efter en extra tuff sorgedag.
Nu när jag har insett det tar jag bara tacksamt och utan dåligt samvete emot de här lugnare dagarna i vetskapen om att imorgon kan det svänga igen. Det är som att vara mitt i en storm på havet; vågorna kastar en upp och ner, fram och tillbaks och det är bara att hänga med och trampa vatten för att inte drunkna.
Ilska
Ikväll är en sådan kväll med mycket ilska inuti och jag vet inte ens vad jag är arg på! Jag är inte arg på M (annars har jag fått höra att det kommer jag kanske att bli), jag är inte ens arg på Gud, det känns på nåt sätt så pointless. Ibland är jag arg på alla andra som får ha det jag förlorat, men ikväll är det bara någon slags odefinierbar allmän ilska som jag inte vet vart jag ska rikta! Jag känner för att sparka hårt på något och skrika sådär så att det gör ont i halsen!
Visst hade jag innan hört om sorgens olika faser; det där med chockfas, reaktionsfas och så vidare, men att man skulle känna så mycket olika känslor - det var jag inte beredd på! På något sätt väntade jag mig mest den där schablonbilden av stilla gråtande i en spetsnäsduk eller nåt.......
Fy skäms, Sahlgrenska!
Något som stör mig lite är det faktum att Sahlgrenska sjukhuset antagligen har sjabblat bort donationsbrevet till mig. Det sades nämligen att efter ungefär 3 veckor skulle jag få ett brev från dem där de berättar kön och ålder på dem som mottagit organen från M. Nu har det gått snart 7 veckor och jag har fortfarande inte fått något. Känns ju ärligt talat lite klantigt! Synd, eftersom det var så noga och etiskt korrekt allting annars runt donationen - då solkar ett sånt här sjabbel ner det övriga lite grann och får en att undra om det var något mer som glömdes eller klantades....
Jag berättade detta för kuratorn och sa att jag också tyckte det kändes rätt trist att behöva kontakta Sahlgrenska för att påminna, och då lovade hon att ringa dem.
Det där brevet hade varit viktigt för en annan sak också, jag hade nämligen tänkt att berätta för de stora barnen om donationen utifrån informationen i brevet. Det hade gjort det mer konkret för dem, till exempel "det finns en kvinna som är 56 år som varit väldigt sjuk men som lever idag tack vare pappa".
Fredagar
Saknar honom......alltid, alltid.......
Frusenhet
1 timme tårar
Fast jag är glad för all den gråten, den behöver komma ut. Det är precis som att tårarna sitter längre in nu, men de behöver ju fortfarande gråtas ut! Och det måste liksom portioneras, allt kan inte komma på en gång för det skulle jag inte orka med.
Dagens låt torsdag: Tears in heaven
if I saw you in heaven?
Would you help me stand
if I saw you in heaven?
I'll find my way
through night and day,
cause I know I just can't stay
here in heaven.
Beyond the door
there's peace I'm sure
and I know there'll be no more
tears in heaven."
(Eric Clapton)
Kuratorn idag
Det är konstigt, men jag har berättat väldigt djupa känslor och svåra saker för personer här på internet, saker jag inte kunnat dela med mig av till mina anhöriga. Vet inte vad det säger? Är jag för dålig på att öppna mig för mina nära? Har jag anhöriga som inte kan lyssna rätt? Har jag haft tur och hittat internets guldkorn till personer? Kanske är det en kombination av alla tre.....
Skuldkänslor-dag
Just idag fastnar jag i skuldträsket; det händer ibland och är lika jobbigt varje gång. "Varför, varför gjorde jag inte si eller så istället?" "Hade han klarat sig om jag hade gjort hjärtkompressioner?" "Varför sa SOS hela tiden bara till mig att kolla andningen, varför fick jag inte uppmaningen att göra mun-mot-mun eller HLR?" Varför, varför......
