Walk the line
Åh, vad vingligt det känns! Det är som att gå på lina - en högt spänd lina över ett stort svart mörker! Önskar att jag var lite stabilare, att det inte var så nära branten, att jag hade lite mer marginaler. Det känns som att jag när som helst ramlar ner från den där linan!
Önskar lite ljus åt den här stackars familjen! Mellan M:s skolfröken ringde hem idag och sa att han hade varit ledsen och gråtit i skolan idag. Tror jag det, så som jag brakade ihop igår kväll! Hela hans värld svajar väl då! Jag pratade lite med honom och han sa att han varit ledsen för pappa.
Hur lång tid tar det innan det blir bättre?? Hur lång tid tar det innan man kan minnas med mer glädje än smärta?
Önskar lite ljus åt den här stackars familjen! Mellan M:s skolfröken ringde hem idag och sa att han hade varit ledsen och gråtit i skolan idag. Tror jag det, så som jag brakade ihop igår kväll! Hela hans värld svajar väl då! Jag pratade lite med honom och han sa att han varit ledsen för pappa.
Hur lång tid tar det innan det blir bättre?? Hur lång tid tar det innan man kan minnas med mer glädje än smärta?
Down under igen
Jaha..det var det, det... Jag önskar att jag kunde skriva att jag fortsatt att må bra, men nähädå. Idag har jag inte bara mått dåligt, jag har brutit ihop så totalt på kvällen här på köksgolvet att jag allvarligt trodde att "nu jävlar, nu händer det som jag bara väntat på hela tiden! Nu blir det psyket!"
Men en sån jävla lyx kan man inte unna sig, så det var bara att torka bort gråt-snoret, ta djupa andetag och resa sig upp från golvet. Fy fan vad trött jag är på det här! Och den här gången var det mest arbetsrelaterat också, det känns på något vis lite onödigt; lite som "inte det också!". Som tur är har jag underbara kollegor och vi stöttar varandra, men när det som idag och igår blir tuffa situationer så blir det för mycket. Och då bubblar sorgen upp också och allt rinner över.
Men en sån jävla lyx kan man inte unna sig, så det var bara att torka bort gråt-snoret, ta djupa andetag och resa sig upp från golvet. Fy fan vad trött jag är på det här! Och den här gången var det mest arbetsrelaterat också, det känns på något vis lite onödigt; lite som "inte det också!". Som tur är har jag underbara kollegor och vi stöttar varandra, men när det som idag och igår blir tuffa situationer så blir det för mycket. Och då bubblar sorgen upp också och allt rinner över.
Bra med mina mått mätt
Mår just nu rätt okej med en helg bakom mig som känts "bra med mina mått mätt" som jag brukar kalla det. Har liksom känt att det jag gjort har klaffat, jag har räckt till, jag har haft lite "flow". Behövde inte ens sitta ensam i fredags kväll för en gångs skull tack vare snälla granntjejen som kom över på en flaska vin - jättetrevligt! Lördag och söndag har barnen haft kompisar hemma och det är skönt att se dem vara med vänner och ha roligt.
Yes! Lite kaxig idag!
Något man får mycket träning i som ensam änka är att fixa saker själv, att ta tag i saker själv. För det mesta är det rätt tungt, men ibland har det gett upphov till sköna "jag-klarade-det-själv-känslor". Som idag: jag har satt igång apparaten "Skaffa luftvärmepump". Har länge vetat att jag måste göra något åt elräkningarna och uppvärmningen här i huset - detta pratade jag och M om när han fanns - och nu äntligen har jag fått tag i en bra firma och rullat igång det här. Idag var en av dem här och kollade huset för att kunna lämna offert. Det blir troligen jättebra; planlösningen är perfekt, placeringen av luftvärmepumpen inga problem och han fixar till och med allt med ROT-avdraget! Jag får en offert och om jag tackar ja tar det bara 3-4 veckor innan de kommer och fixar - en helt okej tidsrymd när det gäller hantverkare/installationer tycker jag.
Det är inga stora grejer, men känslan av att "ja, jag tog tag i det, jag fixade!" är skön! Man vet ju annars hur det är när andra kvinnor pratar såna här grejer: de säger "vi ska bygga/renovera/installera" eller vad det nu kan vara, men i själva verket är det nästan alltid mannen som håller i allt.
