Sorgfågel

Jag läste för ett tag sedan på nätet en så bra besrkivning av hur sorg känns. Minns inte källan, men en snabb googling ger b.la länk hit:
http://www.newsner.com/2015/09/efter-vannens-dod-ger-den-gamla-mannen-honom-ett-rad-vi-alla-kan-ta-till-oss/

Det är alltså inte mina ord det här; jag kan bara instämma i dem och skicka dem vidare till alla er som kämpar i de höga vågorna.

 "Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.

I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.

Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.

Ta det som ett råd från en gammal man som varit där. Vågorna slutar inte att komma, och på något sätt vill du heller inte att de ska göra det. Men du förstår att du kommer att överleva dem. Och andra vågor kommer att komma. Men du överlever dem också.

Om du har tur, kommer du så småningom att ha massor av ärr från dem du älskat. Och massor av skeppsförlisningar bakom dig."

Idag är den dag som jag matematiskt växer ikapp och sedan förbi M. Han var 7 år och 6 dagar äldre än mig och idag är det 7 år och 6 dagar sedan han dog. Från och med idag kommer jag att bli äldre än min man....Jag vet att jag skrev nåt liknande redan i våras när jag fyllde 43, men idag är det mer räknemässigt korrekt.

Det är en konstig känsla att bli äldre än honom. Men så är det väl med alla döda: de åldras ju inte - de förblir i minnet alltid som de var när de dog. Just den åldern, just det utseendet. Inga rynkor, inga gråa hår.

På torsdag är det M:s födelsedag och i år känns det lite speciellt. Han skulle fyllt 50 år. Har svårt att greppa det - 50 år! Grejen med när någon dör är att de stannar i ålder: M blir ju aldrig mer än 43 år. Jag undrar hur han skulle sett ut nu, hur mycket han hade åldrats. Hur han hade velat fira 50-årsdagen. Vad vi skulle gjort, vilka presenter han hade fått.

 

Några dagar efter hans födelsedag fyller jag själv år och i år "fyller jag ikapp honom": jag blir 43. Jag blir lika gammal som han var när han dog. Allt jag fyller efter det kommer att göra mig äldre än honom - en helskum känsla kan jag intyga!

Ibland längtar jag så det gör ont.

"Sorg-toppar"; alltså när sorgen känns värre än vanligt, är så olika för alla som saknar någon. För min del har det alltid varit allra värst på och kring årsdagen av M:s död - för andra är det kanske den dödes födelsedag eller bröllopsdagen som är värst. Eller jul. Så nu när julen står för dörren tänkte jag bidra med en länk till dig som kanske läser här; sörjer och tycker att julen är den värsta "sorg-topp" som finns.

Låten heter "First christmas without you" och sjungs av Jill Johnson. Jag fick den av en vän min första jul utan M och skickar gärna den vidare:

 

 

 

 

Jag vill gärna citera en pricksäker grej till ur boken "Dödsviktigt" av Mia Berg, nämligen "Svarta listan". Den är skriven utifrån barn som mist en förälder, men ni som är änkor eller har mist ett barn kommer också att känna igen er:

 

Check på alla tre..... Särskilt den första - den har jag hört många gånger mer än jag tål kan jag säga....!

Jag älskar när jag hittar andra som känner som jag. När andra beskriver liknande tankar, känslor och beteenden som jag själv har - det är så skönt att veta att man inte är ensam och det får mig att känna mig lite mindre onormal när jag hör att andra har det som jag.

 

Häromdagen läste jag boken "Dödsviktigt" av Mia Berg - mycket bra bok för övrigt som handlar om att mista sin mamma eller pappa som barn och som jag varmt rekommenderar. En av de som berättade sin historia i boken är coachen Elisabeth Gummesson vars pappa dog i en flygolycka när hon var 9 år. Så här träffande beskriver hon sina katastrofkänslor:

"Den där känslan, att katastrofen ligger precis bredvid vardagen är något som följt mig en stor del av livet. Jag har lidit av kraftig separationsångest, jag vet inte hur mycket tid jag ägnat åt att vänta på SAMTALET. Varje gång någon jag tycker om har åkt iväg på något så har jag varit fullständigt övertygad om att polisen snart ska knacka på dörren och lämna ett dödsbesked. Jag hade beredskap för katastrofen i tjugofem år och det sög kraft ur mig. Efter att jag gick en sorgebearbetningskurs har jag inte lika stort problem med det. Men jag sparar fortfarande bilden av varje avsked på näthinnan, eftersom jag tänker att det kan vara sista gången vi ses. Det är ett men jag tror att jag får leva med."

Precis sån är jag med! Jag har mycket katastroftänkande i vardagen; något som Josef flera gånger sagt till mig att jag måste sluta med. Och det har han ju rätt i, men det han inte förstår är att man tänker så just för att man varit med om katastrof. Man har brutalt lärt sig att allt - precis allt - kan gå åt helvete; allt kan vara bra och normalt i ena stunden för att i nästa vara helt raserat och borta och kaos och svart. Du förlorar en grundtrygghet då som jag ärligt talat inte vet om man någonsin kan få tillbaka.