Jag mår illa av skuld varje gång jag hör det där "även om man inte kan HLR är det är bättre att göra nåt än inget alls!". Å andra sidan hade väl SOS sagt till mig att göra det om de hade trott att det behövdes? Det enda de fokuserade på var att jag skulle kolla om han hade någon andning och det hade han ju, om än väldigt svag! Jag kollade genom att hålla ett par glasögon framför hans mun och det blev imma. Har hört sägas att man inte ska göra mun-mot-mun eller hjärtkompressioner om personen har egen andning och puls, för man kan rubba och skada då. Men jag vet inte, man hör så olika....
När vi hörde ambulanssirenerna fick jag inte fram någon imma längre och då, först då, uppmanande SOS mig att lägga honom på rygg och påbörja mun-mot-mun, men precis då kom ambulanspersonalen och tog över. Sedan undrar jag om jag ändå hade fått ner någon luft, för det var knappt de kunde intubera, så igensvullen var han i luftrören - de fick försöka 4-5 gånger.
Blundar jag, så ser jag mardrömsbilden framför mig av M liggandes på lagerhusgolvet med hjärt- och lungräddningsmaskinen på sig och fyra ambulanspersonal runt om! Den bilden är min skräcksyn som jag aldrig kommer att kunna glömma......
Dagens låt onsdag: Spending my time
I see the sky, it's so beautiful and blue.
The tv's on but the only thing showing is a picture of you.
Oh I get up and make myself some coffee.
I try to read a bit, but the story is too thin.
I thank the Lord above you're not here to see me
in this shape I'm in."
(Roxette)
Mobilsamtal från himlen?
Nu är mobilen mest tyst, för i stort sett alla vet vad som hänt, men jag har den påslagen ändå. Min mobil ligger bredvid och håller den sällskap, de ligger där och ser ut som om allt var normalt och det behöver jag väl än. Men för några dagar sedan fick hans mobil spatt; det var som om den fick hicka! Den piper och hoppar mellan menyer och slår av och på sig själv. Vet inte vad det är med den, undrar om det är M som försöker ringa från himlen?.......
Dagens låt tisdag: Heaven is a place nearby
http://www.youtube.com/watch?v=nuqRk5XjoIo
"I entered the room
Sat by your bed all through the night
I watched your daily fight
I hardly knew
The pain was almost more than I could bear
And still I hear
Your last words to me.
Heaven is a place nearby
So I wont be so far away.
And if you try and look for me
Maybe youll find me someday.
Heaven is a place nearby
So theres no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I´ll always be by your side.
You just faded away
You spread your wings you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back.
Youre always on my mind
About to tear myself apart.
You have your special place in my heart.
Always heaven is a place nearby
So I wont be so far away.
And if you try and look for me
Maybe youll find me someday.
Heaven is a place nearby
So theres no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I´ll always be by your side.
And even when I go to sleep
I still can hear your voice
And those words
I never will forget"
(Lene Marlin)
En dikt för ikväll
Längtar efter dig
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.
Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.
Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
(Siv Andersson)
Urnsättning snart
Ska grunna lite på dikter och texter att läsa upp, det finns en hel del fint och personligt att välja av. Bestämde i alla fall med begravningsbyrån att de ska spela upp "Miss Sarajevo" på cd så som jag funderade över i ett inlägg här för ett tag sedan. Den var inte aktuell till begravningen även om det var M:s favoritlåt med favoritbandet U2, för jag tyckte inte att den passade textmässigt. Då var "Fields of gold" mycket mer talande för oss som par och den var ju också en av hans favvos. Dock har jag nu läst översättningen på Pavarottis solo i "Miss Sarajevo" och det var inte helt fel:
You say that the river
Finds the way to the sea
And as the river
Youll come to me
Beyond the borders
And the thirsty lands
You say that as river
As river
Love will come
Love
And I cannot pray anymore
And I cannot hope in love anymore
And I cannot wait for love anymore
Morgontankar
Idag är saknaden så extra tung! Det känns som att sorgen bara blir värre och värre, det känns inte alls som att det går framåt som folk runtomkring verkar tro att det ska göra. Det blir bara tyngre; som att simma med dunjacka på sig - efter ett tag blir den så genomblöt och tung att det bara drar en nedåt. Ska det vara såhär och hur länge? Hur många simtag till orkar man innan man helt enkelt bara skiter i att fortsätta?
