Sorgfågel

Idag jobbade jag första dagen efter min månadslånga sjukskrivning. Det gick okej; jag har ju trott att det nog skulle funka för jag har känt mig bättre och bättre. Men den rehabiliteringen har jag ju gjort själv. Som vanligt....höll jag på att säga....

Hoppas nu att det funkar; maj månad är ganska hysterisk inom barnomsorgen med allt som ska klämmas in!

 

 

Något helt annat: igår var jag och barnen vid graven och satte födelsedagsblommor - lite i förskott eftersom det är i morgon, men det är svårt att få till det på en vardag. Känns alltid mysigt att ha med alla tre barnen till graven.

Min farmor somnade in idag. Hon var 100 år, 2 månader och 7 dagar och då är det henne väl unt att äntligen få vila; att vara färdig med allt här och ta det stora steget över till nästa äventyr.

Det finns ingen tragik i att en 100-åring dör. Men det finns saknad; en sorts tom saknad som, upptäckte jag, dränerade all min energi resten av dagen. Även om det var ett dödsbesked som varit väntat länge, så var det ändå tom saknad.

Och så ska det vara. När någon dör ska det vara saknad. Som i boken Ronja Röverdotter av Astrid Lindgren; när Skalle-Per, gammal och trött, dör:

Alltså.....när jag skriver att jag känner mig bättre, så betyder ju inte det fullt ut bra! Ville vara förtydliga, i fall det mot förmodan är så att mitt jobb läser här. För det är inte en så jättebra idé att skicka mig på 2-timmars kvällsfortbildning utöver ordinarie arbetsdag FÖRSTA DAGEN EFTER SJUKSKRIVNINGEN!!.......

 

Gud rädde mig mot barnomsorgen och dess horribla personalvård eller snarare brist på.......

 

Fast jag tog tillfället i akt och tränade "nej-sägning" till detta idiotiska påhitt via mailen - jag behöver verkligen träna på att säga nej och på att lyssna på mina egna signaler.

Mår bättre och bättre ju mer tiden på sjukskrivningen går. Jag hoppas att jag ska vara bra nog för att jobba när den går ut den 4 maj, för jag får helt enkelt inte en vettig läkarkontakt, så att få igenom en fortsatt sjukskrivning blir nog svårt. Som tur är går det som sagt framåt....

 

I morgon ska jag till kurator igen; jag begärde en kuratorskontakt i samband med sjukskrivningen och har varit där en gång. Det var en timme med gråt och mycket sorg och bitterhet som bubblade upp. Fy vad bitter och arg jag kan känna mig över allt jag var tvungen att gå igenom när M dött! Över allt jag var tvungen att klara av och samtidigt liksom ha sorgen "vid sidan av"! Att jag aldrig BARA fick sörja! Att alla bara tjatade om hur himla stark jag var; jo det var ju praktiskt som fan, för då slapp de ju lyfta röven för att hjälpa mig! Tack och lov i alla fall för min familj och mina närmaste vänner - de som klev fram och blev mina vänner i samband med sorgen! - annars hade jag inte klarat mig!

 

Men sammantaget mår jag bättre än 4 april när jag sjukskrevs. Inte så irriterad, inte fullt så labil i humöret. Lite gladare. Har försökt på alla sätt jag kan att ta hand om mig: vila, motion, göra saker som ger glädje, följa kroppens och själens råd. Jag har använt meditations-cd och till och med hypnos-cd och det känns som att det hjälper att varvar ner mig och få tankarna på rätt spår.

Tur att man är van att fixa sin egen rehabilitering......

Skrivet av anonym skribent, finns som citat i inledningen till Malin Sävstams bok "Kärleken är starkare än döden", som är hennes andra bok om hur hon miste man och två av tre barn i tsunamin och hur hon överlevde då och framförallt efteråt.

Gud i himlen, vad jag saknar honom! Det. Går. Aldrig. Över!!

 

Jag hade så väl behövt hans styrka att luta mig emot nu! Är sjukskriven från jobbet 1 månad; utmattningssyndrom pga kass arbetsmiljö. Står inför att byta yrke och gör vad jag kan (utbildningar som söks, praktiskt taget bor på Platsbanken) men det skulle ju behöva hända NU! Och då saknar jag M och hans styrka. Han som alltid kunde bära, lyssna, stötta.

 

Fan, vad jag är trött på att kämpa!....