Grått och mera grått
Grå dag...grå inuti....vill ingenting alls. Ute blåser det och är trist. Inne..ja, just nu skulle jag helst vilja krypa ner under en filt och aldrig mer gå ut, inte träffa någon, inte göra något, inte tänka, inte vara.
Vissa dagar kräver en sån enorm kraftansamling för att överhuvudtaget klaras av att jag blir aldeles matt! Jag är inte extremt ledsen eller så idag, bara så låg. Önskar att det fanns nånting, bara NÅNTING, som kändes roligt, som lyste upp, som jag kunde se fram emot!!
Vissa dagar kräver en sån enorm kraftansamling för att överhuvudtaget klaras av att jag blir aldeles matt! Jag är inte extremt ledsen eller så idag, bara så låg. Önskar att det fanns nånting, bara NÅNTING, som kändes roligt, som lyste upp, som jag kunde se fram emot!!
"Wish you were here"
Till M:
Önskar så att du var här! Kommer hem, jobbat hela dagen, stressig tuff dag. Så trött i huvudet att jag nästan blir farlig. Gråtfärdig av stress, trötthet, och för mycket konfliktlösning och otillräcklighet.
Det är då jag önskar så hett att du varit här! Att jag hade kunnat ringa dig på mobilen och säga "kom hem så snart du kan!" eller att du varit här när jag kom.
Att jag hade kunnat få lätta bördan hos dig, att du hade tagit hand om mig, hjälpt mig, tröstat och stöttat och gett mig ny kraft.
Att vi hade hjälpts åt med kvällsbestyren och sedan, när barnen kommit i säng, hade vi satt oss i soffan och du hade masserat min hårbotten eller min rygg. Och jag hade känt mig trygg och ompysslad och påfylld med ny styrka.
Och inget hade kunnat rå på mig, för jag skulle haft dig.....
Önskar så att du var här! Kommer hem, jobbat hela dagen, stressig tuff dag. Så trött i huvudet att jag nästan blir farlig. Gråtfärdig av stress, trötthet, och för mycket konfliktlösning och otillräcklighet.
Det är då jag önskar så hett att du varit här! Att jag hade kunnat ringa dig på mobilen och säga "kom hem så snart du kan!" eller att du varit här när jag kom.
Att jag hade kunnat få lätta bördan hos dig, att du hade tagit hand om mig, hjälpt mig, tröstat och stöttat och gett mig ny kraft.
Att vi hade hjälpts åt med kvällsbestyren och sedan, när barnen kommit i säng, hade vi satt oss i soffan och du hade masserat min hårbotten eller min rygg. Och jag hade känt mig trygg och ompysslad och påfylld med ny styrka.
Och inget hade kunnat rå på mig, för jag skulle haft dig.....
Drömde i natt
Inatt drömde jag om M. Jag drömde att jag vakade vid hans sida på sjukhuset. Han var i stort sett död och jag satt i en stol vid hans sjukhussäng och halvlåg över honom och slumrade; det var natt. I drömmen vaknade jag tidigt på morgonen av att jag kände hans puls där jag låg mot hans bröstkorg. Då visste jag att han inte var död och att han skulle vakna och en liten stund senare slog han upp ögonen. Först var han alldeles borta i blicken och dimmig men sedan såg jag i hans ögon att han kände igen mig; att han mindes mig. Då ropade jag till sköterskan att hon skulle hämta neurologen. Tre stycken läkare kom; en som hade läkarrock och två i privata kläder - jag fattade det i drömmen som att de precis skulle gå av jouren och gå hem. Efter det blev drömmen suddigare. M kom inte ihåg någonting när man pratade med honom; han visste inte var han var eller vem jag var, men jag berättade allt för honom och på något sätt visste jag att hans minne skulle komma tillbaka.
När jag vaknade var jag inte direkt ledsen, men jag ville helst av allt somna om igen så jag kunde gå tillbaka till drömmen.
När jag vaknade var jag inte direkt ledsen, men jag ville helst av allt somna om igen så jag kunde gå tillbaka till drömmen.
