Sorgfågel

Idag skulle vi firat vår 14:e bröllopsdag. För mig är inte bröllopsdagen en av de svåraste minnesdagarna; jag har hela tiden haft mycket svårare för dödsdagen, men såklart är det ju en dag som träder fram lite extra.
Annars tyckte jag att det var ganska känslosamt för ett par veckor sedan. Då tog nämligen stora J studenten och såna dagar har jag gruvat mig för ända sedan M dog. Alla bemärkelsedagar, alla födelsedagar, när barnen tar studenten, gifter sig, döper sina barn - alla de dagarna fattas han ju och kommer alltid att fattas. Men jag hade i alla fall med honom i talet jag höll till stora J, för att liksom inkludera honom i studentfirandet och få honom att vara närvarande.

Körde hem på skogiga, mobilskuggiga, smala länsvägen i fredags natt efter en trevlig grillkväll med kollegorna. Plötsligt händer det som måste hända förr eller senare på en så vilt-rik väg: en älg står mitt i vägen! Som tur var låg jag under hastighet och lyckades bromsa och delvis väja men viss kollision blev det ändå. Bilen fick stor buckla på motorhuven, förstörd grill och krackelerad vindruta och älgen försvann upp i slänten in i skogen.
Fick hjälp av en snäll man som stannade med sin skåpbil. Han hade en bra ficklampa så vi kunde lokalisera spåren efter älgen. Jag ringde 112, kom fram på andra försöket (mobilskugga sa jag ju, scary!) och begärde viltsökning.

Tja, och sedan åkte jag hem. Inga skador alls, eftersom hastigheten inte var så hög (krockkudden löste inte ens ut).  Fast jag grät en skvätt i bilen och sedan ganska mycket mer i Josefs famn här hemma. För man tänker ändå de där "om-tankarna". Om jag hade kört fortare. Om älgen sprungit ut fortare. Om jag blivit skadad och fastklämd och inte haft signal till att ringa 112.
"Jag får inte dö än!" sa jag till Josef. "Barnen måste växa upp först och stå på sina egna ben! De har redan förlorat den ene, den andre får inte dö också!"

Men det gjorde jag ju inte. Dog alltså. Jag tänker ibland att jag har min egen skyddsängel; han som alltid ville mig väl vakar kanske över mig.

Har varit på Mellan M:s skolavslutning idag; han gick ut femte klass. Så skönt det var att efteråt inse att jag inte en enda gång tänkte på M eller på det faktum att han missar det här tillfället. Det går bättre och bättre med skolavslutningarna! Minns första året; det var hemskt, men nu är det inga problem.

Vi ska ha jobbmöte ikväll med alla förskolorna i hela området och då ska vi ha hjärt- och lungräddning. Bläääää!
Ja, jag vet, det är jättebra att ha det och inte bara bra utan nödvändigt - och det tycker mitt förnuft. Min känsla däremot tycker att det är skitjobbigt att öva kompressioner och tvingas återuppleva mardrömmen när M låg på lagerhusgolvet utan puls.....

Som tur är har jag gjort detta innan; det var i slutet på den första terminen som jag jobbade efter dödsfallet och som med allt annat i sorgearbetet så är första gången värst.

Söndag kväll, nyss på Bolibompa: Dilemman med Doreen "Jag saknar dig så" - en underbar sång om att vara barn och sakna sin döda pappa!
Klicka in och lyssna:
http://svt.se/barnkanalen/dilemman-med-doreen/

"Jag kan inte sova
kom och läs för mig
som alltid förr
alltid nära dig.

Du lämnade mig,
det skulle alltid vara vi två.
Du och jag mot världen pappa
men det blev inte så.

Jag har börjat skolan
har blivit ganska stor.
Hjälper till här hemma,
tar hand om lillebror.

Jag minns hur vi lekte
hur vi jagade varann.
Jag var snabbast, jag var starkast.
Det var alltid jag som vann.
 
