Sorgfågel

Vaknade 8:00 till klockradion som, inställd på Rix FM, råkade spela låten jag lyssnade på så mycket för ett litet tag sedan:

http://www.youtube.com/watch?v=uUgiZ2C91R8&feature=related

Tack för den lilla hälsningen, M-älsklingen! Gott nytt år på dig i himlen!

Igår var jag vid graven och gjorde lite fint inför nyår. Det blev vår hos M med tulpaner som han tyckte så mycket om:




Putsade silverbestick och diskade finglas inför nyårsafton i morgon när vi får gäster och det gick av bara farten att ta fram fyra av varje till de vuxna. Men i år är vi ju bara tre vuxna; jag och det andra paret..... Det är flera såna saker som går på autopilot har jag märkt - jag kan till exempel inte snabbt slå svärfars mobilnummer, för då blir det M:s. De har så lika nummer och M:s nummer sitter ju i reflexhjärnan hos mig.

Idag var det vackert soligt vinterväder och jag och barnen åkte till grannstaden där de har en isbana på torget. Stora J och Mellan M åkte skridskor och jag och Lilla J tittade på. Vid torget ligger kyrkan och där var väl söndagsgudstjänst, för klockorna började ringa. När Lilla J hörde dem sa hon "pappa!". Jag antar att hon lärt sig att koppla ihop kyrkklocksljudet med pappa; vi har ju hört dem ringa för pappa efter dödsfallet, vid begravningen och vid urnsättningen. Undrar i mitt stilla sinne hur många 1 ½-åringar som har såna erfarenheter??...........

Idag gick jag och stora J en promenad med Lilla J i vagnen när hon skulle sova middag. Vi gick upp till kyrkogården och stora J ville rita av gravstenen. Hon har gjort det en gång innan, när gravstenen var alldeles ny. Det är väl ett sätt för henne att bearbeta kan jag tro. Jag tycker i alla fall att det är ganska fint.

Dagens tips till vänner och anhöriga: om ni lovat att besöka en ung änka, bryt då inte det löftet och om ni ändå måste det så hör av er och berätta varför!! För hon sitter och väntar på er och hon är ensam!
Min bästa vän pratade vid två olika tillfällen innan jul om att vi skulle ses på juldagen när de var härnere; vi kunde gå ut och promenera eller nåt. Juldagen gick utan ett ljud från henne. Idag ringde hon och sa att de kunde komma förbi en sväng. Inte ett ljud om varför de inte dök upp igår eller varför hon inte hörde av sig! Jag började undra om jag tagit fel på dag, men jag tror att jag hör skillnaden på "juldagen" och "annandagen"......? Nu gick det inte idag, för jag hade gjort upp planer med en annan vän (hon som tog med mig till Göteborg - älskar dig Jossan, du har hittills aldrig svikit, trots att vi inte känt varandra särskilt länge!), och det var nog lika bra det. För hur kul är det när någon inte hör av sig på den dagen det var bestämt och sedan ringer dagen efter utan ens en förklaring? Fattar inte riktigt hur hon tänkte?? Just juldagen mådde jag piss också och den enda jag hade velat vara med den dagen (i de levandes skara) var den här bästisen. Just den dagen hade jag verkligen behövt henne och att hon hållit ord. Eller i alla fall hört av sig; det fattar ju jag också att det kan bli för körigt med släkt och familj och juldagsmiddag och allt. Men säg det då!
Eller pappa på julafton - and I quote - "vi kommer upp på annandagen och tittar på Lilla J:s nya rum!" Dök de upp? Eeeeh, nä....!!


För övrigt; alla de i min närhet som hållit på i månader och tjatat om hur svår julen kommer att bli för mig, tydligen oroade de sig inte så mycket att de kunde slängt iväg ett sms med trösteord!! Men gud, vad tänker jag på? Man måste ju hinna se Kalle Anka ju!! *mycket svart ironi* SMS-trafiken slog visst rekord på julafton i år, men inte många av dessa gick åt mitt håll kan jag säga. Här är listan på de som sms:ade mig på julafton:
1. Åsa på mailinglistan
2. kompisen Charlotta

Här är listan på de som ringde mig på julafton:


Nä, just det.........