Lilla J leker med sina Barbiedockor i vardagsrummet bredvid mig. Hon leker begravning. Visar mig att det är pappan som är död och att barnet och mamman är ledsna. "- Men barnet fick en låtsaspappa som hjälpte mamman att ta hand om barnet!" Hon visar låtsaspappan.

Hon täcker över den döde med en dockfilt. "-Sedan lade de på en stor blombukett för att visa att de var väldigt lessna!"

Hon radar upp ett gäng dockor som får vara vänner; de är också med på begravningen och är ledsna.

 

 

Förutom att det är lite sorgligt är det också lite fascinerande att se lekterapi så klockrent....!

Dagens "alldeles vanligt och vardagliga" samtal med 5-åriga Lilla J vid frukostbordet:

Lilla J: men hur kommer man till kyrkan när man är död?

Jag: vad menar du?

Lilla J: ja, den som är död kan ju inte gå!

Jag: menar du när man ligger i kistan?

Lilla J: ja!

Jag: då är det begravningsbyrån som kör den döde i kistan till kyrkan.

 

Vi har ofta såna här samtal, jag och lillan. Hon har såklart mycket funderingar kring döden - delvis för att det hör till åldern nu, men framförallt såklart för att hon har konkret erfarenhet av det på ett sätt som få andra 5-åringar har.

Jag svarar så gott jag kan och tycker det är bra så länge hon frågar.

 

 

Jodå, Josef har varit hos läkare, vilket får mig att känna mig något lugnare för tillfället! Alla prover hittills är som de ska, blodtryck som det ska, ingen diabetes. Nackröntgen gjord, svar nästa vecka (han har en gammal påkörningsskada som gör sig påmind i axlar och nacke och som troligen orsakar en hel del spänningar upp i huvudet. Förutom lokal smärta och stelhet.)

 

Inga symptom alls på ett tag nu, vilket gör att jag tror som Josef att det kan vara psykiskt plus kopplat till smärta. Psykiskt=bra, för det dör man inte direkt av som typ blodproppar/stroke. Dåligt för att det kan vara svårare att komma tillrätta med och tuffare att få proffshjälp med. Men just nu känns det bra i alla fall.

Det har länge varit svårt att få ur sig det här på bloggen, men jag behöver göra det ändå.

Något är inte som det ska med Josef. Jag vet inte om det är fysiskt eller psykiskt men på något sätt mår han inte bra. Äntligen har jag lyckats få iväg honom till företags-sjuksköterskan som ska slussa honom vidare till doktorn! Han har symptom som är ganska allvarliga och som kommer som i "attacker" eller "anfall" och har blivit tätare och värre på senare tid: virrighet, osammanhängande och sluddrigt tal, frågar om och om igen, minns inte saker man säger till honom, vinglig i motoriken, flaxar med armar, tar sig åt huvudet som om något smärtade, personlighetsförändringar som yttrar sig i gruffighet, gnällighet, negativism och snäsighet. Ett tag gissade vi närstående på diabetes, men det är det inte. En teori är "tior", en annan är depression. Vi vet inte och jag hoppas att den här läkaren remitterar honom vidare!

 

Jag hanterar inte sjukdom bland de som står mig allra närmast så jätte-bra. Jag har ett inbyggt "värsta-scenario-tänkande" som jag tyvärr inte kommer ifrån. För jag vet helt enkelt hur illa det kan gå och jag vet hur överjävligt det blir! Alltså blir jag supertjatig kärring som bara vill helst ringa ambulans eller åtminstone få iväg den jag älskar till doktorn pronto. Och ja, jag vet att med de här symptomen har jag rätt - de är inte att leka med för fem öre! Men få en man med beteendet "jag-kör-huvudet-i-sanden-som-en-struts-när-det-blir-jobbigt" att lyssna.......

 

Bara det att jag är inte så sugen på att sitta i akutens anhörigrum igen. Jag är inte så sugen på att begrava en älskad man igen....

Har varit på viktigt föräldramöte ikväll: Stora J går ju i 9:an och ska välja till gymnasiet. Så det var en kväll med mycket gymnasieinfo vilket gjorde mig rätt snurrig i skallen. Hon vet inte alls vad hon ska välja, så det känns viktigt att skaffa så mycket information som möjligt för att kunna hjälpa henne.