Jag kommer klara mig jag lovar,
göra allt som du har lärt mig hur.
Jag känner att du är med mig
du är här och du ser mig ändå.

Jag har lärt mig läsa,
jag ska läsa för dig.
Kan inte se men ändå känna,
känna dig nära mig.

Jag tror jag hör dig säga 
att det ändå är vi är vi två.
Du är världens bästa pappa,
jag saknar dig så."

Maj månad är fylld med högtidsdagar: jag fyllde 40, Lilla J firade en av henne mycket efterlängtad 5-årsdag och nu på söndag ska Stora J konfirmeras. Allt missar han! Det är ju så det är; sorgen pågår livet ut, för det kommer alltid något som missas.
Jag minns att jag fick en gråtattack över detta redan på sjukhuset när det mitt i allt som var där och då gick upp för mig: men herregud, han missar ju barnens skolavslutningar, studenter, bröllop, barnbarns födelse - allt som komma ska!!! Och så grät jag över sånt som inte hänt ännu men som när det händer i framtiden missas av honom. Jag grät över att en alltid kommer att fattas på alla de stora dagarna.

Har tackat ja till en nytt jobb, på förskola som nu fast i grannkommunen. Det känns spännande och roligt men också rejält läskigt! Men funderingarna har pågått åt det hållet länge nu, så nu kände jag att det var dags att prova vingarna.

Det är märkligt det där med hur man själv driver förändringar efter att ha tvingats vara med om en stor förändring! Läste en artikel en gång om att det var vanligt bland bröstcancerpatienter att ungefär 1 ½ år efter avslutad behandling genomföra stora förändringar i sina liv: byta jobb, flytta, skilja sig - såna där stora livsförändringar. Antar att när allting har ställts på sin spets och man levt nära döden att man liksom ifrågasätter allting runt om.

Idag var jag och barnen vid M:s grav och satte födelsedagsblommor. Hans födelsedag är egentligen i morgon, men då är det skola, dagis och jobb så det passade bättre idag när vi hade gott om tid. Barnen var med på plantskolan och valde blombukett och ett arrangemang i kruka och sedan åkte vi till kyrkogården och satte det. Jag hade med äppelcider och vi skålade för pappa och grattade honom.

Jag frågade Stora J och Mellan M vad de mindes av pappa; vad var det första de kom att tänka på om honom. Mellan M svarade direkt: "pyttipanna!" Och jo, mycket riktigt, då kom jag ihåg att han gillade ju det jättemycket! Stora J sa: "jag minns att han alltid var så snäll!". Sedan pratade vi om små och stora minnen och saker vi visste att pappa tyckte om.
Stora J berättade om sitt allra första minne av pappa. Det var när hon och han var på cirkus när hon var 3 år.

Jag är glad att de minns honom, att minnena är nära, att de är ljusa och att de minns även små triviala saker. Jag är glad att de inte var ledsna när vi pratade om det, jag hoppas att de kan minnas med lite glädje!

Nu har jag läst en sorg-bok igen; jag kastar mig över sådana när jag ser dem på bibblan. Den här heter "När en förälder plötsligt dör" och är skriven av Ken Chesterson som jobbade i Barntraumateamet i Norrköping.

Några citat som jag vill förmedla:

"Vid de stora olyckorna och katastroferna finns en bred enighet om att de drabbade ska erbjudas omedelbart krisstöd. Flodvågskatastrofen i Sydostasien julen 2004 är ett exempel. Då erbjöds krisstöd till de drabbade, både i katastrofområdet och senare vid ankomsten till Sverige. Detsamma gällde efter katastrofen då Estonia förliste 1994. (...) Men efter enskilda familjers trauman och förluster i samband med en familjemedlems plötsliga och oväntade död i sjukdom, olycka, självmord eller mord finns ingen självklar motsvarighet till krisstödet vid de stora olyckorna eller katastroferna. För de enskilda familjerna upplevs traumat och förlusten också som en stor katastrof. Vem sträcker ut sin hand till dem?"