Saknad och kärlek
Jag saknar M så himla mycket! Ibland känns det som om jag inte riktigt befinner mig fullt ut i den här världen - hjärtat och själen är liksom mer med honom än här. För mig finns han fortfarande; jag kan fortfarande - efter över 1 år - inte förstå att han är död. Jag pratar med honom när jag är ensam, resonerar med honom, skojar, berättar om vad som händer och hur jag känner, gråter för honom, frågar honom om råd, ber om hjälp och styrka och ibland skäller jag på honom när jag blir arg över att han inte finns här längre.
Funderar en del på det där med kärlek och att träffa någon ny. Jag vill ju inte leva ensam för alltid; jag är en sån som passar bäst i en tät tvåsamhet och jag kan längta efter att ha någon att dela livet med. Ett tag kände jag att jag liksom skulle vilja bli kär. Men nu inser jag att jag inte kan det. Jag kan inte ta emot någon i mitt liv, jag kan inte bli kär, jag kan inte älska någon - inte än på länge i alla fall. För jag är helt enkelt fortfarande kär i M; jag är fortfarande M:s fru, det är fortfarande bara honom jag älskar. Det känns inte som om någon annan skulle duga. Jag skulle bara jämföra hela tiden.
Funderar en del på det där med kärlek och att träffa någon ny. Jag vill ju inte leva ensam för alltid; jag är en sån som passar bäst i en tät tvåsamhet och jag kan längta efter att ha någon att dela livet med. Ett tag kände jag att jag liksom skulle vilja bli kär. Men nu inser jag att jag inte kan det. Jag kan inte ta emot någon i mitt liv, jag kan inte bli kär, jag kan inte älska någon - inte än på länge i alla fall. För jag är helt enkelt fortfarande kär i M; jag är fortfarande M:s fru, det är fortfarande bara honom jag älskar. Det känns inte som om någon annan skulle duga. Jag skulle bara jämföra hela tiden.
Lite återhämtning
Segar mig långsamt uppåt efter dödsdagen och begravningsdagen. Det känns lite bättre än då, men väldigt skört.
Något som i alla fall är skönt är att Stora J har haft en rätt bra vecka! Hon har för det mesta varit gladare och pratat med mig, inte slutit sig så mycket. I tisdags kväll åkte jag med alla tre barnen till mcDonalds och åt - de tycker det är kul - och då hade vi en riktigt, riktigt bra stund allihop; skrattade, pratade, skojade! Sådär som det borde vara oftare. Jag hoppas att vi någon gång kommer att ha det så på en mer regelbunden basis....
Var på sista anhörigträffen med änkegruppen igår och det var bra som vanligt. Fast lite konstigt att inte ha det mera nu. Men förhoppningsvis kan vi träffas vi fyra då och då ändå - ja, och Carina (en av dem) och jag umgås ju; vi har lärt känna varandra genom den här gruppen och våra barn trivs ihop också. Det är jätteskönt att ha henne; någon som vet precis hur det är och som har samma horisont. Någon som jag inte behöver förklara alla känslor för, därför att hon har det på samma sätt.
Något som i alla fall är skönt är att Stora J har haft en rätt bra vecka! Hon har för det mesta varit gladare och pratat med mig, inte slutit sig så mycket. I tisdags kväll åkte jag med alla tre barnen till mcDonalds och åt - de tycker det är kul - och då hade vi en riktigt, riktigt bra stund allihop; skrattade, pratade, skojade! Sådär som det borde vara oftare. Jag hoppas att vi någon gång kommer att ha det så på en mer regelbunden basis....
Var på sista anhörigträffen med änkegruppen igår och det var bra som vanligt. Fast lite konstigt att inte ha det mera nu. Men förhoppningsvis kan vi träffas vi fyra då och då ändå - ja, och Carina (en av dem) och jag umgås ju; vi har lärt känna varandra genom den här gruppen och våra barn trivs ihop också. Det är jätteskönt att ha henne; någon som vet precis hur det är och som har samma horisont. Någon som jag inte behöver förklara alla känslor för, därför att hon har det på samma sätt.
Funeral blues
Dagen idag började som en rätt bra dag, men ganska snart gick det utför. Småsaker som krånglade, planer som inte blev som vi tänkt och vips är man nere i en sorgsvacka igen. Men det är kanske inte så konstigt, det kanske inte kunde gått på något annat sätt idag. För det är begravningsdagen idag.... Idag för ett år sedan begravde jag M i vår kyrka; samma kyrka som vi gift oss i och döpt alla tre barnen i.
