Sscchhh! Universum lyssnar kanske!
Jag skrev sist: "jag vill att något bra ska hända!". Är det så att Universum lyssnar? Kanske, kanske.......
"Jag vill att något bra ska hända"
Jag har känt den nu ett bra tag; den där konstiga känslan. Inte bara sorg, inte bara deppighet utan något annat. Förstod inte var det var tills jag läste ett av de sista inläggen i min sorgmentor Saras (numera avstängda) blogg. Citerar:
När jag läste det förstod jag. Jag är också där nu. Uttråkad. Tristess. Trött på att leva i sorg, trött på att bara gå här ensam och aldrig veta om det blir en okej dag eller en djävulsdag. Trött på att inte leva fullt ut.
"Jag vill att något bra ska hända", precis så!
"Länge fanns tecken på förändring. Att ta korta, stapplande steg framåt i för höga klackar.
Småsaker som att jag färgat mitt hår i fler färger de senaste två åren än jag gjort i hela mitt liv.
Stora saker som att jag tagit itu med mina ätstörningar och att jag blev kär igen (det sistnämnda
hade jag i och för sig mycket hellre sluppit). Men nu har allt stannat av igen. Jag är så sinnessjukt
uttråkad. Sorgen har varit mitt allt de senaste åren. Länge hade jag dåliga dagar och så hade jag
riktigt, riktigt dåliga dagar. Det var de enda typer av dagar jag hade. Nu för tiden har de där
jobbigaste dagarna infunnit sig mer sällan och de är inte lika intensiva. Tristessen däremot är
intensiv. Tystnaden öronbedövande. Jag vill att något bra ska hända. Något bestående. Jag vill att
allt ska snurra igen, vill skratta tills jag ramlar under bordet (ja, jag brukade göra sådant. Före.
Efter). Jag vill ha mer. Jag vill inte nöja mig med lite jämt. Alla säger saker som att det var väl
bra att jag blev kär igen, det var väl ett fint framsteg. Jo, jättekul. Men vet ni vad: jag skulle
mycket hellre vilja vara kär i någon som var kär i mig tillbaka, leva med den personen för alltid.
Vara lycklig på riktigt. Inte bara ta små steg jämt. Jag vill ha det där alla andra har, det där jag
hade. Jag vill inte nöja mig med att i alla fall inte må lika dåligt som förut. Jag vill vara lycklig."När jag läste det förstod jag. Jag är också där nu. Uttråkad. Tristess. Trött på att leva i sorg, trött på att bara gå här ensam och aldrig veta om det blir en okej dag eller en djävulsdag. Trött på att inte leva fullt ut.
"Jag vill att något bra ska hända", precis så!
Lilla J ringer pappa
På en bänk i köket ligger M:s mobiltelefon fortfarande kvar; jag har låtit det vara så, för det känns på nåt sätt hemtrevligt - som om han när som helst skulle komma in och stoppa den i fickan.
Scen från den här morgonen: Lilla J (nu 2 ½ år) klättrar upp på sin pall, tar pappas mobil, går runt med den och låtsas prata med honom i den. "Hallå pappa! Hur mår du?" säger hon i luren och jag småler.
Häromdagen när jag gungade henne ute sa hon: "Jag saknar pappa!" och hon säger ofta det vi lärt henne: "Pappa är död, han är i himlen, han kan inte komma."
Jag minns från i början att jag var så rädd för den dagen när hennes "pappa!" skulle tystna, när hon skulle glömma. Men det har inte blivit så. Hon pratar fortfarande om pappa, tittar på bilderna av honom och har på nåt vis skapat sig sina egna minnen och inre bilder av honom.
Scen från den här morgonen: Lilla J (nu 2 ½ år) klättrar upp på sin pall, tar pappas mobil, går runt med den och låtsas prata med honom i den. "Hallå pappa! Hur mår du?" säger hon i luren och jag småler.
Häromdagen när jag gungade henne ute sa hon: "Jag saknar pappa!" och hon säger ofta det vi lärt henne: "Pappa är död, han är i himlen, han kan inte komma."
