Respektera, snälla!

I år känns M:s dödsdatum; 1 september, lite extra jobbigt. Vi är ju bjudna till Josefs systerdotters 25-årsfest - festen blev oturligt nog flyttad till just det här datumet. Jag har redan bestämt mig för att jag inte ska gå, för det blir för jobbigt (se tidigare inlägg). Bara det att jag skulle gärna vilja ha full förståelse för det också!
Josef säger ju att han visst förstår precis att jag inte vill gå på fest en sådan dag, så han är fullt på det klara med att han får gå själv. Ändå satt han härom dagen och bekymrade sig över vad han ska säga till folk när de undrar varför jag inte är där. Liksom brydde sig över vad folk ska tycka och över att han kommer att gå ensam. Jag bara: "ja, du får väl bara säga att jag inte kunde, mer än så behöver du inte redovisa för någon!"
 
Sedan kom där såklart ett valhänt övertalningsförsök i stil med "du kanske kunde vara med en liten stund bara, över maten eller så?"
 
Nä. Jag. Kan. Ju. Inte. Ens. Det!
För då hade jag ju såklart gjort det. Men jag känner nu att jag har så många - SÅ MÅNGA! - gånger gjort saker som jag egentligen inte orkade. För att jag var tvungen. För att de inte gick att välja bort. För att det inte fanns någon annan. Och det har skadat mig så inihelvete!! No more!
När jag KAN välja bort, så gör jag faktiskt det nu. Äntligen försöker jag lyssna på vad min själ säger till mig. Och då vill jag så gärna ha respekt för det valet jag gör! Jag är en sån person som när jag säger stopp, vilket jag gör alltför sällan och alltför sent, då ÄR det verkligen stopp! Då finns där inget "bita ihop" eller "gå på marginalen" eller "försöka".
 
Sedan kan man ju stilla och tyst undra om inte Josefs bekymmer kanske lite grann bottnar i vad folk ska tycka över att han roar sig på fest när sambon sitter hemma och genomgår en svår dag. Jag hade nog haft lite ågren över det om rollerna hade varit ombytta......
Jag kräver faktiskt inte alls att han ska stanna hemma, jag vet hur släktkär han är och han fattar ändå inte min sorg. Men jag vet inte om jag hade gjort samma val.
 
 

Sånt som spökar runt i ensamheten strax innan midnatt

Gode Gud, låt mig någon gång få bli hel inuti
Bli kvitt den ständiga underliggande känslan av melankoli
Kunna lämna min sorg vid vägkanten
Se solen lysa från en klar himmel och inte i kanten av ett moln
Få en gång för alla gråta ut alla tårar
Hitta någon som kunde lyssna på mig med full förståelse
Gode Gud, låt mig slippa vara så stark hela tiden.
Och låt mig slippa känna mig så ensam i sorgen!

Mera länktips!

Vi finns ju och vi är flera; vi unga änkor - även om vi nog oftast känner oss väldigt ensamma om vår livssituation! Här är ett reportage från Damernas värld om tre unga änkor.
http://damernasvarld.se/art/241693/vi_frlorade_vra_mn__reportage/
Ettans make var ju ett känt namn, tvåan är en av grundarna till resurscentret "Randiga huset" som jag beskrev i inlägget förut och trean är min inofficiella "sorgementor" Sara som genom sin blogg gav mig mycket styrka och insikter i början av min sorg.
 
Marie Claire från Randiga huset sätter ord på en väldigt viktig sak i reportaget. Hennes tredje barn låg i magen när hennes man dog och har således aldrig ens hunnit träffa sin pappa. Läs och begrunda:
 "-Det kan hända att folk tycker att jag ska lägga det här bakom mig och se framåt, att det har gått tillräckligt många år. De tänker inte på att Douglas inte ens förstått att han inte har en pappa. Hans krasch kanske kommer när han är sju eller elva år. Det här följer med barnen hela livet så det måste finnas ett kontinuerligt stöd, en organisation som man alltid kan komma tillbaka till i olika perioder och i olika syften."
 
Alltså, fatta hur tungt det är; hur långt det sträcker sig!! Lilla J som bara var 1 år och 3 månader har ju heller inga egna medvetna minnen av sin pappa och jag måste vara beredd inom de närmsta åren att hantera hennes tankar när hon blir stor nog att verkligen förstå begreppet död!

"Randiga huset" och deras tips till folk runt de sörjande

Jag är via Facebook med i nåt som heter "Randiga huset"; en organisation som själva presenterar sig såhär:  "Randiga Huset är ett kompetenscentrum om sorg och som ska främja stöd till barn, unga och vuxna som förlorat eller kommer att förlora förälder, syskon eller annan närstående person i dödsfall."
 
Här finns deras hemsida: http://www.randigahuset.se/index.html
 
Det finns mycket bra på deras sida, men jag har valt att kopiera deras text om hur folk runtomkring den/de sörjande kan stötta. Jag vet att det ibland ramlar in anhöriga till sörjande här på bloggen - här är i så fall tips till er!

Vad kan du göra?

När en vän, släkting, arbetskamrat eller kollega har förlorat en nära anhörig eller vän,

vill du säkert göra någonting för henne eller honom. Du vill underlätta deras situation. Genom att försiktigt och lyhört närma sig den sörjande kan du vara till stor hjälp.

 

Ofta är vi rädda för att närma oss en sörjande. Den största svårigheten är att vi inte

vet vad vi ska säga. Det räcker med att säga "Jag hörde, jag vet, jag är ledsen för

skull."

Säg det så fort som möjligt, ju längre du väntar desto svårare blir det.