 

Men det slog mig - precis som det slagit mig på andra föräldramöten - fy fan vad jag hatar att vara tvungen att gå själv!!! Visst, jag vet att många föräldrar inte går ihop, men jag hatar att inte ha valmöjligheten! Att inte kunna säga hemma: "du, i år är det så viktigt så jag tycker vi ska gå båda två!" Eller: "nää, nu är jag less på att gå, i år är det din tur!"

Jag kan aldrig göra så, för jag är ensam förälder. För den andre föräldern är död. Det kommer att vara såhär genom hela skoltiden för Stora J, för Mellan M och - gud hjälpe mig - för Lilla J som inte ens har BÖRJAT skolan än! Så många år kvar.

 

Jag antar att ingen annan tänker på att jag går själv (många fler går ju själva för den andre jobbar eller är hemma), men själv känner jag mig som ett änke-ufo som bara utstrålar: ensamhet, solo, singel, ensamstående, övergiven, kvarlämnad.

Jag är en sån som nästan aldrig sparar sms. Jag läser dem och raderar dem sedan; antingen direkt eller efter ett litet tag. Men i min mobil har jag ett sms-minne, överfört genom de olika telefoner jag haft, sparat på sim-kortet. Ett sms som M skickade till mig den 11 februari 2006 när jag var i Göteborg med mina kollegor och han var hemma med Stora J och Mellan M. Lilla J var inte ens född vid den här tiden.

Det står:

 

De hade varit på badhuset och badat vet jag, och sedan skickade han detta när de kommit hem. Jag älskar bilden det förmedlar; bilden av vår familj och dess kärlek och ljus.....

Jag tänker mycket när jag kör bil till och från jobbet. Antagligen för att det är enda stunden på dagen som jag är ensam.

Idag funderade jag på vad som är allra värst med att mista sin man. Av alla överhemska smärtsamma sidor i sorgen är den allra värsta - den som aldrig går över eller blir lättare att leva med - det faktum att man inte har sin partner att dela barnen med. Alltså att den andre föräldern är borta och inte kan glädjas eller oroa sig på samma nivå som man själv. Ingen att dela allt som rör barnen med, ingen som känner lika föräldrastarkt för dem som man själv. Det är och kommer alltid att vara bara jag som är förälder till barnen; bara jag som känner sådär "jag älskar er så jag kan dö för er"-starkt.

Sånt är tungt. Alltid.

Igår, söndag, var helt annorlunda än lördagen. Inget energiläckage alls, pigg, aktiv, glad, lugn.

Inte för att jag är förvånad; jag kan mönstren vid det här laget. Vet att det vänder uppåt lika fort som det vänder nedåt.

 

Nästa år infaller 1 september på en söndag. Inget jobb, inga fester. Jag önskar mig en kravfri dag utan yttre måsten. En dag att få vara stilla på. Att få möta ledsenheten istället för att behöva bita ihop.

Slut. Över. Festen avklarad. Demaskering. Äntligen stillhet och ensamhet.

 

Det gick bra att vara på festen och jag hade faktiskt trevligt, men det var skönt att smita därifrån så fort middagen var över. Cyklade hem till barnen, kramade om dem.

 

Nu har jag suttit på övervåningen och gått igenom sorglådan. Det är en låda där allt efter M är nedpackat: kondoleanskort, begravningsprogram, alla kärlekslappar vi gav till varandra, sjukhusjournal - allt som har med sorgen att göra. Och mina sorgblock: de block jag skrev i med start på sjukhuset och fram tills det kändes som att jag kunde släppa det; sommaren 2009 tror jag. Har inte haft kraft att öppna dem och läsa. Förrän nu då.

 

Inledningen i det första sorgblocket, skrivet på intensiven på sjukhuset söndagen den 31 augusti: dagen innan han dödförklarades:

"Vad skriver man? Min man ligger och dör. Min vän, min allra bästa vän, min livskamrat, mitt ljus. Hur ska jag klara mig nu? Jag har ju barnen tack och lov, men det kommer ändå att bli så ensamt. Jag och M var ju allt för varandra."

 

När jag bläddrar fram ett par sidor hittar jag en lite underlig grej som jag faktiskt hade glömt. Det är skrivet onsdagen den 3 september; tre dagar efter hans död.

"Fick hans mobil av Erik (svärfar), den hade blivit kvar där när allt detta hände. Jag tog hem den för att ladda upp den, den hade laddat ur sig.

 

 

 

Stort steg taget i att läsa lite ur sorgblocken. Det tog fyra år....Och då har jag ändå bara snuddat vid allt som står där!....