Men kraaaaam!! till er som läst och kommenterat i bloggen, gissa om det har värmt!!?

Idag är det juldagen och ledsenheten bryter igenom med full kraft. Julafton igår gick rätt bra, men reaktionen kom sent på kvällen när jag skulle somna; då grät jag så jag hyperventilerade. Idag är jag ledsen och nedstämd och gråter till och från och har ingen ork alls för något. Det är väl inte så konstigt, det var rätt jobbigt att sitta och spela den där jävla julcharaden - för det var så det kändes. Alla som pratade och skämtade som vanligt och jag då som spelade med, för den gråten jag hade var inte en gråt som man vill släppa ut bland människor. Det tog på psyket tror jag, så det är väl bara som det ska att jag är helt deppgrå idag.
Så jävla meningslöst alltsammans; jag skiter så totalt i julmaten, Kalle fucking Anka, julklappar - både att få och att ge - och allt annat som verkar så viktigt för de andra! Skönast var att få åka hem på kvällen och vara hemma, bara jag och barnen. Vi delade ut våra egna julklappar och gosade ner oss i soffan och bara var!

Jag hade nog velat att man hade nämnt M bara nån enda gång, om inte annat så en skål "for absent friends"! Jag vill ju att han ska finnas med fast han inte finns här mer, jag vill att man ska prata om honom och om vad han brukade göra och säga! Jag vill inte att det bara ska vara jag som pratar om honom!


M och Lilla J julen 2007, den sista julen som var som den skulle:


...och jag och barnen julen -07. Sådär som på bilden kan jag inte le längre.

Dan före dopparedan och det har gått i ett idag, trots att vi inte hade några julsysslor att göra direkt. Men svägerskan (på M:s sida) dök upp och lämnade en julklapp, min moster och morbror var här på en planerad fikastund och framåt kvällen kom en granne som råkat ut för sorg nyligen och lämnade en blomma. Vi grät ihop och pratade ångest och sorg och smärta. Utöver detta har jag och barnen klätt granen och slagit in Stora J:s sista julklappar. Så tiden rann iväg utan att jag hann tänka särskilt mycket - men nu är det kväll och stilla och tyst. Då landar tomheten på min axel och sorgen träder fram igen. Men också tid för eftertanke och minnen. Tid att lyssna på det som egentligen inte finns men ändå är närvarande, det som ögonen inte kan se utan bara själen. Jag gråter men det känns ändå som att det är bra. Varför skulle jag inte, liksom? Första julen utan M, klart att det förtjänar tårar!

God jul älskling i din himmel! Jag saknar dig varje sekund!

"I see your face in every crowd
I hear your laughter and I turn around
I face the glowing lights alone this Christmas time
The first one without you
alone in winter snow.
The first one without you
I miss you but I know
I feel you by my side
though you are far from here
The first Christmas without you
the end of a lonely year."
(Jill Johnson)

En person sa till mig idag att hon tyckte Lilla J var så lik sin pappa. Jag blev glad över det, har tänkt likadant. Lilla J har den här hösten/vintern vuxit sig mer och mer lik M i utseendet och det värmer mig att kunna se honom så tydligt i henne. Jag hoppas att alla tre barnen blir så lika M som möjligt; både till utseendet och till sättet! Jag hoppas att de ärvt hans goda hjärta!

I kväll är det ledsamt och jobbigt! Jag känner mig så otillräcklig när jag står och ska fixa mat och samtidigt se till Lilla J och samtidigt göra alla andra saker som behöver göras. Av någon anledning kör det ofta ihop sig vid matdags på kvällen - det kunde det väl för all del göra förut också, men åh vad det märks nu att det fattas en vuxen!! Och jag kanske verkar stark och duktig på många sätt, men jag pallar inte motgångar, då blir sorgens börda tydlig. Då brakar jag ihop och gråter. Men det är klart; det är så tungt ändå med saknaden, så extra börda stjälper väl allt? Lägg dessutom på julen och att jag snart ska tillbaka till jobbet igen, så blir det en sjujäkla ryggsäck att släpa på!