Det var en omänskligt svår dag, jag vet än i dag inte hur jag lyckades stå upprätt. Minns hur jag gick altargången fram med Stora J och Mellan M tätt efter mig och Lilla J i famnen. Jag gick rakt fram; såg inte åt något håll, såg inte en enda människa av de som var där, såg bara första bänk där vi skulle sitta och kistan som stod där framme.
Där var säkert hundra personer på begravningen. Inte en enda av dem verkar idag komma ihåg vad de gjorde för ett år sedan....Inte så att jag fått höra det i alla fall och som jag sagt många gånger tidigare: jag kan inte läsa tankar. Däremot verkar varenda människa vara på kräftskiva ikväll. Kul för dem......
Det var en omänskligt svår dag, jag vet än i dag inte hur jag lyckades stå upprätt. Minns hur jag gick altargången fram med Stora J och Mellan M tätt efter mig och Lilla J i famnen. Jag gick rakt fram; såg inte åt något håll, såg inte en enda människa av de som var där, såg bara första bänk där vi skulle sitta och kistan som stod där framme.
Där var säkert hundra personer på begravningen. Inte en enda av dem verkar idag komma ihåg vad de gjorde för ett år sedan....Inte så att jag fått höra det i alla fall och som jag sagt många gånger tidigare: jag kan inte läsa tankar. Däremot verkar varenda människa vara på kräftskiva ikväll. Kul för dem......
Solen går redan ner i väster
och orgeln har tystnat i moll.
Friska begravningsgäster
försvinner åt var sitt håll.
Släktingar, vänner och grannar
har annat att sörja för.
Tänk, inte ens klockan stannar
när du blir gammal och dör.
(Alf Henrikson)
Funeral Blues
Stop all the clocks, cut off the telephone,
prevent the dog from barking with a juicy bone,
silence the pianos and with muffled drum
bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
scribbling on the sky the message He Is Dead,
put crepe bows round the white necks of the public doves,
let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
my working week and my Sunday rest,
my noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever; I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
pack up the moon and dismantle the sun;
pour away the ocean and sweep up the wood,
for nothing now can ever come to any good.
(W. H. Auden)
En insikt i tidningen
Igår läste jag en minnesannons i lokaltidningen:
Harry Jonsson
8 september 1979
Trettio år av saknad
Inser att det är så det kommer att vara. Om trettio år kommer jag också fortfarande att sakna; det går aldrig över......
Harry Jonsson
8 september 1979
Trettio år av saknad
Inser att det är så det kommer att vara. Om trettio år kommer jag också fortfarande att sakna; det går aldrig över......
Det stora grå
Stora J går i skolan igen, det är ju positivt. Annars känns det mesta tungt. Ingenting är roligt, allt känns bara grått och ensamt. Jag pendlar blixtsnabbt mellan att klara vardagen och att rasa ner i förrädiska sorghål. Det tar på krafterna att försöka hänga med i svängarna.
Känns som att jag kvävs ibland; jag är ensammast i världen men jag är aldrig för mig själv. Alltid någon eller några runtom mig som behöver mig, ska ha min uppmräksamhet och som jag måste ge till och ta hand om. Aldrig ett andrum för bara mig! Det är en av anledningarna till att jag sitter uppe för sent om kvällarna; det är enda gången jag får vara för mig själv....
Önskar att jag hade en enda rolig sak att se fram emot! Men allt är bara grått.....
Känns som att jag kvävs ibland; jag är ensammast i världen men jag är aldrig för mig själv. Alltid någon eller några runtom mig som behöver mig, ska ha min uppmräksamhet och som jag måste ge till och ta hand om. Aldrig ett andrum för bara mig! Det är en av anledningarna till att jag sitter uppe för sent om kvällarna; det är enda gången jag får vara för mig själv....
Önskar att jag hade en enda rolig sak att se fram emot! Men allt är bara grått.....
Stora J
Stora J mår dåligt, 1-års-sorgflashbackerna drabbar henne lika mycket som mig! Igår fick jag hämta henne i skolan, hon orkade inte vara kvar och idag har hon inte varit där alls.