Dagens låt måndag: Waiting for the night
"I'm waiting for the night to fall
I know that it will save us all
When everything's dark
Keeps us from the stark reality
I'm waiting for the night to fall
When everything is bearable
And there in the still
All that you feel is tranquillity"
(Depeche Mode)
Nynnade den när jag vankade av och an i anhörigrummet på intensivvårdsavdelningen i väntan på att få komma in till M den där onsdagen när han kom till sjukhuset. Jag kunde inte vara stilla, allt var så hemskt och det enda som hjälpte för att hålla paniken på avstånd var att gå av och an och nynna tyst. Som tur var var jag ensam i rummet....
Sorgens slutnare period
Antar att det är så det ska vara, sorg är känsliga saker som bara ska hanteras med försiktighet av dem som förstår, står mig nära och verkligen vill mig väl och inget annat.
För jag märker ju en viss skvallertendens dold i medkänsla hos vissa bybor nu. Det kan låta såhär: "men huuur ska du göra med gården nuuuu???". Frågar man andra sörjande så, va? "Hur ska du göra med huset/båten/stugan/husvagnen?" eller liknande om man inte umgås med personen i fråga utan bara träffar på den utanför Ica?? Det ger mig lite "skvaller-vibbar" faktiskt och jag får lust att svara "skit i det du!" eller ge dem bensin till brasan och svara "jag ska sälja marken till ÖoB som ska asfaltera rubbet och smälla upp en stor fyndlada!"
Tar en Karin Boye till
"Jag känner dina steg i salen,
jag känner i var nerv dina hastiga steg,
som annars ingen märker.
Omkring mig sveper en vind av eld.
Jag känner dina steg, dina älskade steg,
och själen värker."
Inte riktigt död
Skatteverket som jag för övrigt fick frispel på! Jag gick och väntade på dödsfallsintyget från dem, det behövs för i princip allt (bouppteckning, livförsäkring, Försäkringskassan m.m), men det enda de behagade skicka var en jäkla blankett om arbetsgivaravgifter som M skulle skriva på (nollad blankett dessutom eftersom han inte haft några anställda). Då blev jag less och ringde upp dem. Som tur är för dem hade de lång telefonkö, så jag hann lugna ner det värsta, men budskapet jag förde fram var ändå: "kan ni samköra era register, för det är rätt svårt att skriva på något när man är död!!" Bläää, det är ju Skatteverket som har folkbokföringen, de vet ju för f-n personförändringar nästan innan man själv vet det! Kommer ju ihåg när vi fick barnen, jag hann nästan inte hem från BB innan papperet från Skatteverket med personnummer på bebisen dök upp!
Jag vet, jag vet, deras papper ska skrivas på oavsett om personen lever eller är död och det visade sig att jag fick göra det i hans ställe (min namnteckning slash dödsbo - groteskt!!).Grejen är att det river upp onödiga sår i vad som redan är smärtsamt så det räcker. Men okej, det kanske är bra att avreagera sig på stora stygga anonyma Skatteverket (och till mitt försvar ska sägas att jag inte skyllde något på handläggaren som tog emot telefonsamtalet!), nånstans ska ilskan ut.
Dagens låt söndag: October
Of all they wear.
What do I care?
October and kingdoms rise
And kingdoms fall
But you go on
And on."
(U2)
"Hur är det?"
Min bästa kompis berättade om en äldre man som förlorat sin hustru, han svarade: "idag är det lite bättre än igår". Tyvärr känns det inte riktigt så än, men kanske så småningom.....