Idag gjorde jag (med hjälp av min pappa) klart tapetseringen av det tredje och sista rummet här hemma. Nu är alla tre rummen klara som skulle göras. På köpet har jag blivit en jäkel på att tapetsera och jag vet att M är stolt över mig däruppe i sin himmel!! Det var ju detta som skulle varit mitt och M:s vinterprojekt, men nu fick jag göra det själv istället.

Lilla J blev glad över sitt rum (det sista rummet som vi gjorde idag var det som skulle bli hennes eget) och hon började genast leka med bebisdockan och docksängen som vi plockat fram åt henne från vindsförrådet. Lilla snuttan, hon som nästan bara är en bebis själv! Önskar att M kunde varit här och sett henne leka och mata bebisdockan med välling! Men han ser henne från himlen, det vet jag.

Tack gode Gud för nummerpresentatören!! Då kunde jag skita i att svara tidigare idag när puckofamiljen här i byn ringde flera gånger, antagligen angående samåkning (läs: tigga skjuts) till skoldiscot som Mellan M skulle på. Jag avskyr den familjen, de är helt jävla störda! Mannen i familjen ägnade hela sin uppväxt åt att trycka ner och vara dum mot M och M verkligen hatade honom - tror de då verkligen att jag vill ha något med dem att göra?? De äcklar mig; han med sina otäcka psykopat-ögon och hon med sitt kletiga sätt och korkade WT-uppsyn! Håll er ifrån mig säger jag, för snart vräker jag ur mig något verkligt magstarkt om vad jag tycker om er! Jag menar, hur svårt kan det vara att fatta: om man ägnar hela barndomen åt att spela översittare mot någon, då är man inte önskvärd!! Då kan man väl åtminstone ha såpass vett att man kryper tillbaka under sin sten och håller käft!?

Ja, jag vet, mycket hat ikväll, men jag vet så väl vad M kände inför den här personen och då äcklar det mig att de inte kan hålla sig till sitt!

Nu kryper julen närmare; idag har Stora J och Mellan M julavslutning i skolan. Snart kommer de hem och börjar sitt jullov. Jag undrar hur julen kommer att kännas - som en enda jättelång fredagskväll, den kvällen det brukar känns som mest ensamt och tomt? Eller kommer barnens julglädje att bära mig lite grann? Jag har i alla fall inga förväntningar alls, hoppas bara kunna lotsa oss igenom det med lite mys i soffan, chokladask, filmtittande och lugn och ro.

Tidernas enklaste julmatshandlande var det i alla fall: köttbullar, prinskorv....klart!! Det är endå det enda ungarna vill ha från ett julbord och själv ger jag fasen i allt vad julmat heter.

Vi står helt utanför det där med julstress i år, vi har andra referensramar här hemma nu. Allt är ändå så betydelselöst och bara yta, i år struntar jag i det mesta och plockar bara ut det som får oss att känna oss bra; julgodis, julklappar, julgran. Resten kan kvitta.

Tittar ut genom fönstret och allt därute är grått och disigt och råkyligt. Varför måste vädret vara så jäkla synkat med min sinnesstämning? Jag behöver inte grått, jag har tillräckligt av det inuti själen!! Och Gud, vad jag är trött på att frysa!! Jag har frusit konstant sedan M dog den 1 september - varje dag, hela tiden!! Sover med tjock filt ovanpå täcket, går omkring med ullsockar utanpå de vanliga sockarna på dagen inomhus. Jag tror aldrig att jag blir varm igen.......

