Sorgfågel

Har varit på viktigt föräldramöte ikväll: Stora J går ju i 9:an och ska välja till gymnasiet. Så det var en kväll med mycket gymnasieinfo vilket gjorde mig rätt snurrig i skallen. Hon vet inte alls vad hon ska välja, så det känns viktigt att skaffa så mycket information som möjligt för att kunna hjälpa henne.

 

Men det slog mig - precis som det slagit mig på andra föräldramöten - fy fan vad jag hatar att vara tvungen att gå själv!!! Visst, jag vet att många föräldrar inte går ihop, men jag hatar att inte ha valmöjligheten! Att inte kunna säga hemma: "du, i år är det så viktigt så jag tycker vi ska gå båda två!" Eller: "nää, nu är jag less på att gå, i år är det din tur!"

Jag kan aldrig göra så, för jag är ensam förälder. För den andre föräldern är död. Det kommer att vara såhär genom hela skoltiden för Stora J, för Mellan M och - gud hjälpe mig - för Lilla J som inte ens har BÖRJAT skolan än! Så många år kvar.

 

Jag antar att ingen annan tänker på att jag går själv (många fler går ju själva för den andre jobbar eller är hemma), men själv känner jag mig som ett änke-ufo som bara utstrålar: ensamhet, solo, singel, ensamstående, övergiven, kvarlämnad.

Jag är en sån som nästan aldrig sparar sms. Jag läser dem och raderar dem sedan; antingen direkt eller efter ett litet tag. Men i min mobil har jag ett sms-minne, överfört genom de olika telefoner jag haft, sparat på sim-kortet. Ett sms som M skickade till mig den 11 februari 2006 när jag var i Göteborg med mina kollegor och han var hemma med Stora J och Mellan M. Lilla J var inte ens född vid den här tiden.

Det står:

 

De hade varit på badhuset och badat vet jag, och sedan skickade han detta när de kommit hem. Jag älskar bilden det förmedlar; bilden av vår familj och dess kärlek och ljus.....