Dagens låt: Hurt
But I won't admit
Sometimes I just wanna hide
'Cause it's you I miss
And it's so hard to say goodbye
When it comes to this.
Would you tell me I was wrong?
Would you help me understand?
Are you looking down upon me?
Are you proud of who I am?
There's nothing I wouldn't do
To have just one more chance
To look into your eyes
And see you looking back."
("Hurt" - Christina Aguilera)
Bokslut
De allra flesta har varit beundransvärt modiga och hjälpsamma och stöttat i sorgen. Mest rörd är jag av de som jag kanske inte hade väntat mig; som mamman jag lärde känna lite grann i BVC-gruppen och som nu mailar, ringer och bjuder hem mig och orkar lyssna. Eller som granntjejen som kom över helt oanmäld en av de första kvällarna efter det hade hänt och när hon fick höra att det var första natten jag och barnen sov utan sällskap direkt frågade om jag ville att hon skulle stanna över natten.
Tvärtom är det med mammorna i "kyrkis"-gruppen där inte en enda sa ett ord när jag och Lilla J kom dit i onsdags, trots att jag träffat flera av dem förra terminen och trots att jag vet att de allihop vet vad som hänt - det är en liten by och "word travels fast".
Jag är medveten om att det är svårt: man vet inte vad man ska säga, man vill inte göra personen mera ledsen, man skyggar inför det svåra. Tyvärr tar jag ingen hänsyn till skälen, för som jag skrev: sorgen ställer allt på sin spets! Om de tycker det är svårt att säga något, så kan de få prova på en enda dag i mitt liv - det borde lära dem vad svårt är! Kom ihåg, ni som läser, det största fel man kan göra som utomstående är att inte säga något alls! Hellre då ett klumpigt försök eller helt enkelt bara säga "jag har inga ord", ALLT är bättre än tystnad!
Alla fina bloggkommentarer
"I stillheten kommer du att hitta honom. Men det tar tid att få ro att hitta den stillheten och jag tror det är alldeles för tidigt än. Men de finns där. vet"
Gud, vad skönt! Jag hoppas ju att du har rätt; så småningom hittar jag honom nånstans därinne i själen.
Rastlösa kvällar
Det bara kryper i mig vissa kvällar, det känns som om jag skulle vilja ta bilen och bara köra iväg nånstans eller ta på mig jackan, gå utanför dörren och bara gå och gå och inte stanna nånsin. Ibland stryker jag omkring i rummen här i huset som en instängd katt. Jag inser ju att allt detta är ren och skär saknad, jag saknar honom så mycket och vill bara leta efter honom och det är det som gör mig så rastlös. Men hur letar man efter någon som inte finns längre - inte i den här världen i alla fall?
En dikt i kväll också
Gråt inte för att jag är död
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans
(Barbro Lindgren)
Flagga på halv stång
och hissade flaggan.
I köksfönstret stod min förstfödda
för att ge mig tecken
när den var lagom högt.
När jag surrade linan
kom jag plötsligt på
vad jag gjorde.
Jag hissade flaggan på halv stång
för min älskade skulle begravas.
Jag tror att det var då,
först då,
som jag fattade vad som hänt.
Det var svårt."
(May Engvall)
Precis som i dikten hissade jag vår flagga på halv stång den dagen M skulle begravas. Det var en väldigt konstig känsla att stå och göra något sånt, det blir så konkret på något vis. Vi har aldrig behövt ha vår flagga på halv stång förut heller, det har bara varit dagen efter dödsdagen och begravningsdagen.
Jag har alltid tyckt att det är en så sorglig syn att se en flagga vaja på halv stång och nu var det våran.........
Efteråt gick jag över till svärfar och svärmor som bor nästgårds för att hjälpa dem med deras flagga. När jag kommer ut på vår framfartsväg ser jag att grannarna mittemot på andra sidan landsvägen har halat sin flagga också, då blev jag ganska rörd.