Jag minns från i början att jag var så rädd för den dagen när hennes "pappa!" skulle tystna, när hon skulle glömma. Men det har inte blivit så. Hon pratar fortfarande om pappa, tittar på bilderna av honom och har på nåt vis skapat sig sina egna minnen och inre bilder av honom.
Icing on the cake
Vad toppar man gråttrist och novembermörkt med? Jo, en riktigt rejäl förkylning med snorighet och heshet! Är det inte underbart så säg? *drypande ironi*
Men vafan...bring it on, baby! Har jag klarat att bära min mans aska i en urna i famnen, så klarar jag väl vad som helst...!
Jag tänker ofta så faktiskt. Att horisonten är så förändrad. Att ingenting egentligen betyder nånting, att ingenting är värre än det jag gjort och gått igenom.
Jag tror att vi änkor, vi ser livet med andra ögon. Men ändå, jag skulle önska mig förmågan att verkligen bry mig, att totalt gå in i något, att helt och fullt uppleva något. Att känna äkta och ren glädje, inte bara den här imitationen.
Men vafan...bring it on, baby! Har jag klarat att bära min mans aska i en urna i famnen, så klarar jag väl vad som helst...!
Jag tänker ofta så faktiskt. Att horisonten är så förändrad. Att ingenting egentligen betyder nånting, att ingenting är värre än det jag gjort och gått igenom.
Jag tror att vi änkor, vi ser livet med andra ögon. Men ändå, jag skulle önska mig förmågan att verkligen bry mig, att totalt gå in i något, att helt och fullt uppleva något. Att känna äkta och ren glädje, inte bara den här imitationen.
Gråtrist
Gud hjälpe mig från detta gråtrista novembermörker! Det räcker väl med att det är mörkt och grått inuti??
Beröring
Har varit på Spa idag med mina kollegor. Jag fick en massagebehandling som var jätteskön och det fick mig att fundera på det där med beröring. Vad man saknar det som änka; någon som rör vid mig! Som kramar mig, som smeker mig, som sitter bakom mig i soffan och ger mig axelmassage.
Jag saknar beröringen som man har sinsemellan när man är ett par; det är en beröring som man inte kan få genom något eller någon annan. Inte av sina barn, inte av sina vänner, inte av någon annan.
Jag saknar beröringen som man har sinsemellan när man är ett par; det är en beröring som man inte kan få genom något eller någon annan. Inte av sina barn, inte av sina vänner, inte av någon annan.
En alldeles ny liten en!
Jag har blivit faster igen idag! Min bror och svägerska fick i eftermiddags sitt andra barn; en liten pojk.
Jag känner mig sådär gråtglad som man blir av de mirakel som nyfödda är och jag tänker tanken jag tänkt så många gånger förut: vilken tur att M och jag såg till att göra verklighet av den där drömmen om en sladdis! Att det blev av att vi fick Lilla J! Annars hade jag alltid fått gå här och sakna det där tredje barnet som jag ville ha. Nu visste jag att hon var den sista och att skaran var komplett. Det hade ju annars varit en sorg i den stora sorgen.
Jag känner mig sådär gråtglad som man blir av de mirakel som nyfödda är och jag tänker tanken jag tänkt så många gånger förut: vilken tur att M och jag såg till att göra verklighet av den där drömmen om en sladdis! Att det blev av att vi fick Lilla J! Annars hade jag alltid fått gå här och sakna det där tredje barnet som jag ville ha. Nu visste jag att hon var den sista och att skaran var komplett. Det hade ju annars varit en sorg i den stora sorgen.
Varm i hjärtat!
Idag sitter jag med ett leende på läpparna och en värme i hjärtat över att det finns så fina människor i världen!
Vi fick ett paket idag från "Femella" som är hennes nät-signatur; ett paket som färdats ända från USA, innehållandes presenter till både mig och barnen. Vi blev jätteglada över detta, det lyser upp hela dagen!
Fick också ett sms från min goa granntjej: "har hängt en påse på ditt dörrhandtag med en overall som Lilla J kan ärva!". När jag kommer hem och tittar i påsen ligger där en röd Didrikson-overall som är så fin att den ser helt ny ut! Gulle dig, C - tack så mycket!!