Idag är visst sista dagen att posta julkorten enligt texten på den där käcka julkortspåsen som man får från Posten. Men vet ni vad, kära Postverket, i år ger jag faktiskt fasen i att skicka några julkort! Vänner och bekanta får helt enkelt klara sig utan mina julhälsningar i år, för jag bara vägrar sitta och skriva kort där ett av namnen saknas (det räcker med de 40 tackkort jag skrev efter begravningen, hur orkade jag??)!!

För övrigt har det visst varit jordskalv i Sverige idag. Märkte jag det? Nej! Varför? Därför att hela min värld har ju redan rasat, vad är då ett sketet litet jordskak??!!

Idag är en genomledsen dag. Jag gråter och gråter och dessutom flippar jag ur för minsta grej som går fel. Tål ingenting idag; det är som att gå på nattgammal tunn is - minsta lilla så brakar jag igenom. En krånglande gardinstång, en tungflyttad möbel som inte passar nånstans, smulor i soffan - allt blir för mycket för mig. Egentligen gråter jag ju inte över de skitsakerna, egentligen gråter jag över min sorg; de är bara en slags ventil.
Det är en sån dag när man bara längtar efter att det ska bli kväll och tillräckligt sent, så man får gå och lägga sig.

Innan idag fick jag ett ryck och sorterade ur badrumsskåpet. Jag tog bland annat alla M:s daglinser och slängde (har lärt mig att passa på när jag får såna där rensar-ryck, för annars är det väldigt svårt att kasta något som är hans). Sedan flög en knasig tanke genom huvudet: "vad sur han kommer att bli när han ser att jag har slängt bort alla hans linser!!" Jamen va?? Varför kommer såna tankar? När jag så väl vet att han aldrig mer kommer att behöva använda några linser? Men det är väl den där skumma känslan av att han nog ändå snart kommer hem, för inte kan det vara såhär alltid?? Så känns det - hjärtat och själen vägrar inse det förståndet vet.

Annars finns det mesta kvar, jag är långtifrån kapabel att kasta det. Hans kläder - utom de gamla slitna plaggen som han knappt använde, de har jag faktiskt slängt - hans skor, jackor, prylar. Jag hänger fortfarande upp hans handduk i badrummet, förmår mig inte till att hänga "en för lite". Har inte ens tänkt tanken att ta av vigsel- och förlovningsringarna, de bär jag som jag alltid gjort.

I går gjorde Stora J och Mellan M kryddnejlike-apelsiner, det brukar vi göra varje år. Men att se bilden är som att leka "finn 1 fel".

Årets bild:



...Och förra årets:


Gud, vad vi saknar honom!!!!

Svärfar vinterplöjer åkrarna här utanför och traktorljudet hörs svagt in till mig. Det är ett så välbekant ljud och lite vemodigt. Min hjärna vet ju att det är svärfar som kör, men hjärtat tolkar det som: "Åh, M är ute och kör! Vi tar på oss och går ut och vinkar till honom, då blir han glad!"
Ibland undrar jag vad hjärtat tänker, för det verkar inte fullt ut fatta trots att tiden går......M känns ju så nära och levande fortfarande, hur kan han då vara borta??

Igår var det hundra dagar sedan M dog och idag lyssnar jag på Three Doors down:

http://www.youtube.com/watch?v=i1KF44fqJC8

"A hundred days have made me older
Since the last time that I saw your pretty face
A thousand lies have made me colder
And I don't think I can look at this the same
But all the miles that separate
They disappear now when I'm dreaming of your face

I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind
I think about you baby
And I dream about you all the time
I'm here without you baby
But you're still with me in my dreams
And tonight
It's only you and me

The miles just keep rolling
As the people leave their way to say hello
I've heard this life is overrated
But I hope that it gets better as we go

Everything I know
And anywhere I go
It gets hard but it won't take away my love
And when the last one falls
When it's all said and done
It gets hard but it won't take away my love."

Hundra dagar.....Det låter mycket, men det känns som ingenting....och samtidigt som en evighet. Tidsuppfattningen blir helt bortkollrad när man befinner sig i sorg! Allt känns både nära och länge sedan, men aldrig likt det som står i almanackan.