Ännu mer rörd blev jag efter begravningen när min bror berättade (jag lade aldrig märke till det själv, för när vi åkte till kyrkan var jag så inne i sorgen och faktiskt rätt nervös) att när man åkte landsvägen genom alla ställena som ligger här omkring, så hade ALLA grannarna halat sina flaggor! För mig blev det ett väldigt stort hedersbevis, för det är fortfarande så ute på landet att en halad flagga är en väldigt stark symbol. Man halar i princip bara när det är någon i huset som dött och därför var det mycket rörande att de halade för M!
Apropå de förbjudna känslorna
Skrev ju härom dagen om de där "förbjudna" känslorna med ilska och avundsjuka som man känner mitt i sorgen och här är en bön/dikt apropå det:
"Jag kan inte tygla min vrede
Det känns så bittert, Herre,
så onödigt.
Varför skulle just han behöva dö,
han som hade så mycket att ge?
Han som hade så många viktiga uppgifter framför sig.
Jag fattar det inte.
Jag kan inte tygla min vrede.
Varför kunde inte jag få dö i hans ställe?
Vad skall jag nu med mitt liv till
- nu när han är borta?
Svara mig, Herre, svara mig."
(ur: Om sorgen i livet av Caroline Krook)
Hör inte hemma i den riktiga världen ännu
Vi var med på sångstunden, men sedan när det skulle fikas åkte vi hem. Jag kände tydligt att jag inte hör hemma i den här "riktiga" världen ännu, jag satt mest tyst och kände mig som om jag var i en glasbubbla eller nåt. Inget berör mig liksom; allt känns väldigt likgiltigt och min verklighet är så annorlunda mot deras, de som var där. Så jag och Lilla J åkte tidigt. Men okej, jag försökte i alla fall....
På vägen hem svängde vi upp till kyrkogården. M ligger ju tekniskt sett inte där än, eftersom vi ännu inte haft urnsättning, men hans gravplats är bestämd och är markerad med ett kors med hans namn. Jag brukar åka dit och sätta blommor och bara vara där en stund i lugn och stillhet. Det är en vacker, rofylld plats och det känns som att jag är nära honom där.
Jag tänkte tanken när jag var där, att det är här jag hör hemma nu. På kyrkogården, inte i den vanliga världen. Det låter lite makabert, men alla som har en grav att gå till vet nog hur jag menar: det är nära till den älskade på kyrkogården och det är stilla och lugnt så att tankarna och känslorna kan landa mjukt.
Dagens dikt
var ditt mer än mitt.
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.
Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.
Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting,
andades, kändes jag dig, dig.
Du var runtomkring.
Livlöst är livet,
där inte du är kvar.
Världen är ett väldigt skal,
som ingen kärna har."
(Karin Boye)
Orättvisa
Vi var något så ovanligt som ett par som verkligen uppskattade varandra och allt vi hade. Vi brukade säga till varandra "vad bra vi har det!". Ibland lekte vi med tanken att vinna miljoner på Lotto och vad vi skulle göra då, sedan kom vi på att vi skulle inte göra så mycket - vi hade ju redan allt som var verkligt viktigt!
Varje dag, jag menar verkligen VARJE DAG, sa vi till varandra "jag älskar dig". Det känns orättvist att döden ska splittra något som var så fint.
Jag vet att man inte kan tänka i termer som "orättvist" och vem som förtjänar att dö eller leva, det funkar inte så. I så fall skulle M definitvit levt och till exempel Anders Eklund trillat bom ner på tingsrättsgolvet. Det är ett mänskligt sätt att tänka och vi människor är små i tankesättet. Jag vet också att det inte lönar sig att leta efter någon mening med det som skett, för det finns det inte. Men ilskan finns där ändå och det där djävulska sättet att önska "kunde det inte varit den eller den som dött istället?". Alla som är i sorg tänker så har jag förstått, men de som inte varit med om det blir ju lite chockerade när man berättar om det.