Hon är ledsen, trött, arg och ilsken och extremt lättirriterad. Det är svårt att se henne må så dåligt och ärligt talat är hon rätt jobbig för oss övriga i familjen också: hon fräser, svär, smäller i dörrar och är otrevlig. Jag vet ju att det är för att hon är ledsen, men det är ändå rätt outhärdligt. Och inte når man henne heller, hon stänger ute allt och alla. Önskar jag kunde hjälpa henne, men hon släpper inte in mig! Och mitt i detta ska jag hantera min egen sorg....
Hon är ledsen, trött, arg och ilsken och extremt lättirriterad. Det är svårt att se henne må så dåligt och ärligt talat är hon rätt jobbig för oss övriga i familjen också: hon fräser, svär, smäller i dörrar och är otrevlig. Jag vet ju att det är för att hon är ledsen, men det är ändå rätt outhärdligt. Och inte når man henne heller, hon stänger ute allt och alla. Önskar jag kunde hjälpa henne, men hon släpper inte in mig! Och mitt i detta ska jag hantera min egen sorg....
Barnen vid graven
Här är barnen igår vid graven när vi lade roshjärtat och tände ljus:
Minnen från bårhuset
Stora J har det svårt, precis som jag. Idag fick jag hämta hem henne från skolan vid elvatiden, hon orkade inte vara där. Det är jobbiga dagar nu och allt kommer upp till ytan igen. Det är precis som om det ska gås igenom en gång till.
Minns att jag var med barnen på bårhuset idag för ett år sedan för att de skulle få ta ett sista farväl av sin pappa. Stora J gav pappa ett halsband som hon trätt åt honom med hans namn på och en sten som var viktig för henne. Mellan M gav pappa en teckning han ritat av potatisplockaren.
Jag ser på fotona som är tagna från då att jag hade på mig en ljusblå kofta, fastän det var soligt väder den dagen. Det var väl då frusenheten började - när han var borta började jag frysa och det höll i sig länge. Jag kunde aldrig bli varm, oavsett om jag var inne eller ute eller om det var varmt eller kallt. Och det är klart, när det är tomt omkring en både runt kroppen och själen så fryser man väl....
Minns hur svårt det var där på bårhuset att till slut vända mig om, gå ut från rummet och lämna honom. Att veta att nu får jag aldrig, aldrig mer se honom. Det var det absolut svåraste jag gjort någonsin! Jag tror att jag lämnade kvar största delen av min själ där.
Minns att jag var med barnen på bårhuset idag för ett år sedan för att de skulle få ta ett sista farväl av sin pappa. Stora J gav pappa ett halsband som hon trätt åt honom med hans namn på och en sten som var viktig för henne. Mellan M gav pappa en teckning han ritat av potatisplockaren.
Jag ser på fotona som är tagna från då att jag hade på mig en ljusblå kofta, fastän det var soligt väder den dagen. Det var väl då frusenheten började - när han var borta började jag frysa och det höll i sig länge. Jag kunde aldrig bli varm, oavsett om jag var inne eller ute eller om det var varmt eller kallt. Och det är klart, när det är tomt omkring en både runt kroppen och själen så fryser man väl....
Minns hur svårt det var där på bårhuset att till slut vända mig om, gå ut från rummet och lämna honom. Att veta att nu får jag aldrig, aldrig mer se honom. Det var det absolut svåraste jag gjort någonsin! Jag tror att jag lämnade kvar största delen av min själ där.
365 dagar, 1 timme and counting
Såhär ser roshjärtat ut som vi lade vid graven idag. Den röda rosen symboliserar mig och de tre rosa är barnen.
Jag tog mig igenom klockslaget/dödförklaringsögonblicket 15:00. Barnen var hos sin mormor och morfar efter att vi lagt roshjärtat och tänt ljusen, för jag kände att det enda jag vill är att vara helt ensam. Först satt jag i över en timme vid graven och sedan åkte jag hem. 15:00 befann jag mig i solen på vår altan; den som var M:s favoritplats här hemma, den som han byggt helt själv. Jag hade hans fotoförstoring i famnen och det kändes som att det bara var ett hjärtslag ifrån att han skulle komma hem. Som om hinnan mellan himlen och jorden var extra tunn.