 

Försök fråga vad den sörjande vill

Vi tror ofta att vi kan säga något för att det ska kännas bättre för den sörjande.

När någon har dött kan vi inte göra det bättre för den som sörjer. Bara återuppståndel-

se skulle kunna det! Svaret som du får när du säger "Jag är ledsen för det som hänt dig" ger dig en indikation på hur du kan gå vidare. Får du ett tack och fortsätter personen

att prata om något annat betyder det att den drabbade inte orkar prata om det som hänt. Ett öppnare svar kan betyda att personen uppskattar att få prata om det som hänt.

En gyllene regel och ett gott råd: När du inte vet, FRÅGA!

 

Att, som så många gör, gå över på andra sidan gatan eller huka sig i mataffären, för

att slippa säga något, är både smärtsamt och förolämpande för den sörjande.

Den hinner uppfatta det vad än du tror. Gå istället fram och säg

"Hej, hur har du det, jag är ledsen". Det är till och med bättre att säga "Jag vet inte vad

jag ska säga" än att gå över på andra sidan gatan.

 

Om du möter någon du känner och frågar hur familjen mår och upptäcker att någon i den familjen har avlidit, kan det kännas pinsamt och du ångrar att du frågade. Tänk på att din reaktion förvärrar deras sätt att orka hantera situationen.Kom ihåg att den sörjande lever med sin sorg 24 timmar om dygnet. Ju mer ärlig, öppen, och rak du kan vara i den svåra situationen, desto bättre är det för den sörjande.

 

Sörjande människor kan vara svåra att vara tillsammans med.

Den sörjande känner sig ofta utsatt, på dåligt humör och orolig. Det kan ibland kännas som om det inte spelar någon roll vad du gör, det blir fel ändå. Eller så känner du dig otillräcklig. Ha tålamod! Visa ditt stöd på det sätt som känns bra för dig. Du kan ge ett praktiskt handtag, laga mat eller städa upp. Du kan hjälpa till känslomässigt: ge av din tid, lyssna, ge en kram eller skicka ett kort.

Att skrika "du är hopplös, jag vet inte vad jag ska säga eller göra" är bättre än att lämna den sörjande med "kom igen när du känner dig bättre". Var tillgänglig utan att vara påträngande; lyssna, sitt med eller promenera en stund med den sörjande. Att vara tillsammans med personen och lyssna är förmodligen det allra bästa du kan göra för att vara till stöd.

 

När tre månader har gått

Tiden som förljer på de första tre månaderna är oftast då verkligheten och den påföljande smärtan börjar ge sig till känna. Då försvinner ofta de som funnits i närheten för deras liv återgår till det vanliga. Inte så för den sörjande. Det kan vara bra att fortsätta att ringa och höra om det finns något att hjälpa till med.

När du träffar den sörjande efter några månader, ta inte för givet att den sörjande inte vill prata om det som hänt. De allra flesta sörjande lever med den avlidne på närhinnan och i tankarna varje minut. Att känna att du vågar prata om sorgen kan vara ett väldigt stort stöd. Särskilt när den sörjande känner att livet har gått vidare för de övriga men stannat upp för den sörjande.

Naturligtvis finns det undantag. En del vill absolut inte tala om personen som avlidit. Respektera det men tro inte för den skull att personen inte sörjer.

 

Att besöka graven

 

Om du besöker graven eller gör något annat till minne av den som avlidit, låt de närstående få veta det. För dem känns det tryggt att du vill dela deras sorg. Det är aldrig för sent för att skriva ett kondoleansbrev. Vi har i våra grupper hört hur oerhört uppskattat det är även om det kommer många månader efter dödsfallet. Den sörjande är så tacksam att bli ihågkomna när de tror att alla har glömt.

 

Kom ihåg minnesdagar

Minnesdagar är väldigt viktiga. Inte bara det första året utan alla andra år också. Ett kort eller samtal värdesätts mycket på dessa svåra dagar.

 
 

Apropå segt och långlivat

Apropå segt och långlivat, så är jag själv lite "guilty as charged". I kontaktlistan i min mobiltelefon är M:s nummer fortfarande listat. Jag har helt enkelt inte hjärta att radera det! Trots att varken han eller numret finns längre - och bara för det var jag tvungen att slå en sökning på Eniro.se, men nej, ingen har det numret: inte ens någon ny person.
Det får väl stå kvar tills jag liksom inte "behöver" det längre. Precis som ett av hans sms fått följa med genom alla mobilbyten. Det som är skrivet 11 februari 2006; alltså innan Lilla J ens var född och som är skickat hemifrån till mig när jag var i Göteborg med kollegorna.
"Hemma igen nybadade mätta nöjda barn leker i solstrålarna i lekrummet saknar dig puss"
De hade varit på badhuset efter vad jag minns; M och Stora J och Mellan M och han skickade det när de kommit hem. Jag minns hur mycket jag saknade dem och längtade hem när jag läste det.
 
Vissa saker lever kvar långt efter att vi är borta.....

Segt dödsbo

Jag fick post till dödsboet igen häromdagen; från Lantmännen. De har äntligen beviljat M utträde ur föreningen - det tar sin lilla tid kan jag säga, eftersom jag begärde utträdet i april förra året.....!
Eftersom de tar så lång tid på sig att bevilja utträdet gör det att dödsboet fortfarande finns och deklarerar. Så också nästa år; jag kommer att deklarera 2013 för en person som dog 2008......Det är förjävla sjukt. Jag fattar varför det är så, men det är förjävla sjukt ändå!

RSS 2.0