Jag försöker att inte fastna för länge i såna här tankar, de är inte bra och de lönar ingenting till. Förresten vet man så lite om andra, jag har i alla fall fått det många kanske aldrig får: total kärlek och bekräftelse från en mycket fin människa och en dag kommer det kanske att kunna trösta mig lite grann.
Verkligt och overkligt
Det är så konstigt att det är så verkligt; jag behöver bara tänka, så är det som om det fortfarande var så! Medans det som egentligen är det verkliga är så overkligt.
Någon skrev till mig i ett snackforum: du lever min värsta mardröm.
"Du är ju så ung, flicka lilla!"
De menar väl, men för det första: just nu är blotta tanken på någon annan i mitt liv rent äcklig. Om jag vill spy kan jag tänka tanken, annars inte! Man har en känsla av att ha gått i kloster, det finns ingenting alls av behov eller känslor gentemot någon annan än M.
För det andra: skulle jag någon gång långt fram bli redo att träffa någon ny, så är jag ruskigt bortskämd! Har man haft "the best of the best", så nöjer man sig inte med mindre! Jag kommer att kräva samma som jag fick av M; total kärlek som uttrycks ofta, blickar av stolthet när han ser på mig, övertygelsen av att jag i hans ögon är vackrast i världen, solklar prioritering på att familjen är viktigast, viljan av att alltid alltid vilja hjälpa och stötta.
För det tredje: jag tror ju inte att jag nånsin kommer att dela så mycket med någon annan som jag gjorde med M. Vi fick tre barn ihop, och det är något som verkligen för två människor samman. Att föda barn tillsammans innebär det mest intima, närmaste, naknaste, mest avskalade, inga masker och den totala renaste lyckan. Jag ska inte ha fler barn nu, det sa vi efter vi fått Lilla J, och det är så nu också.
Så jag finner ingen tröst i att höra att jag är så ung, tvärtom! Det befäster bara den hemska känslan av att det är så många år kvar innan jag får dö och komma till honom.
Nej, jag kommer inte att ringa!
Kicki E skriver klokt i en kommentar här på min blogg:
"Det bästa var de få personer som bara ringde, dag efter dag så att de nästan blev tjatiga till slut. För det är inte så jävla lätt att lyfta luren själv när man är på botten."
Så är det. Jag kommer inte att ringa, allra minst när jag ligger där på bottnen och krälar och bara vill dö för det är för jobbigt. Jag klarar inte av det här själv; att samtidigt sörja och se till att barnen har det någorlunda bra, men jag vet inte vem som kan hjälpa mig. Jag oroar mig över vilka sår i själen barnen kommer att få......
Sorgflor och sorgband
Och varför, varför bor jag inte i ett land som har den där utåtagerande sorgetraditionen?? Ni vet, de ylar och skriker ut sin sorg och ALLA gör det! Fy fan vad smart, tänk att mitt i en ylgråtande hop av anhöriga bara få primalskrika ut sorgen - och det skulle ses som passande! Såna folkslag vet hur det ska vara, det är ju precis det man behöver!
Tystnad och ensamhet
"Strömmen av deltagande hälsningar har sinat. De har lämnat efter sig den stora tystnaden. Det måste väl bli så. Människorna i världen utanför har ju redan sagt sitt. Och dessutom, "ord hjälper så litet" - tror de.
När alla orden strömmade över mej var jag ännu bedövad. Jag kunde inte ta till mej innehållet i dem. Men nu, när det inte längre är nyttigt eller ens möjligt att leva under bedövning, nu skulle jag behöva de medkännande orden."
(Margaret Haikola ur sin dagbok en knapp månad efter dotterns död)
Jag hatar dem allihop och mest mig själv!