Åh, vad jag har diskuterat och funderat över det här! Det är precis så det är: ALLA förluster är lika svåra! Men om M hade dött i låt oss säga en bussolycka ihop med 50 andra, då hade kommunens POSOM-team ryckt ut på stört - enbart för att det var flera som dog samtidigt! Men vår förlust är lika svår och stor oavsett om den som dog gjorde det ensam eller tillsammans med en massa andra!
Visst, jag fick hjälp; jag fick sjukhuspräst och kurator, men det var ju för att jag var snabb att nappa på erbjudandet! Hade jag (i chock) åkt hem från sjukhuset tror jag ingen hade erbjudit något alls! Och jag vet ett fall där man helt enkelt - mitt i natten - skickat hem den nyblivne änklingen från dödsbädden på sjukhuset utan att så mycket som kolla om det fanns någon annan anhörig som kunde hämta/ta emot!


Författaren berättar också om hur viktigt det är att lämna dödsbud även till mycket små barn, t.o.m spädbarn och om hur mycket de faktiskt uppfattar av sin omgivning:
"När Isabel var ett år dog hennes mamma efter en lång tids sjukdom. Isabel gick på dagis och hon verkade trivas bra där. Hon kompenserade sig så gott hon kunde för förlusten av mamman genom att vara nära fröknarna. Vid cirka 15 månaders ålder kom pappan till insikt om ett mönster i hennes beteende. När han kom hem med henne från dagis hade hon inte ens tid att ta av sig skorna utan tultade ivrigt in i huset och ropade "mamma". Sedan fortsatte hon att gå omkring och med lockrop letade hon efter sin mamma överallt. När hon inte lyckades kalla fram mamman blev hon kinkig och gnällig."

Lilla J var 1 år och 3 månader när M dog. Jag minns så väl hur hon om och om igen, varje gång vi var ute, gick längs vår framfartsväg så långt hon kunde. Hon visste ju att därifrån brukade pappa komma när han jobbat färdigt.....


I boken beskrivs också hur man berättar för barn om den andra förälderns död:

"När man berättar för barnen om den svåra händelsen är det några teman som kan vara särskilt viktiga att beröra:
- Sanningen om vad som har hänt
- Det ovanliga att en förälder dör ung
- Orsaksförklaringar
- Skuldavlastning
- Hur barn kan reagera
- Hur vuxna kan reagera
- Hur man kan göra för att inte bli överväldigad av sina reaktioner
- Hopp
(...)
Vi vuxna vet att trauman går att bearbeta och att sorg går över. Det vet inte barn. De behöver få veta att det kommer att bli bättre så småningom. De behöver hopp om en framtid där sorgen kan vika undan för de ljusa minnena."


Det finns också ett kapitel om barnens återgång till skolan:

"Hur länge kan en drabbad elev behöva att skolans personal tar särskild hänsyn till förlusten och sorgearbetet?
Detta är naturligtvis individuellt men under cirka ett par års tid får man räkna med att en drabbad elev kan besväras av reaktioner som påverkar studiekapaciteten. Oftast blir det bättre redan efter några månader men sedan kan det gå upp och ned under en ganska lång tid."

När jag läste det tänkte jag direkt på Stora J som fortfarande ibland har det jobbigt i skolan. Som ända sedan dödsfallet har dragits med sömnsvårigheter, som kan få ont i magen eller ledsenhetsattacker i skolan - även om det inte är lika ofta längre. Även Mellan M hade flera gråtstunder i sin nya skola när vi hade flyttat hit.