Jag har skrivit det förr, men idag tål det verkligen att upprepas: "reach out and touch faith"!
Vi fick ett paket idag från "Femella" som är hennes nät-signatur; ett paket som färdats ända från USA, innehållandes presenter till både mig och barnen. Vi blev jätteglada över detta, det lyser upp hela dagen!
Fick också ett sms från min goa granntjej: "har hängt en påse på ditt dörrhandtag med en overall som Lilla J kan ärva!". När jag kommer hem och tittar i påsen ligger där en röd Didrikson-overall som är så fin att den ser helt ny ut! Gulle dig, C - tack så mycket!!
Jag har skrivit det förr, men idag tål det verkligen att upprepas: "reach out and touch faith"!
Må-bra-dag
Har mått riktigt bra idag; har spenderat eftermiddagen med min goa "änkekompis" - bara vi, utan barn, på vift! Det är ofta så, de som jag mår allra bäst av att umgås med eller prata med är de som själva är sorgdrabbade på ett eller annat sätt. Det är väl helt enkelt så att man förstår varandra, man vet att det är nära mellan skratt och gråt och att det finns svåra saker som inte syns på ytan.
Glädjens och sorgens kläder
Varför vet jag inte, men ikväll tänker jag på kläder.
I en av garderoberna på övervåningen hänger min brudklänning. Bredvid brudklänningen hänger, som en övertydlig metafor över livets växlingar, mina begravningskläder. En splitterny svart kavaj med tillhörande svarta finbyxor samt en svart-vit scarf. Både klänningen och kavaj-setet använt endast en gång. Livets glädje bredvid livets sorg.
Minns när begravningskläderna inhandlades, bara en knapp vecka efter att han dött. Jag var som en zombie, orkade inte ta tag i det hela alls. Pappa ledde mig in en finare "damklädes-affär", fångade in en kunnig äldre expedit som fick instruktioner om vad det skulle vara för kläder och för vilket tillfälle. Jag lät mig kläs likt en viljelös Barbiedocka. Minns att det enda jag hade att säga om klädseln var: "ta inte fram det dyraste, för jag kommer ändå att bränna upp kläderna efteråt!" Det gjorde jag inte, men jag har aldrig haft på mig det igen.
Bakåtblickar 1 och 2 år
Jag har en sån där 10-års-almanacka där man skriver korta notiser för varje dag och kan se varje dag från 2001 till 2010. Skulle skriva i den nyss, slog upp den här veckan (jag släpar alltid efter lite för mycket med skrivandet i den) och slogs av en tanke. I tisdags mådde jag ju så kasst. Tisdagens datum 3 november förra året gjorde jag det här:
http://cayenne72.blogg.se/sorgfagel/2008/november/utkast-jaha-da.html
Märkligt att inget går obemärkt förbi.....
Ser för övrigt att för två år sedan - 2007 - samma datum var den sista dagen på vår familjeweekend i Malmö som vi var på då, jag, M och barnen. Småler lite när jag minns när vi skulle köra hem - vi passade på att ta en omväg över Köpenhamn bara för att få åka på Öresundsbron, för det hade vi aldrig gjort. När vi kör upp på bron med de höga fästena nynnar både M och jag, med vår gemensamma humor, ledmotivet från "The Sopranos" (har ni sett introt till TV-serien så fattar ni nog vilken känsla vi fick).
http://www.youtube.com/watch?v=yvq_jY-G2f4
Gud, vad jag saknar någon att dela sån knäpp humor med!!..... M tog bilden av bron från passagerarsätet av bilen, det var jag som körde.
Här är by the way en annan bild från den Malmö-resan som M tog. Typiskt honom att fånga såna här små ögonblick; ofta kan jag se hans kärlek genom kameralinsen! Numera finns det inga bilder alls av mig, nu när inte M finns här för att fotografera mig längre.
http://cayenne72.blogg.se/sorgfagel/2008/november/utkast-jaha-da.html
Märkligt att inget går obemärkt förbi.....