Här är en bild på M och Lilla J då 3 ½ månad, när de är inbegripna i ett djupt "samtal".


Jag är tacksam för att det blev av att vi fick Lilla J. Hon är ju vår sladdis och även om vi faktiskt alltid sa att om vi ska ha ett tredje barn så ska det vara en sladdis, så är det ofta lätt till att det aldrig blir av. Man blir för bekväm när de andra barnen börjar bli mer "självgående" och när man lämnat blöj- och nattvaksträsket bakom sig. Men som tur är uppfyllde vi vår dröm och det är jag glad över! Dels för Lilla J själv såklart, men också för att M fick vara med om det och sist men inte minst för att jag nu känner att jag har fått de barn jag vill ha. Annars hade jag ju förutom sorgen fått kämpa med att förlika mig med det faktum att jag inte kunnat få 3:an nu när M är borta.

På finlandssvenska kallar man sladdisbarnet för "skrapabulle"; alltså en bild för den sista degklicken man skrapar upp ur bunken när man bakar bullar. Vi älskade det uttrycket, så Lilla J har alltid kallats för "pappas och mammas skrapabulle" här hemma.

Godnatt älskade M, nu ska jag gå och försöka sova! Du vakar väl över mig från din himmel? Du får sova på ett fluffigt moln och jag får sova ensam i den stora dubbelsängen. Jag fryser alltid sedan du försvann, så jag måste sova med filt ovanpå täcket. Det är väl för att du inte ligger bredvid och värmer längre.

Du har väl sett att jag brukar låna din goa flanellpyjamas? Den är varm och framförallt är den din, så den tycker jag om!

Kom gärna och besök mig i drömmen! Jag vet inte om jag är redo att drömma om dig än, men jag provar gärna, för jag saknar dig så mycket!

Ännu en dag är avverkad i sorgträsket, jag lägger dem bredvid varandra som småsten på livets grusväg. Det är en grusväg som det gör ont att gå på just nu; som vassa stenar mot bar hud. Men varje steg jag går är för dig. Jag ska klara av det här för din skull. Någon gång i framtiden får jag se dig igen och tills dess får jag bara hoppas att stenarna på vägen blir lite slätare och lättare att gå på.

Sov gott, hjärtevännen min! Jag älskar dig - då, nu, alltid!!

Jag har ju trots allt några "änglar" omkring mig, här och in real life. En av dem är tjejen jag lärde känna i BVC-gruppen. Idag var jag medbjuden med henne och en annan kompis till henne på en "make-over" på The Studio i Göteborg. Vi blev sminkade, stylade i håret och modefotograferade i tre olika outfits som vi hade med oss. Sedan fick man köpa så många bilder man ville ha.
Det var roligt att få bli så uppsnofsad och det skingrade tankarna rätt bra att vara iväg en hel dag sådär, så det var jag glad för. Fast åh, vad jag hade velat åka hem och visa M bilderna när vi var klara!


Jag som fotomodell:

Älskade hjärtevännen, jag saknar dig så mycket! När jag tänker på allt du brukade göra och säga, så känns du så nära och levande att jag inte kan förstå att du är borta. Det känns som om du står precis bakom mig, som om jag bara kan sräcka ut handen bakom min axel för att röra vid dig.
Jag saknar att få somna intill dig. Att du ser på mig med all den stolthet du alltid hade i blicken. Jag saknar de gulliga lapparna du skrev till mig och lade i min frukosttallrik. Jag saknar sms:en vi skickade till varandra.
Jag sörjer över att det inte finns en enda människa förutom dig som jag vill vara med eller prata med. Jag sörjer över alla som aldrig fick chans att lära känna dig och upptäcka vilken fin människa du var.
Jag saknar alla våra interna skämt som ingen annan fattar. Att tänka på något och samtidigt höra dig säga samma sak som jag tänkte. Jag saknar att längta hem till dig.

