Sorgfågel

Morgondimman som lättade som slöjor när solen bröt fram på min färd till jobbet. Citronfjärilen som cirklade runt mig när jag gungade förskolebarnen. Stora J:s leende, Mellan M:s näsform, Lilla J:s ögonform. Du finns i dem och i allt det vackra runt mig. Jag anar dig i allt som gör mig glad och varm.

 

Tack för att jag fick vara med om dig! Tack för att du ser till att jag har det bra!

Jaha, då går jag in i "dödsveckan" återigen då....! Drastiskt uttryck, men det är så den känns; den här tiden varje år. De där dagarna när man återupplever allt.

 

 

Josef fällde en korkad kommentar för ett tag sedan i samband med diskussionerna om den där jäkla festen - tyvärr en kommentar som skulle platsa på "topp 5 av det okunnigaste jag hört som änka": Men hur länge ska du haka upp dig på det datumet? (alltså dödsdagen). Jag minns inte den exakta citeringen men det var nåt i den stilen.

Jag bara baxnade och brydde mig inte ens om att svara............!

Annars hade jag kunnat berätta för honom om min fina sorgevän som sörjde sin dödfödde son för tionde året i år och tyckte att det var extra tungt i år. Eller min mamma och pappa som förlorade min två år yngre lillasyster när hon var bara ett par månader - det är 38 år sedan och mamma säger att självklart finns det alltid kvar.

 

Så jag antar att svaret är: "minst 38 år and counting".

Eller kanske snarare: "aldrig".

 

 

Ibland uttrycker jag mig väldigt förvirrande för omvärlden. Inser det när jag pratar med en av kollegorna på mitt nya jobb och använder både "min man" och "min sambo" som beskrivningar! Nej, jag är inte bigamist, bara änka!

Jag känner att jag kan ju inte använda "min före detta man" som uttryck, det låter ju som att jag är skild! Och "min döde man" är lite för groteskt och brukar skrämma skiten ur folk om man använder det....

 

Så för mig är "min man" M; han som jag var gift med tills döden skiljde oss åt och "min sambo" är Josef; han som finns i mitt liv nu.

Lite lyckobilder; små snapshots ur min nutid:

 

Lilla J som lär sig cykla utan stödhjulen med hjälp av storasyster.

Nya jobbet vars två första dagar känts bra.

Mellan M som kommer upp till Lilla J:s säng för att säga godnatt och få en "gos".

En perfekt, solig och rolig dag på Astrid Lindgrens värld med barnen och Josef.

En match bandy ute på gatan med mig och Josef mot barnen, på initiativ av Stora J.

 

 

Ingen big surprise; jag gav med mig angående den där festen. Sade att jag går och är med en liten stund, går hem så fort det är hövligt nog att göra det. Det kändes både fel och rätt: fel för att jag vet hur jag egentligen känner men också rätt för att det har påverkat mig och Josef för mycket - kommit emellan oss som en mur. Då kände jag att det inte var värt ett sånt pris.

Med några dagars distans till det hela tror jag att det kommer att funka. Och jag har pratat uppriktigt med mina barn: varför jag går och att jag kommer hem till dem så fort jag kan. De var helt okej med det och vi kommer att ha hela övriga dagen tillsammans också.

 

Tack för övrigt till min familj och min "änkevän" som lyssnade, förstod och tröstade; det gav mycket värme och styrka! Det lyssnandet gör att jag tycker den här festen känns lättare; det kommer att gå bra! Och det känns okej.

Nej, det verkar vara svårt det där med respekt för mitt beslut och för vad jag känner! Josef och jag har haft ytterligare en diskussion om den där festen. Jag når verkligen inte fram!! Det får mig att undra, är det något fel på mig? Borde jag gå? Borde jag ännu en gång köra över mig själv och bara flina upp mig och genomföra? Jag har ju gjort sånt hundratals gånger innan, så det GÅR ju! Är jag bara överkänslig?

 

Han tycker att jag borde gått vidare, att jag inte borde haka upp mig på datum längre. Jag skulle nog vilja klassa det som en "topp 5" av okänsliga repliker som jag fått genom sorgen. Och den levererades av han som ska stå mig närmast..... Kan någon fatta hur ledsen jag blir av det?

 

Det finns ytterligare en aspekt i det här också som jag tänker mycket på. 1 september är inte bara min sorgedag, det är också mina barns. Det är den dagen deras pappa dog! Jag vet inte exakt hur "ont" de har av just den dagen, men det känns respektlöst att lämna dem hemma och dra på fest! Precis som om deras pappa var bortglömd!

Jag vet inte om jag är helt ensam om det här eller om andra änkor känner igen det - i så fall får ni gärna skriva en kommentar, för jag känner mig lite osund....!

 

Jag har nämligen blivit en "survivor"; en som rustar för det värsta! Det är precis som om jag inte längre kan tro på att allt går väl eller fullt ut kan unna mig själv att vara lycklig och ha det bra. Jag vet hur fort allt kan rasa och jag vet hur det känns att stå mitt i kaos och känna "hur i helvete ska vi klara det här?" Därför rustar jag för krig, typ.

 

Här är några halvsjuka saker som jag gör:

1. Jag står i bostadskö, både i staden jag kommer ifrån och i nuvarande närmsta stad. Dels för att om Josef skulle dö så kanske vi behöver bo i lägenhet för att ha det mer lättskött. Men också i fall det skulle krascha och ta slut mellan oss. Det känns helsjukt; varför tänker jag så??? (Det finns för all del mer rationella skäl också; att kunna ta en lägenhet åt något av barnen när de ska flytta hemifrån och för att samla "köpoäng" åt mig och Josef, för vi vill flytta inåt stan när barnen börjar flyga ut)

2. Jag har skrivit ett testamente. Ett riktigt, juridiskt testamente. För att om jag dör så ska det inte finnas några som helst oklarheter! Barnen ska vara skyddade i all framtid. Min vilja ska vara klargjord.

3. Jag har ett "Vita arkivet" online. Samma sak där - det ska inte finnas något oklart. Ingen ska behöva fundera över hur, var och på vilket sätt jag vill bli begravd. Alla viktiga uppgifter ska finnas uppspaltade klart och tydligt. Ingen ska behöva undra eller leta eller bli osams. Ingen ska behöva stå mitt i det kaos som sorg skapar och dessutom behöva lägga energi på att leta och ordna och fixa, så som jag fick göra.

 

Mina anhöriga ska inte behöva ha det som jag hade. Sorgen kan jag inte lätta åt dem, men de ska inte behöva sitta uppe hela natten och leta igenom ica-kassar efter kvitton och räkningar. Eller vänta i telefonkö för att få reda på om det överhuvudtaget finns någon livförsäkring. De ska inte behöva deklarera åt dödsboet fyra år efter dödsfallet.

 

Men det känns som sagt ganska osunt att tänka såhär. Som om jag skulle sluta som en sån som samlar konserver ifall ryssen kommer eller nåt! Jag undrar om det finns fler? Jag undrar om jag är ensam om det här?

 

 

PS. Förklaring till rubriken: DEFCON är en beteckning på vilket beredskapstillstånd den amerikanska militären befinner sig i. 5 är fredstid och 1 är fullt krig, se http://sv.wikipedia.org/wiki/DEFCON