Ser för övrigt att för två år sedan - 2007 - samma datum var den sista dagen på vår familjeweekend i Malmö som vi var på då, jag, M och barnen. Småler lite när jag minns när vi skulle köra hem - vi passade på att ta en omväg över Köpenhamn bara för att få åka på Öresundsbron, för det hade vi aldrig gjort. När vi kör upp på bron med de höga fästena nynnar både M och jag, med vår gemensamma humor, ledmotivet från "The Sopranos" (har ni sett introt till TV-serien så fattar ni nog vilken känsla vi fick).
http://www.youtube.com/watch?v=yvq_jY-G2f4
Gud, vad jag saknar någon att dela sån knäpp humor med!!..... M tog bilden av bron från passagerarsätet av bilen, det var jag som körde.
Här är by the way en annan bild från den Malmö-resan som M tog. Typiskt honom att fånga såna här små ögonblick; ofta kan jag se hans kärlek genom kameralinsen! Numera finns det inga bilder alls av mig, nu när inte M finns här för att fotografera mig längre.
"Smile, baby, it´s showtime!"
Jag strävar på, betar av timme efter timme, minut för minut. Känner ingen glädje alls, men är en jävel på att spela teater!
"Smile, baby, it´s showtime!"
Och jag ler, och jag småpratar, och jag bränner 3 asjobbiga timmar på raken på föräldramöte på jobbet där jag står och är social i kubik. Efteråt sitter jag i bilen och tackar högre makter för en liten stunds ensamhet.
Jag tål inte att man rör vid mig de här dagarna, tål inte att man kräver av mig, tål inte att man behöver mig. Mitt personliga rum; den där sfären som varje människa har runt sig, är extra stort och extra känsligt just nu.
Och nej, jag ger inte efter. Inte idag heller.
"Smile, baby, it´s showtime!"
Och jag ler, och jag småpratar, och jag bränner 3 asjobbiga timmar på raken på föräldramöte på jobbet där jag står och är social i kubik. Efteråt sitter jag i bilen och tackar högre makter för en liten stunds ensamhet.
Jag tål inte att man rör vid mig de här dagarna, tål inte att man kräver av mig, tål inte att man behöver mig. Mitt personliga rum; den där sfären som varje människa har runt sig, är extra stort och extra känsligt just nu.
Och nej, jag ger inte efter. Inte idag heller.
Vad händer om jag ger efter?
Dålig dag idag; riktigt dålig dag idag. Men jag biter ihop ändå, går till jobbet, gör det jag ska så gott det går. För jag är livrädd för att om jag stannar hemma och kryper under täcket som jag egentligen känner att jag skulle behöva göra, så klarar jag aldrig av att resa mig igen....!
Fokus på detaljer
Just nu och ett tag tillbaka känns det som att M på något vis är så långt ifrån mig. Att jag liksom har placerat honom en bit bort, för jag orkar inte ta in saknaden för mycket och för nära. En överlevnadsgrej antar jag.
Det är som om jag inte klarar av att sakna hela honom, men jag kommer på mig själv med att åtminstone släppa fram vissa detaljer som jag saknar.
Jag saknar känslan av "1-dygns-skäggstubb" mot min hand när jag smeker hans kind på morgonen.
Jag saknar hans mobilsignal.
Jag saknar att kunna lägga mina fötter på hans ben i sängen, så att jag kan bli varm.
Jag saknar någon som förstår alla de där interna skämten.
Jag saknar någon som propsar på att vi ska köpa hem såna där slisk-söta frukostflingor typ honungspuffar. Det var bara M som gillade såna, inte ens barnen åt dem.
Jag saknar någon som vet precis hur jag vill ha mitt te och kaffe.
Jag saknar den speciella känslan av hans fingrar när de smeker över mig. Särskilt såhär års när han jobbade i lagerhuset bland jorden på potatisarna blev han väldigt torr och "raspig" på fingertopparna. Det var nästan som en skrubb-massage!
Jag saknar när han lånade min gitarr och kaxigt och stolt spelade det enda han kunde; riffet till "Smoke on the water" på en sträng som jag lärt honom.
Jag saknar att när vi öppnade en ny flaska vin satt vi alltid båda två lutade över flaskhalsen med spetsade öron, för vi älskade det där speciella "kluck-ljudet" som bara blir av en nyöppnad flaska!
