En kommer alltid att fattas
Maj månad är fylld med högtidsdagar: jag fyllde 40, Lilla J firade en av henne mycket efterlängtad 5-årsdag och nu på söndag ska Stora J konfirmeras. Allt missar han! Det är ju så det är; sorgen pågår livet ut, för det kommer alltid något som missas.
Jag minns att jag fick en gråtattack över detta redan på sjukhuset när det mitt i allt som var där och då gick upp för mig: men herregud, han missar ju barnens skolavslutningar, studenter, bröllop, barnbarns födelse - allt som komma ska!!! Och så grät jag över sånt som inte hänt ännu men som när det händer i framtiden missas av honom. Jag grät över att en alltid kommer att fattas på alla de stora dagarna.
Jag minns att jag fick en gråtattack över detta redan på sjukhuset när det mitt i allt som var där och då gick upp för mig: men herregud, han missar ju barnens skolavslutningar, studenter, bröllop, barnbarns födelse - allt som komma ska!!! Och så grät jag över sånt som inte hänt ännu men som när det händer i framtiden missas av honom. Jag grät över att en alltid kommer att fattas på alla de stora dagarna.
Förändringar
Har tackat ja till en nytt jobb, på förskola som nu fast i grannkommunen. Det känns spännande och roligt men också rejält läskigt! Men funderingarna har pågått åt det hållet länge nu, så nu kände jag att det var dags att prova vingarna.
Det är märkligt det där med hur man själv driver förändringar efter att ha tvingats vara med om en stor förändring! Läste en artikel en gång om att det var vanligt bland bröstcancerpatienter att ungefär 1 ½ år efter avslutad behandling genomföra stora förändringar i sina liv: byta jobb, flytta, skilja sig - såna där stora livsförändringar. Antar att när allting har ställts på sin spets och man levt nära döden att man liksom ifrågasätter allting runt om.
Det är märkligt det där med hur man själv driver förändringar efter att ha tvingats vara med om en stor förändring! Läste en artikel en gång om att det var vanligt bland bröstcancerpatienter att ungefär 1 ½ år efter avslutad behandling genomföra stora förändringar i sina liv: byta jobb, flytta, skilja sig - såna där stora livsförändringar. Antar att när allting har ställts på sin spets och man levt nära döden att man liksom ifrågasätter allting runt om.
Grattis till dig som aldrig blev 47 år
Idag var jag och barnen vid M:s grav och satte födelsedagsblommor. Hans födelsedag är egentligen i morgon, men då är det skola, dagis och jobb så det passade bättre idag när vi hade gott om tid. Barnen var med på plantskolan och valde blombukett och ett arrangemang i kruka och sedan åkte vi till kyrkogården och satte det. Jag hade med äppelcider och vi skålade för pappa och grattade honom.
Jag frågade Stora J och Mellan M vad de mindes av pappa; vad var det första de kom att tänka på om honom. Mellan M svarade direkt: "pyttipanna!" Och jo, mycket riktigt, då kom jag ihåg att han gillade ju det jättemycket! Stora J sa: "jag minns att han alltid var så snäll!". Sedan pratade vi om små och stora minnen och saker vi visste att pappa tyckte om.
Stora J berättade om sitt allra första minne av pappa. Det var när hon och han var på cirkus när hon var 3 år.
Jag är glad att de minns honom, att minnena är nära, att de är ljusa och att de minns även små triviala saker. Jag är glad att de inte var ledsna när vi pratade om det, jag hoppas att de kan minnas med lite glädje!
Jag frågade Stora J och Mellan M vad de mindes av pappa; vad var det första de kom att tänka på om honom. Mellan M svarade direkt: "pyttipanna!" Och jo, mycket riktigt, då kom jag ihåg att han gillade ju det jättemycket! Stora J sa: "jag minns att han alltid var så snäll!". Sedan pratade vi om små och stora minnen och saker vi visste att pappa tyckte om.
Stora J berättade om sitt allra första minne av pappa. Det var när hon och han var på cirkus när hon var 3 år.
Jag är glad att de minns honom, att minnena är nära, att de är ljusa och att de minns även små triviala saker. Jag är glad att de inte var ledsna när vi pratade om det, jag hoppas att de kan minnas med lite glädje!