Och sist men inte minst: citatet om trygghetsförlusten:
"Den trygghetskänsla som gör livet uthärdligt - att vi ska leva länge, att inget ont drabbar oss, att andra kan drabbas men inte vi - den tryggheten har i ett slag trasats sönder när en förälder har dött. Barnen blir rädda att något mera hemskt ska inträffa. Någon mera kan dö. Framförallt är det den andra föräldern man oroar sig för, men det kan också vara för syskon och för sig själv. Stina, 4 år, uttryckte det så här en kvart efter att hon hade fått veta att pappan hade dött:
Men tänk om mamma också dör, vem ska ta hand om oss då?"

Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag blev det av att gå igenom det jag gjorde. Jag vet det och lutar mig ofta mot det. Men ibland får jag den där djupa insikten: jag blev också skadad på riktigt. För livet, oåterkallerligt. Det går aldrig över, det läker aldrig helt, blir aldrig helt bra. Det är så och det går att leva ett bra liv ändå. Men det får mig att känna mig väldigt ensam.

Jag märker när saker och ting blir jobbiga eller stressiga att jag inte längre har några marginaler. Jag brände dem under sorgeperioden när jag var tvungen att orka det jag inte orkade och göra och ordna det ingen annan kunde göra åt mig. Antar att det är såhär de som varit utbrända känner sig - att det liksom är nära till kanten.

Å andra sidan finns där samtidigt en känsla av oåtkomlighet. En känsla av att "vad som än händer så blir det inte värre än det som var" och "har jag klarat det så klarar jag allt annat". Pratade om det med en kär sorgevän som kände likadant. Det är en konstig, tvådelad känsla: att man är både lätt att putta omkull men samtidigt, på ett djupare plan, kapabel att resa sig igen no matter what. Bulletproof.

Lilla J som fyller 5 i vår pratar ganska mycket om sin pappa. Om att han är "i himlen" och att hon saknar honom. Hon undrade idag ifall han kan se henne när hon är inomhus eller i bilen. Ofta vill hon att jag ska berätta om hur det var när hon var bebis, för hon vet ju att då fanns pappa hos henne. Hon vill höra allt om hur han bar henne, hur han lekte med henne, vad han sa till henne.

Hon växer ju i förståndet och börjar komma i den där "döden-åldern"; när barn börjar fundera på det där med liv och död.

Mår bra igen, lilla svackan är över. De kommer ibland, men ganska sällan nuförtiden och jag känner dem så väl och vet hur det funkar. Ofta orsakas de av andra saker och så passar sorgen på att bubbla upp.

Hade en dröm härom veckan som var rätt talande. Jag drömde att jag trodde mig ha sett M köra traktor ute på ett fält. Bara en snabb blick, men jag var ganska säker på att det var han. I drömmen tänkte jag att jag måste ringa till hans mobilnummer för att se om det verkligen var så att han levde. För i så fall måste han ju få ha barnen varannan vecka!
Jag tolkar drömmen solklart: min hjärna har äntligen fattat att han är död och att det inte går att komma tillbaka, att vi inte skulle kunna ta vid där allt slutade om han plötsligt fanns igen - därav det där med "varannan vecka".

Sorgt tar tid. Djup förståelse för sånt som i sig är ofattbart tar tid. Och en annan sak med tiden: den mäts i "före" och "efter". Det blir en så tydlig brytning i ens egen tidsaxel; precis som när man räknar allt "före och efter Kristi födelse", fast personligen. Tiden "före" känns som att det är längre bort än vad den egentligen är, just för att skillnaden mellan före och efter är så tvär.

Idag skulle jag vilja lägga mig i någons knä och bli klappad som en katt. Bli kramad. Bli lite bortskämd. Lite ompysslad. Få lite omtanke/uppskattning/tröst.
Det är inte sorg, det är mer det där med att GE skapar ett behov av att faktiskt FÅ själv också.
Vet att jag är lite kryptisk nu, men det är så jag vill ha det - behöver mest bara skriva av mig. 

