Respektera, snälla!

I år känns M:s dödsdatum; 1 september, lite extra jobbigt. Vi är ju bjudna till Josefs systerdotters 25-årsfest - festen blev oturligt nog flyttad till just det här datumet. Jag har redan bestämt mig för att jag inte ska gå, för det blir för jobbigt (se tidigare inlägg). Bara det att jag skulle gärna vilja ha full förståelse för det också!
Josef säger ju att han visst förstår precis att jag inte vill gå på fest en sådan dag, så han är fullt på det klara med att han får gå själv. Ändå satt han härom dagen och bekymrade sig över vad han ska säga till folk när de undrar varför jag inte är där. Liksom brydde sig över vad folk ska tycka och över att han kommer att gå ensam. Jag bara: "ja, du får väl bara säga att jag inte kunde, mer än så behöver du inte redovisa för någon!"
 
Sedan kom där såklart ett valhänt övertalningsförsök i stil med "du kanske kunde vara med en liten stund bara, över maten eller så?"
 
Nä. Jag. Kan. Ju. Inte. Ens. Det!
För då hade jag ju såklart gjort det. Men jag känner nu att jag har så många - SÅ MÅNGA! - gånger gjort saker som jag egentligen inte orkade. För att jag var tvungen. För att de inte gick att välja bort. För att det inte fanns någon annan. Och det har skadat mig så inihelvete!! No more!
När jag KAN välja bort, så gör jag faktiskt det nu. Äntligen försöker jag lyssna på vad min själ säger till mig. Och då vill jag så gärna ha respekt för det valet jag gör! Jag är en sån person som när jag säger stopp, vilket jag gör alltför sällan och alltför sent, då ÄR det verkligen stopp! Då finns där inget "bita ihop" eller "gå på marginalen" eller "försöka".
 
Sedan kan man ju stilla och tyst undra om inte Josefs bekymmer kanske lite grann bottnar i vad folk ska tycka över att han roar sig på fest när sambon sitter hemma och genomgår en svår dag. Jag hade nog haft lite ågren över det om rollerna hade varit ombytta......
Jag kräver faktiskt inte alls att han ska stanna hemma, jag vet hur släktkär han är och han fattar ändå inte min sorg. Men jag vet inte om jag hade gjort samma val.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0