En sak kan jag säga om det här med sorgeår: smärtan är precis lika stark nu som den var när det precis hände. Jag gråter på exakt samma sätt, saknar exakt lika mycket. Inget av det har förändrats, inget av det har minskat. Det som förändrats är bara sättet att fungera i vardagen; jag kan se ut som om jag lever ett vanligt liv, jag kan ge sken av att vara glad och vanlig. Det är det som blir bättre. Smärtan är densamma.....
1 september
"Jag stod vid din säng inatt
Jag kom för att ta mig en titt
Jag såg att du grät
Du hade svårt att sova
Jag närmade mig mjukt precis
när du torkade bort en tår
Det är jag.
Jag har inte lämnat dig.
Jag var nära dig vid frukost
Jag såg dig spilla ut kaffe
Du tänkte på alla gånger
dina händer sträckts ner för att smeka mig
Jag var med dig till min grav
Du vårdar den så fint
Jag vill försäkra dig jag finns inte där
Jag har gått över regnbågsbron
Jag gick med dig till huset
Du fumlade med nycklarna
Du verkade så trött och sjönk ner i en stol
Du satt där så stilla
Jag tänkte att du visste att ikväll
var jag mycket nära dig
När tiden är inne ska jag rusa mot dig
och vi ska återigen vandra sida vid sida
Var tålig
Men du måste ha tålamod, lev ditt liv med glädje
Kom sedan hem för att stanna hos mig."
Jag fick dikten idag på sms från vännen Matilda, tack fina du! Läser den om och om igen, den känns så sann. Jag vet att han är med mig och jag längtar till den dag när jag får träffa honom igen.
Jag vet att han följer mig, för annars hade jag helt enkelt inte orkat med allt det här. Alla tycker att jag är så stark, men jag vet ju att den mesta styrkan fick jag alltid från honom. Och så är det fortfarande; det är därför jag vet. Om inte han hade varit hos mig, så hade jag aldrig klarat det här! Han ger mig fortfarande det jag måste få för att orka.
Minnesannonsen var inne i lokaltidningen idag. Sist i annonsen skrev jag: "Då. Nu. Alltid." Det var våra kodord; så sa jag alltid till M: "jag älskade dig då, jag älskar dig nu, jag älskar dig för alltid" - då, nu alltid.
Och såklart, idag -för honom, för oss, för allt som var - den självklara länken:
http://www.youtube.com/watch?v=Lynpiv7pofM
Jag kom för att ta mig en titt
Jag såg att du grät
Du hade svårt att sova
Jag närmade mig mjukt precis
när du torkade bort en tår
Det är jag.
Jag har inte lämnat dig.
Jag var nära dig vid frukost
Jag såg dig spilla ut kaffe
Du tänkte på alla gånger
dina händer sträckts ner för att smeka mig
Jag var med dig till min grav
Du vårdar den så fint
Jag vill försäkra dig jag finns inte där
Jag har gått över regnbågsbron
Jag gick med dig till huset
Du fumlade med nycklarna
Du verkade så trött och sjönk ner i en stol
Du satt där så stilla
Jag tänkte att du visste att ikväll
var jag mycket nära dig
När tiden är inne ska jag rusa mot dig
och vi ska återigen vandra sida vid sida
Var tålig
Men du måste ha tålamod, lev ditt liv med glädje
Kom sedan hem för att stanna hos mig."
Jag fick dikten idag på sms från vännen Matilda, tack fina du! Läser den om och om igen, den känns så sann. Jag vet att han är med mig och jag längtar till den dag när jag får träffa honom igen.
Jag vet att han följer mig, för annars hade jag helt enkelt inte orkat med allt det här. Alla tycker att jag är så stark, men jag vet ju att den mesta styrkan fick jag alltid från honom. Och så är det fortfarande; det är därför jag vet. Om inte han hade varit hos mig, så hade jag aldrig klarat det här! Han ger mig fortfarande det jag måste få för att orka.
Minnesannonsen var inne i lokaltidningen idag. Sist i annonsen skrev jag: "Då. Nu. Alltid." Det var våra kodord; så sa jag alltid till M: "jag älskade dig då, jag älskar dig nu, jag älskar dig för alltid" - då, nu alltid.
Och såklart, idag -för honom, för oss, för allt som var - den självklara länken:
http://www.youtube.com/watch?v=Lynpiv7pofM