Så ledsen jag blir när jag tänder ljus på M:s grav i Allhelgona och ser att någon från släkten varit vid svärfars grav som ligger i raden direkt nedanför och lagt dit krans och satt dit och tänt lykta - men inte ens satt ett ljus hos M....! Samma sak innan i höst när de satte blommor från trädgården hos svärfar men inte hos M.
Att de hatar MIG vet jag - jag som var hemsk nog att sälja gården när den höll på att knäcka mig - men att låta det gå ut över HANS grav?? Deras son, bror.....

Jag blir lite barnslig när jag ser sånt, så jag anlägger moteld: jag sätter dubbla buketter; likadana på båda gravarna så det syns att det är "tvillingbuketter" och jag tänder ett ljus hos svärfar också. Någon får liksom visa hur det ska vara enligt vett och fason.....

Och så gråter jag en stund för stackars M som har en släkt som är sån! De satte ingenting på hans grav till dödsdagen heller. Jag är ledsen för din skull, älskling, men VI ska i alla fall aldrig glömma eller försumma! Att göra fint på din grav är ett sätt att visa att du betydde allt för oss, att du finns kvar i våra minnen, att vi alltid älskar dig! 

Jag tvivlar inte på att hans mamma och bror älskar honom, men det är synd att det inte syns vid graven....

Här är "sammetsrosorna" som vi satte på graven på dödsdagen den 1 september.

3 år sedan idag M dog. Jag måste säga att jag mår förhållandesvis okej efter omständigheterna. Är dock hemma från jobbet på grund av en förkylning, men ska man vara sjuk för förkylning någon dag så var just idag helt rätt!... Annars hade jag nog klarat av att jobba utan problem och det är skönt att veta.

Lilla J och jag åkte till kyrkogården och satte mörkröda rosor (såna som jag brukade få av honom när jag födde barn!), planterade ljung (den färgstarka sorten som han älskade) och tände 4 ljus.

Saknar honom, men det känns som en skön saknad. Den där som bara finns, som är len och snäll och inte river och skär och gör ont. Minns såklart extra mycket, men det är som det ska.

Då. Nu. Alltid.

Jill Johnson brukar sjunga för mig i dessa dagar på de kommersiella radiokanalerna. För mig. Personligen. Typ...

"You were all that I had
I´ve been hurting so bad
Heaven took you away too young.
But I cried all my tears
after three lonely years
I must realize that you're gone."

http://www.youtube.com/watch?v=lmmwuzfoat8

(Jill Johnson - "Song to heaven")

Jag har en halvtimmes bilväg till respektive från jobbet och det är en perfekt stund till att sitta och fundera på. Idag när jag åkte hem tänkte jag mycket på att dagens datum var sista dagen jag hoppades att M skulle vakna upp - efter det blev han sämre och allt övergick till dödsvaka.

Sedan tänkte jag på hur det skulle varit om han hade funnits nu. Om han inte hade dött; var hade vi varit då i livet? Vad hade vi gjort, vilka hade vi umgåtts med och så vidare. Då slog det mig: om M inte hade dött hade det varit många personer jag aldrig hade känt! Att jag inte hade känt Josef tänker jag ofta på, men det är så många andra också som hör till "den här sidan av mitt liv"! Då hade jag aldrig lärt känna min sorgkompis Carina, som jag delar alla sorgens sidor med och som känner som jag. Jag hade inte lärt känna Helén och Kicki, som hjälpt mig upp till ytan och som jag fått dela musik- och konsertstunder med. Jag hade inte känt min "känslomentor" Sabina S, vars kloka tankar oräkneligt ofta gett mig stöd. Och så många andra, alla de som kommit som änglar in i mitt liv när det var som mörkast!

Jag har också fått en hel släkt på köpet, nämligen Josefs. En stor släkt dessutom, för att inte tala om glad och öppenhjärtlig! Och tre bonusbarn som är de bästa man kan tänka sig. Och detta - bonussläkt och bonussyskon - har också givits till MINA barn! Det kan jag ofta känna tacksamhet för. Att de fått alla de har personerna och relationerna; de som miste så mycket i och med att de miste sin far......