Sorgfågel

Mår bra igen, lilla svackan är över. De kommer ibland, men ganska sällan nuförtiden och jag känner dem så väl och vet hur det funkar. Ofta orsakas de av andra saker och så passar sorgen på att bubbla upp.

Hade en dröm härom veckan som var rätt talande. Jag drömde att jag trodde mig ha sett M köra traktor ute på ett fält. Bara en snabb blick, men jag var ganska säker på att det var han. I drömmen tänkte jag att jag måste ringa till hans mobilnummer för att se om det verkligen var så att han levde. För i så fall måste han ju få ha barnen varannan vecka!
Jag tolkar drömmen solklart: min hjärna har äntligen fattat att han är död och att det inte går att komma tillbaka, att vi inte skulle kunna ta vid där allt slutade om han plötsligt fanns igen - därav det där med "varannan vecka".

Sorgt tar tid. Djup förståelse för sånt som i sig är ofattbart tar tid. Och en annan sak med tiden: den mäts i "före" och "efter". Det blir en så tydlig brytning i ens egen tidsaxel; precis som när man räknar allt "före och efter Kristi födelse", fast personligen. Tiden "före" känns som att det är längre bort än vad den egentligen är, just för att skillnaden mellan före och efter är så tvär.

Idag skulle jag vilja lägga mig i någons knä och bli klappad som en katt. Bli kramad. Bli lite bortskämd. Lite ompysslad. Få lite omtanke/uppskattning/tröst.
Det är inte sorg, det är mer det där med att GE skapar ett behov av att faktiskt FÅ själv också.
Vet att jag är lite kryptisk nu, men det är så jag vill ha det - behöver mest bara skriva av mig. 

Så ledsen jag blir när jag tänder ljus på M:s grav i Allhelgona och ser att någon från släkten varit vid svärfars grav som ligger i raden direkt nedanför och lagt dit krans och satt dit och tänt lykta - men inte ens satt ett ljus hos M....! Samma sak innan i höst när de satte blommor från trädgården hos svärfar men inte hos M.
Att de hatar MIG vet jag - jag som var hemsk nog att sälja gården när den höll på att knäcka mig - men att låta det gå ut över HANS grav?? Deras son, bror.....

Jag blir lite barnslig när jag ser sånt, så jag anlägger moteld: jag sätter dubbla buketter; likadana på båda gravarna så det syns att det är "tvillingbuketter" och jag tänder ett ljus hos svärfar också. Någon får liksom visa hur det ska vara enligt vett och fason.....

Och så gråter jag en stund för stackars M som har en släkt som är sån! De satte ingenting på hans grav till dödsdagen heller. Jag är ledsen för din skull, älskling, men VI ska i alla fall aldrig glömma eller försumma! Att göra fint på din grav är ett sätt att visa att du betydde allt för oss, att du finns kvar i våra minnen, att vi alltid älskar dig! 

Jag tvivlar inte på att hans mamma och bror älskar honom, men det är synd att det inte syns vid graven....

Här är "sammetsrosorna" som vi satte på graven på dödsdagen den 1 september.

3 år sedan idag M dog. Jag måste säga att jag mår förhållandesvis okej efter omständigheterna. Är dock hemma från jobbet på grund av en förkylning, men ska man vara sjuk för förkylning någon dag så var just idag helt rätt!... Annars hade jag nog klarat av att jobba utan problem och det är skönt att veta.

Lilla J och jag åkte till kyrkogården och satte mörkröda rosor (såna som jag brukade få av honom när jag födde barn!), planterade ljung (den färgstarka sorten som han älskade) och tände 4 ljus.

Saknar honom, men det känns som en skön saknad. Den där som bara finns, som är len och snäll och inte river och skär och gör ont. Minns såklart extra mycket, men det är som det ska.

Då. Nu. Alltid.

Jill Johnson brukar sjunga för mig i dessa dagar på de kommersiella radiokanalerna. För mig. Personligen. Typ...

"You were all that I had
I´ve been hurting so bad
Heaven took you away too young.
But I cried all my tears
after three lonely years
I must realize that you're gone."

http://www.youtube.com/watch?v=lmmwuzfoat8

(Jill Johnson - "Song to heaven")

Jag har en halvtimmes bilväg till respektive från jobbet och det är en perfekt stund till att sitta och fundera på. Idag när jag åkte hem tänkte jag mycket på att dagens datum var sista dagen jag hoppades att M skulle vakna upp - efter det blev han sämre och allt övergick till dödsvaka.

Sedan tänkte jag på hur det skulle varit om han hade funnits nu. Om han inte hade dött; var hade vi varit då i livet? Vad hade vi gjort, vilka hade vi umgåtts med och så vidare. Då slog det mig: om M inte hade dött hade det varit många personer jag aldrig hade känt! Att jag inte hade känt Josef tänker jag ofta på, men det är så många andra också som hör till "den här sidan av mitt liv"! Då hade jag aldrig lärt känna min sorgkompis Carina, som jag delar alla sorgens sidor med och som känner som jag. Jag hade inte lärt känna Helén och Kicki, som hjälpt mig upp till ytan och som jag fått dela musik- och konsertstunder med. Jag hade inte känt min "känslomentor" Sabina S, vars kloka tankar oräkneligt ofta gett mig stöd. Och så många andra, alla de som kommit som änglar in i mitt liv när det var som mörkast!