Min aversion mot brevlådan
Att gå till brevlådan i dagens läge är inte så kul. Är där inte massor av gårdsräkningar på hiskeliga summor, så är där post adresserad till M eller ännu värre "till dödsboet". Eller som idag, ett brev från begravningsbyrån om att (citat) "askurnan med M:s stoft har kommit tillbaka från krematoriet". Som jag skrev för någon dag sedan: surrealistiskt.......
Sedan stod det i brevet om urnsättning och hur man kan utforma den, vilket man är rätt fri att göra som man vill. Urnsättningen blir ju mycket mer privat jämfört med begravningen som var så offentlig, liksom "för alla" med alla förbestämda ritualer.
Vi kan ha egna dikter och verser att läsa eller läsas upp, man kunde visst börja i kyrkan där man tänder ljus och sitter i stillhet med dämpad musik i bakgrunden.
Fast ska det vara personligt, så ska jag ta med en bärbar cd-spelare till gravplatsen och spela den här för M; hans favoritband (Kicki E, om du läser det här, så ler du) med den låt han helst lyssnade på med dem:
http://www.youtube.com/watch?v=wX6c5als1lk
Låtsaslek hos optikern
Jag märker också på mig själv att jag pratar "vi". Vi gör, vi är, vi ska och så vidare. Det dröjer nog mycket länge innan jag vänjer mig vid att det bara är "jag" nu. Fast å andra sidan, det ÄR vi!! Då, nu, för alltid.
Blickar bakåt en smula
Ingen är ju så fullkomlig som efter han eller hon dött, sägs det ju. Men den här texten skrev jag till min man på vår förra bröllopsdag, 2007, gav den till honom samt lade ut den på min blogg. Han VAR verkligen bäst, det har jag alltid tyckt!
Kärleksförklaring till min man
Jag och min man har 5-årig bröllopsdag coming up soon, så då kan det väl passa bra för mig att skryta lite: jag har världens bästa man! Ibland kan jag förundra mig över vilken tur jag hade att det blev vi, för det var en ren lyckträff och verkligen inget "planerat".
Han är bara så bäst! Alltid en vilja till att hjälpa mig och underlätta för mig. Han sätter alltid oss i familjen främst trots att han har ett jobb som kräver mycket tid. Aldrig att han skulle få för sig att dra iväg på ölhävarresa med polarna och lämna allt hemjobb till mig eller glo på Tipsextra helt okontaktbar en hel eftermiddag.
Han är suverän på att fixa och laga allt möjligt, en riktig "handy man".
Ingen kan koka ett löskokt ägg så perfekt som han.
Han är jättebra på att storhandla och han dammsuger bättre och noggrannare än jag.
Han vet precis vilket godis som är min favorit eller vilken glass-smak jag gillar bäst.
Han kan komma hem en vanlig dag och ha plockat vildblommor eller trädgårdsblommor till mig och det tycker jag är mycket finare än en förutsägbar ros på t.ex Alla hjärtans dag.
Han älskar våra barn så gränslöst och har gråtit av lycka vid varje förlossning. Nu när vi har en bebis igen är det alltid han som går upp på natten och byter blöja på henne, så att jag ska ha bara amningen.
Men viktigast av allt: ingen kan se mig som han. Ingen kan få mig att känna mig så trygg och älskad. Han tycker att jag är vacker hur jag än ser ut och han har ändå sett mig i mina fulaste utsattaste stunder. Han kan nästan läsa mina tankar och är så "inkopplad" på mig. Vid förlossningarna har det varit extra tydligt, då var det nästan telepatiskt!
Ett liv utan honom är något jag inte ens kan föreställa mig. Han är inte bara min man och mina barns far; han är min livskamrat. Jag vill bli gammal bredvid honom.
Här finns den på min förra blogg:
http://cayenne72.blogg.se/2007/june/karleksforklaring-till-min-man.html
Det sista stycket läste prästen upp när han höll griftetalet över M på begravningen. Han är väldigt bra, vår präst, så jag är glad över att det var han som begravde M. Det var ett fint griftetal och prästen hade pratat mycket med mig innan, så att det skulle bli personligt och rätt.