Jag saknar tryggheten i att med total visshet veta att jag var älskad.
Jag saknar mitt liv.....
Det är som om jag inte klarar av att sakna hela honom, men jag kommer på mig själv med att åtminstone släppa fram vissa detaljer som jag saknar.
Jag saknar känslan av "1-dygns-skäggstubb" mot min hand när jag smeker hans kind på morgonen.
Jag saknar hans mobilsignal.
Jag saknar att kunna lägga mina fötter på hans ben i sängen, så att jag kan bli varm.
Jag saknar någon som förstår alla de där interna skämten.
Jag saknar någon som propsar på att vi ska köpa hem såna där slisk-söta frukostflingor typ honungspuffar. Det var bara M som gillade såna, inte ens barnen åt dem.
Jag saknar någon som vet precis hur jag vill ha mitt te och kaffe.
Jag saknar den speciella känslan av hans fingrar när de smeker över mig. Särskilt såhär års när han jobbade i lagerhuset bland jorden på potatisarna blev han väldigt torr och "raspig" på fingertopparna. Det var nästan som en skrubb-massage!
Jag saknar när han lånade min gitarr och kaxigt och stolt spelade det enda han kunde; riffet till "Smoke on the water" på en sträng som jag lärt honom.
Jag saknar att när vi öppnade en ny flaska vin satt vi alltid båda två lutade över flaskhalsen med spetsade öron, för vi älskade det där speciella "kluck-ljudet" som bara blir av en nyöppnad flaska!
Jag saknar tryggheten i att med total visshet veta att jag var älskad.
Jag saknar mitt liv.....
Om Sorgfågel
Läser Anna-Lenas artikel om mig och sorgbloggande i Göteborgs-Posten idag. Hon skriver om mitt val av bloggens namn:
"Nästa blogg fick heta ”Sorgfågel”. För det var så hon kände sig – sörjande, liten och stukad."
Det var så tankarna gick när jag döpte bloggen, men det finns en annan tanke också som fladdrade i bakhuvudet, och det var såklart Astrid Lindgrens Sorgfågel i "Mio min Mio":
"Det började skymma. Över hela rosengården kom det som en mjuk, blå dimma. De vita fåglarna tystnade och sökte upp sina bon. Silverpopplarna tystnade också. Det blev alldeles stilla i rosengården. Men i toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng. Han sjöng vackrare än alla de vita fåglarna tillsammans och jag fick för mig, att han sjöng just för mig. Men jag ville inte höra honom, för han sjöng så att det gjorde ont. (...)
Det sista jag såg, innan vi gick ut genom porten, var hur Sorgfågel lyfte sina svarta, breda vingar och flög rakt upp mot himlen. Och jag såg att tre stycken små stjärnor hade börjat lysa där."
"Nästa blogg fick heta ”Sorgfågel”. För det var så hon kände sig – sörjande, liten och stukad."
Det var så tankarna gick när jag döpte bloggen, men det finns en annan tanke också som fladdrade i bakhuvudet, och det var såklart Astrid Lindgrens Sorgfågel i "Mio min Mio":
"Det började skymma. Över hela rosengården kom det som en mjuk, blå dimma. De vita fåglarna tystnade och sökte upp sina bon. Silverpopplarna tystnade också. Det blev alldeles stilla i rosengården. Men i toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng. Han sjöng vackrare än alla de vita fåglarna tillsammans och jag fick för mig, att han sjöng just för mig. Men jag ville inte höra honom, för han sjöng så att det gjorde ont. (...)
Det sista jag såg, innan vi gick ut genom porten, var hur Sorgfågel lyfte sina svarta, breda vingar och flög rakt upp mot himlen. Och jag såg att tre stycken små stjärnor hade börjat lysa där."
G-P idag
Artikeln om mig och sorgbloggandet är i Göteborgs-Postens söndagsdel idag, sid 74.
Jag har läst utkastet till artikeln, så det var inget nytt för mig, men det känns lite läskigt att se sig själv på bild.
Jag har läst utkastet till artikeln, så det var inget nytt för mig, men det känns lite läskigt att se sig själv på bild.
