"Änkans bok"

Jag har precis läst ut författaren Joyce Carol Oats "Änkans bok", hennes skildring av hur det var när hennes make dog. Mycket igenkännande såklart. Såhär skriver hon:
"Bland änkans oräkneliga plikter i samband med dödsfallet är det egentligen bara en som har någon betydelse: på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka: Jag höll mig levande."



Vid graven syns mycket?

Så ledsen jag blir när jag tänder ljus på M:s grav i Allhelgona och ser att någon från släkten varit vid svärfars grav som ligger i raden direkt nedanför och lagt dit krans och satt dit och tänt lykta - men inte ens satt ett ljus hos M....! Samma sak innan i höst när de satte blommor från trädgården hos svärfar men inte hos M.
Att de hatar MIG vet jag - jag som var hemsk nog att sälja gården när den höll på att knäcka mig - men att låta det gå ut över HANS grav?? Deras son, bror.....

Jag blir lite barnslig när jag ser sånt, så jag anlägger moteld: jag sätter dubbla buketter; likadana på båda gravarna så det syns att det är "tvillingbuketter" och jag tänder ett ljus hos svärfar också. Någon får liksom visa hur det ska vara enligt vett och fason.....

Och så gråter jag en stund för stackars M som har en släkt som är sån! De satte ingenting på hans grav till dödsdagen heller. Jag är ledsen för din skull, älskling, men VI ska i alla fall aldrig glömma eller försumma! Att göra fint på din grav är ett sätt att visa att du betydde allt för oss, att du finns kvar i våra minnen, att vi alltid älskar dig! 

Jag tvivlar inte på att hans mamma och bror älskar honom, men det är synd att det inte syns vid graven....

RSS 2.0