Jag skulle så gärna vilja vara hos dig, men du vet att jag måste stanna här. Jag måste ta hand om våra barn, jag vet att du litar på att jag gör det precis som du alltid litat på mig. Men jag kan längta efter den dagen när jag får komma till dig, när det är min tur att korsa gränsen. Jag vet att du väntar på mig och tar emot mig! Och jag vet att du vakar över mig nu.

Jag kommer alltid, alltid att älska dig. Du var det finaste jag nånsin haft och en dag ska jag kunna söka tröst i det du gav och det vi hade. Men just nu gör det bara ont. Jag vet att du hade lidit lika mycket om det hade varit jag som dött och det tänker jag på ibland när tanken "om jag kunde byta plats" dyker upp. Inte hade jag velat att du skulle gått igenom det här helvetet! Då är det bättre att veta att du har det bra nu, där nånstans i din himmel. 

Allt jag gör nu, det gör jag för din skull. Allt det där som jag egentligen inte orkar, det gör jag för att du ska vara stolt över mig så som du alltid var. 

 Vaka över mig, älskade, och ge mig styrka att orka med den här mardrömmen!

Jag och barnen har varit på julpromenad med tipsfrågor; en grej vi brukar göra varje jul och påsk i vår lilla familj. Även om det var sorgligt att M inte var med i år, så hörde jag ändå honom jättetydligt inuti mig hela tiden! Vad han skulle sagt, vilka frågor han hade kunnat och vilka frågor han hade viskat till mig "vilket alternativ är det?", vad han skulle skämtat om. Det var som om det gick en skugga bredvid mig.

Fy fan för lördagar!! Jag är tacksam att barnen sover nu och att jag också får gå och lägga mig nu och somna ifrån hela den här vaken-mardrömmen! Jag har skrivit det förr; helgkvällar är värst!

Nu läser inte de jag känner IRL här, men om ni gjorde det så vill jag bara säga:
1. Hur jävla många sekunder av er dyrbara, mysiga lördagstid hade det tagit att bara typ slänga ihop ett mail eller SMS till mig bara för att visa att ni bryr er? Fatta vad tyst det är runt oss på helgkvällar; ingen telefon, inga SMS-pip, inga besök, nada!
2. Tyvärr, jag hör inte era tankar, så sluta tala om för mig när ni väl träffar mig att ni tänker på mig, GÖR NÅT konkret istället!!
3. Det här är elakt jag vet, men en dag förr eller senare så sitter ni allihop i samma sits som jag - om ni nu inte har turen att dö före er partner. Då lär ni få se vad helvetet innebär och trust me, det stavas E-N-S-A-M-H-E-T!!

Jag skulle vilja att någon skrapade bara lite lite på ytan och såg igenom min duktighet! Inte frågade "hur är det?" utan "hur illa är det?" och vågade lyssna på svaret!
Och det är inte svårt att se igenom min fasad, för något tunnare har i alla fall jag aldrig varit med om; går de på det så är de korkade! Det räcker att se mig i ögonen, det finns inte sorgsnare ögon än mina! Och jag har nog fasen åldrats tio år i ansiktet på de här tre månaderna; skuggor under ögonen, gråt-rynkor, ledsenhet i blicken - nä, det finns inget att skylla på för de som har synen i behåll!

Stora J och Mellan M har köpt julklappar idag och nu håller de på att slå in dem.
Tur att jag har barnen, de skapar ändå lite mysig julstämning! Det är för deras skull det blir jul här hemma i år.


Julafton 2007när allt var som det skulle. M tänder ljuskronan vid julbordet:

Det är konstigt, jag har gjort allt i samband med M:s dödsfall - tvättat och klätt honom, planerat hans begravning, burit hans urna i famnen till graven, ordnat allt juridiskt och praktiskt, ringt alla samtal för att meddela och/eller ändra, valt ut hans gravsten, slängt de sönderklippta arbetskläderna han hade på sig när han fick astma-anfallet, sorterat bland hans gårdspapper. Inget har jag väjt för, allt har jag gjort enligt devisen "det får gå för att det måste gå!" - allt utom en sak. På dörrhandtaget i hallen härhemma hänger fortfarande den ljusblå landstingskoftan som jag fick låna på IVA när jag vakade där. Hade den på mig i stort sett hela tiden, eftersom jag konstant frös på grund av chocken. Jag hängde av mig den på dörrhandtaget när jag kom hem från sjukhuset den sista gången och där har den hängt orörd sedan dess. Allt annat har jag rört, allt annat har jag tagit i eller sorterat, men inte den. Antar att den symboliserar för mycket. Jag vågar inte ens lukta på den, är rädd att den fortfarande ska lukta sjukhus.