Jag har också fått en hel släkt på köpet, nämligen Josefs. En stor släkt dessutom, för att inte tala om glad och öppenhjärtlig! Och tre bonusbarn som är de bästa man kan tänka sig. Och detta - bonussläkt och bonussyskon - har också givits till MINA barn! Det kan jag ofta känna tacksamhet för. Att de fått alla de har personerna och relationerna; de som miste så mycket i och med att de miste sin far......

Gud, vad jag känner mig ensam i sorgen och saknaden! Vem pratar man med om sånt här? Inte den jag lever ihop med nu; jag älskar Josef men vill inte lägga den bördan på honom! Det kan knappast vara särskilt kul att höra. Och det är svårt att förklara hur man kan sakna den som är död och ändå älska den som lever.

Det känns som att jag långt, långt inne har kvar gråt och sorg som egentligen skulle behöva komma ut. Jag sörjde och grät oändligt då, under sorgeåret, men samtidigt var jag tvungen att ordna och fixa så mycket - ända fram till i julas - så jag har kvar nåt slags behov av att få vara svag, att få gråta färdigt utan att behöva resa mig direkt och vara stark.

Det är augusti igen och jag ser skördetröskor ute på sädesfälten. Det påminner mig alltid om tiden kring hans död; det är ju en så årstidsbunden sak.
Augusti gör mig alltid lite vemodig, lite mer sorgsen, lite inåtvänd. Inte alls så illa som det första året, men det känns.
Satt häromdagen vid graven och pratade med honom en lång stund. Brukar göra det när jag är där; tur att det är en så lugn kyrkogård att det nästan aldrig är någon annan där samtidigt! Jag berättar för honom vad som hänt, pratar om saker som oroar mig, ber honom om hjälp och styrka, talar om att jag alltid har honom i hjärtat. Det är väldigt skönt, men säkert svårt att förstå för dem som inte har sorg.

Var på utomhusbadet häromdagen med Josef och barnen. Där, vid kanten på småbarnspoolen, satt han. M. Mittemot oss, med fötterna i vattnet, skrattandes och skojandes med några barn som väl var hans. Fast det var ju såklart inte M. Men väldigt likt. Håret, frisyren, kroppsformen, näsan, munnen, ansiktsformen. Med en smula tillägg av min egen fantasi var det som att se honom sitta där.

Det blev en väldigt underlig känsla; att liksom titta från look-a-liken till Josef, tillbaka igen, fram och åter. Som om tiden vikt ihop sig och jag såg mitt förflutna och mitt nuvarande på samma ställe.

Jag kände mig lite vemodig, men faktiskt också lite glad över att få en sån synvilla. Som en hälsning, som en påminnelse. Och även om det säkert låter konstigt och fel, så var jag ganska glad över att det var just en synvilla - för vad skulle jag gjort om tiden HADE vikt sig på riktigt? Om de hade funnits där båda två? Vem hade jag hört hemma hos?

Så länge det ligger kvar, vill jag tipsa om att gå in på www.sr.se och lyssna på Sommar. Leta er fram till Monica Nyström och lyssna på hennes Sommarprogram där hon berättar om sorgen efter sin man som dog i cancer. Hon berättar så sant om hur sorgen kändes och om hur det var att sörja och samtidigt vara mamma till sina två barn. Jag behöver inte tillägga något alls; det är bara att lyssna.

Eller jo, en sak, om livet efter den värsta sorgen: "Han är med oss och han är stolt över att vi har sett till att ha fått det så bra!".

En vän ringer, hennes pappa har dött efter många års kamp. Hon ber mig att maila en dikt hon skrev till mig när M hade dött; hon har inte kvar den själv och hon känner att den kanske skulle passa nu i hennes egen sorg.
Jag har kvar allt som jag fick; alla kondoleanskort, alla brev, allt som har med sorgen och M:s död att göra. Allt det ligger i en vacker låda som jag brukar kalla för "sorglådan". Den har inte öppnats på väldigt länge. För att öppna den lådan är som att öppna Pandoras ask - allt möjligt slinker ut; sorg, tårar, smärta, återupplevande.

Såklart öppnar jag den för min väns skull. Och såklart kan jag inte, fast jag hittar dikten direkt, låta bli att läsa alla de andra korten och breven. Och visst gråter jag, men framförallt rörs jag av all värme och omtanke som ligger i den där lådan! Alla fina ord av uppriktig medkänsla och sorg! Alla gåvor som skickades till mig! Dikter, sånger, musik som förmedlades till mig i hopp om att jag skulle finna lite tröst.

Jag minns alla dessa fina människor - vänner, släktingar, okända som räckte ut en hand. Änglar allihop!! 

Gud, så lik Lilla J är M när hon sover!! Kan inte sluta titta på henne! Likadana ögonfransar mot kinden, likadan mun och på pricken samma min med munnen dessutom!
Känns som en hälsning....

Tack och lov för barnen som för honom vidare.

Sålde min bil häromdagen. Eller vår bil - bilen som M och jag köpte 2005. Ännu en sak som kapas, ännu en del av det som var vårt som är borta. Inte så att jag deppar över just bilen, det kändes mest skönt, men det är mer tanken över att tiden går och mer och mer av det som var vårt liv tillsammans försvinner.
Men å andra sidan: barnen - HANS barn!! växer och blir äldre och får mer och mer drag av honom. Ser så tydligt hans näsa i Mellan M och hans ögonform i Lilla J. Stora J är mest lik mig till utseendet, men hon har förstås fått pappas färger i ögonfransar och ögonbryn.