Men visst är det hemskt; det liv jag lever nu, är det liv jag inte ens kunde föreställa mig..........
Om det var tvärtom...
Att han hade varit lika bottenlöst förtvivlad som jag är det vet jag, men vad hade han sökt sin tröst i? Hade han sovit med min kudde som jag gör med hans? Hade han suttit på kvällarna och tittat på foton av mig som jag gör av honom? Vilken låt som var "min" hade han spelat, så som jag spelar Fields of gold?
Om ord som inte finns och rätt och fel
Har tänkt på det som många säger: "det finns inga ord". Nej, men det är okej - det är ju så! Bara att man säger det eller säger att man tänker på mig eller kramar om är "good enough". Jag begär inte att någon ska förstå, för det kan man inte om man inte varit med om det själv. Det går liksom inte att föreställa sig, man kan bara snudda vid det i tankarna och sedan skyggar själen.
Bara man säger något så är det ett bra steg! Jag tror knappt att man kan säga något "fel", det skulle i så fall vara så grova övertramp att ingen normalt funtad människa hade hävt ur sig det. Undantaget är de få människor som jag avskyr, men å andra sidan blir ALLT de säger fel.....!
Hade två sådana på begravningen; jag vet att M rent och skärt hatade dem för allt de gjort och när de gick fram och "kladdade på mig" med sitt falska medlidande, sina kramar och sitt "säääg bara till om det är nåt vi kan hjääälpa dig med"!, då mådde jag lite illa faktiskt. Men, men, begravningar är för alla, det var jag väl medveten om redan innan. Jag fokuserar på alla som var där som jag vet tycker om mig och lider med mig på riktigt.
Änkemottagning
Är rastlös och extra sorgsen idag och stryker omkring som en orolig katt här hemma. Vissa dagar är såna, andra mer overkliga. Det är klart, det var ju lite extra jobbigt igår i och med att det var 1 månad sedan han dog och som grädde på det moset var jag dessutom på gravstenshuggeriet och bestämde en gravsten åt honom (gud, vilken absurd känsla, shoppa en gravsten liksom! Wake me up, somebody!). Det ska vara en liggande natursten, slät med rundade kanter i Hallandsgranit som är lite rödaktig. Jag ville ha en sten som skulle "kännas skön att klappa".
Tack förresten till alla fina människor på Allt för föräldrar-sajten som, när jag igår berättade i ett av forumen vad som hänt, fullkomligt lovebombade mig med kramar, medkänsla och stöd. Många av er skrev att det inte finns ord och att man inte vet vad man ska säga, men det räcker med att bara uttrycka det och sin medkänsla. Det värmer, även om det inte kan ta bort någon sorg!
"Mista en vän"
Mista en vän (Sv. Psalm 799)
(Text och musik: Gullan Bornemark)
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,
så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
Här kan man lyssna på den:
http://bornemark.com/audio/Mista_en_van.mp3
Jag lyssnar på den ibland på kvällarna när det känns svårt........
Symboliskt?
I samma stund som respiratorn sattes på igen ljöd larmet utanför sjukhuset, ni vet, det där "allmän fara"-larmet som de testar den 1:e i vissa månader. Jag hörde det, sa till vårdpersonalen: "hör ni larmet?", alla lyssnade och sedan sa jag lugnt och stilla: "det var väl ändå rätt symbolsikt?"
Som jag ser det, så dog han åtminstone inte ljudlöst, det hördes över hela landet.......
1 månad idag
Jag har ju haft koll på det här datumet ett tag, men igår kom också Stora J och sa, utan att jag nämnt något, "i morgon är det en månad sedan pappa dog!"
Min lilla stora tjej, jag undrar vad som egentligen rör sig därinne i ditt innersta.....? Det är svårt att hjälpa när man är så förtvivlad själv. På ytan verkar hon funka bra, men hur är det längst inuti?