Jag har ju kommit in i några extra jobbiga sorgedagar igen, men ett bra sätt att skaka av sig den värsta ledsenheten har jag upptäckt är att ta till ilska. Så här kommer lite irritationsmoment:

1: Telias kundtjänst. Ringde dit för att begära en överföring av telefonabonnemanget eftersom det stod i M:s namn. Var mycket tydlig med att det var för att han dött och att jag var hans fru och att det bara var en fråga om att räkningen skulle gå till rätt namn; abonnemanget i sig fanns ju fortfarande kvar i samma familj så att säga. 
En kort tid efter lade nummerpresentatören av. Tog för givet att det var nya routern som orsakade det, så när jag ändå var i stan kilade jag in i Telia-butiken som vi har här och ville köpa en ny presentatör. Men då visade det sig att när man överför ett teleabonnemang så upphör nummerpresentatörstjänsten och dessutom de prisliste-val på samtal man gjort. Visst, det kan jag förstå, men kunde inte korkade kundtjänst nämnt det när jag pratade med dem? Och hur svårt var det att räkna ut att när abonnemanget finns kvar i samma familj, så vill man nog behålla de tjänster man valt??

2: Trygg-Hansa försäkringar. Ringde dit i liknande ärende; för att be dem sätta mitt namn på villaförsäkringen + ta bort M:s personnummer i försäkrings-förteckningen över hushållets medlemmar. De undrade varför det bara är en villaförsäkring och inte hemförsäkring också och då berättade jag att det beror på att hemförsäkringen ligger via mitt fackförbund. Sedan kom de nya papprena; där stod för det första M fortfarande med och för det andra hade den plötsligt bytt namn till villaHEMförsäkring! Alltså hade puckot lagt på en hemförsäkring som jag tydligt berättade att jag INTE behövde!! Jamen what the f*ck!! Hur svårt var det att fatta?? Så jag fick ju ringa upp dem igen och säga att Nej, maken är fortfarande död och kommer med all sannorlikhet att vara död nästa år också när den här nya försäkringen gäller och jag vill fortfarande inte ha en hemförsäkring eftersom jag redan har en!!

Mmmm, jag tycker verkligen att det är jättekul att sitta i telefonköer och prata med inkompetenta kundtjänst-idioter och flera gånger om dra min sorgliga historia "hej, jag ringer för att min man har avlidit blablabla!" NOT!

Här kommer förresten en liten en på sluttampen: Länsförsäkringar som dröjde så länge med att godkänna livförsäkringen att min revisor tröttnade och ringde upp, för den skulle med i bouppteckningen. Då visade det sig när han pratade med handläggaren att den blivit liggande! Han var rätt sur, min revisor och tyckte att det var ett jäkla sätt att sköta ett företag på! Och så känsliga grejer med, de SKA INTE "bli liggande" så att man ska behöva ringa och påminna!

Jaha, då var det dags igen för en tur genom helvetet - nedförsbacke rakt ner i sorgen! Var ledsen igår, är ännu mer ledsen idag. Det kräver alla de krafter jag har för att ta hand om det nödvändigaste här hemma såna här kvällar: mat till barnen, byta blöja på Lilla J, se till att de gör sig iordning och lägger sig.  Jag lagar mat till dem, själv klarar jag inte av att äta när det är såhär.
Det får gå så gott det går; ibland är det "en sekund i taget" som gäller och inte mer.......

