Sorgfågel

Något som sorg tvingar fram är nåt slags vänskapsmässigt bokslut. Allt ställs på sin spets och jag är ganska hård i mitt dömande nu: vem ställde upp, vem svek? Vem vågade och vem fegade? Allt förs till ett bokslut och summeras.

De allra flesta har varit beundransvärt modiga och hjälpsamma och stöttat i sorgen. Mest rörd är jag av de som jag kanske inte hade väntat mig; som mamman jag lärde känna lite grann i BVC-gruppen och som nu mailar, ringer och bjuder hem mig och orkar lyssna. Eller som granntjejen som kom över helt oanmäld en av de första kvällarna efter det hade hänt och när hon fick höra att det var första natten jag och barnen sov utan sällskap direkt frågade om jag ville att hon skulle stanna över natten.

Tvärtom är det med mammorna i "kyrkis"-gruppen där inte en enda sa ett ord när jag och Lilla J kom dit i onsdags, trots att jag träffat flera av dem förra terminen och trots att jag vet att de allihop vet vad som hänt - det är en liten by och "word travels fast".
Jag är medveten om att det är svårt: man vet inte vad man ska säga, man vill inte göra personen mera ledsen, man skyggar inför det svåra. Tyvärr tar jag ingen hänsyn till skälen, för som jag skrev: sorgen ställer allt på sin spets! Om de tycker det är svårt att säga något, så kan de få prova på en enda dag i mitt liv - det borde lära dem vad svårt är! Kom ihåg, ni som läser, det största fel man kan göra som utomstående är att inte säga något alls! Hellre då ett klumpigt försök eller helt enkelt bara säga "jag har inga ord", ALLT är bättre än tystnad!