Att läsa om andra unga änkor och deras sorg är som att höra ett eko av sina egna ord. Allt de säger har jag också sagt eller tänkt! Vi har var och en vår egen unika sorg, men åh, vad likt det ändå är!! Samma tankar, samma smärta, samma ensamhet, samma känsla av overklighet! Här läste jag i Aftonbladet om Carolina och kände sååå igen mig!
http://www.aftonbladet.se/wendela/article3746248.ab

Detta kunde lika gärna vara jag som sagt:
"- Folk har erbjudit sig och sagt att jag ska höra av mig om det är något. Men alla har ju sitt. Och när man inte mår så bra så ringer man inte och säger kan du släppa allt och komma hit, för jag orkar inte ens laga mat, säger hon."

Det är verkligen berg-och-dalbana i sorgen; trots mitt fina halsband som jag fick har jag haft en riktigt jobbig eftermiddag. Det är ju den 1:e idag, vilket innebär exakt tre månader sedan M dog. Vad jag inte tänkte på var att det också är den första måndagen i det sista kvartalet. Det innbär att kl. 15:00 testades larmen överallt utomhus, samma larm som ljöd precis när M blivit dödförklarad.
Jag har ju inte hört dem sedan det hände, eftersom de testas med just tre månaders mellanrum och idag hade jag sådan otur att jag råkade vara inne i stan just då. Härute på landet hörs de ju annars inte, så hade jag varit hemma hade jag sluppit det. Nu stod jag med Mellan M och Lilla J på Cheapy för att köpa färg, när larmen plötsligt drog igång. Det hördes in i lokalen och direkt när jag hörde dem högg det som en kniv i själen av smärta! Det gjorde så djävulskt ont, det var som då igen! Och inte var jag beredd heller, då är det alltid värre. Så sedan har resten av dagen varit väldigt ledsen.......

Det är en ledsen dag idag; förlovningsdag, exakt 3 månader sedan M dog samt advents-deppigt.
Jag gick en promenad med Lilla J upp till kyrkogården och satt vid graven och pratade och grät. Men när vi kom hem fanns ett litet paket i brevlådan som lyste upp hela min dag. "-ME-" som kommenterar här och även mailar mig hade skickat en så vacker låt på CD ("First Christmas without you" med Jill Johnson) och framförallt ett halsband som hon gjort själv. Jag hoppas att det är okej att jag lägger ut bild, -ME-, för det var så himla fint!! Hjärtanen är av samma slag som de glashjärtanen som jag och barnen lade i M:s grav och hon har satt, som jag tolkar det, ett stort blått för M, ett mindre blått för mig (eller tvärtom, men för mig hade han det största hjärtat!) och tre för barnen! Så vackert, jag grät när jag såg det, men "mjuka" tårar för att jag blev så rörd! Tack älskade cyber-skyddsängel!!

Vi hade en skön dag igår hos våra vänner, jag och barnen. Men hela tiden tänker jag på M; vad han skulle sagt och gjort. Han är hela tiden med mig som en inre referens; jag hör honom svara på något eller skratta åt något skämt eller vet precis vad han skulle sagt i de olika samtalsämnena. Ingenting är riktigt helt utan honom, han fattades hela tiden igår även om vi hade trevligt.

Jag saknar honom varje sekund, alltid alltid. Det kanske inte syns riktigt lika tydligt utåt nu som det gjorde i början när man grät konstant, men det är bara för att jag lärt mig stänga till dörren till själen. Samma gråt finns kvar och samma saknad.
Jag saknar både stort och smått. Att det inte finns någon att komma hem till. Att det inte finns någon som känner mig så väl att han kan läsa mina tankar. Att det inte finns någon att somna intill. Att det inte finns någon som jag kan berätta allt för. Att det inte finns någon som delar hela min vardag. Att det inte finns någon som jag kan drömma tillsammans med.

Idag är det den 1 december: vår förlovningsdag. Den första av alla våra personliga bemärkelsedagar och jag vet ju att jag måste ta mig igenom dem allihop.