Igår var det Fars dag och jag är tacksam över att mina barn, som bara har en pappa i himlen - och dit är det jäkla långt att fira! -, får lov att ha Josef som ställföreträdande pappa. Någon som kan finnas där som en förebild här i detta livet, i det som pågår nu. Sedan ska inget få ta ifrån dem deras fina minnen av deras pappa, men jag tror att det är två skilda saker.

 

Allra viktigast är det nog för Lilla J, som var för liten när M dog för att kunna ha egna minnen. Hon får uppleva "pappa-stunder" med Josef istället. Som i fredags när jag jobbade hela dagen och de två var hemma och bakade en kladdkaka. Och då ska ni veta att Josef bakar typ aldrig; det är jag som gör det i den här familjen! Men det var visst kladdkakans dag och Lilla J ville. Är man då en bra "vikarie-pappa" så bakar man såklart. Och det är jag så tacksam för!

Det är något fel på mig. Jag har känt det länge nu - inte så att jag inte fungerar, jag menar jag ligger inte på golvet i fosterställning; jag funkar i vardagen och utifrån ser jag antagligen trygg, lyckad och fungerande ut. Men jag känner det själv; något är fel.

Jag kämpade så hårt för att komma ut ur sorgen; att gå rakt igenom det där helvetet som jag plötsligt hamnade i. Det var min målsättning hela tiden; "jag ska ta mig igenom det här!" Och det gjorde jag. Rätt igenom, allt fixade jag, hur svårt och tungt det än var - både känslomässigt och praktiskt. Och jag landade i en trygg och bra tillvaro där jag är nu.

 

Så då borde ju allt vara bra? Jag borde ju kunna slappna av och vila i den tryggheten som jag rent förståndsmässigt vet att jag har nu? Men det gör jag inte. Jag oroar mig för allt! Jag blir otrygg av minsta lilla! Jag får fortfarande sorgattacker. Framförallt märker jag att huvudet inte riktigt fungerar. Jag som alltid varit extremt noggrann och bra på att komma ihåg glömmer nu konstant. Jag glömmer småsaker som var jag lade ditten och datten, jag glömmer vad jag ska göra, jag glömmer vad som har hänt och saker jag sagt eller gjort. Det är precis som att huvudet inte orkar lagra in särskilt många minnen längre. Lilla J säger ibland: "mamma, kommer du ihåg när vi... (och så berättar hon något vi gjort tillsammans) och jag minns verkligen inte att vi gjort det!

På vardagsnivå hade den här glömskan varit katastrofal om det inte var så att jag lutar mig mot min gamla organisationsförmåga. Typ: "var är bilbesiktningspapperet?" Jag har ingen aning, men jag vet var jag BORDE arkiverat det och när jag tittar där så finns ju papperet där. Men jag har inget minne av att ha lagt det där.

 

Jag känner alltså inte igen mig när det gäller att komma ihåg och ha koll. Ibland har det hänt att jag tappat ord när jag pratar. Jag kan inte sätta på mjölk på spisen och lämna rummet längre, för jag glömmer bort det. Känner mig som en dement åldring.

 

Den konstanta oron och tendensen att inte kunna lagra minnen är det som jag känner är fel med mig och det börjar bli ganska jobbigt. Jag tål inte stress heller, inte särskilt bra i alla fall. Jag kan få panikattacker om jag upplver något som jobbigt och då hyperventilerar jag. Också rätt jobbigt.

 

Jag misstänker, rent lekmamma-aktigt, att jag har nån typ av psykisk traumaskada. Läste till och med på om PTSD (post traumatic stress disorder) och kände ju igen en del.

 

Men så tänker jag: "men herregud, NU? Det har ju gått 6 år, då borde man väl ha läkt?" Men det har ju inte gått 6 år av läkande. Första året var vidrigt; sorgemässigt och med allt praktiskt. Andra året skedde stora förändringar i och med förhållandet till Josef och flytten till en annan ort. Tredje året bytte jag arbetsgivare och arbetsplats. Fjärde året bytte jag tillbaka samt blev sjukskriven för arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Femte året började jag plugga till ett helt nytt yrke. Och i år har jag bytt till det nya yrket och det dessutom som egen företagare med all den osäkerhet som det innebär plus jobbat på 3 olika nya arbetsplatser som anställd.

Nä, psyket har inte direkt haft det jättelugnt nä.....

 

Så det kanske inte är så konstigt. Men den stora frågan är: vad gör man åt det? Hur hittar man hjälp? För hjälp tror jag att jag måste ha.

En sak som slagit mig angående dödsdagen: i år är det första gången som den infaller på samma veckodag som när han dog. Nu har åren gått hela veckan runt så att säga, så i år infaller den 1 september på en måndag precis som då.

Det innebär att i år är det första gången som "allmän fara-larmsignalen" kommer att ljuda klockan 15:00 precis som då. Se inlägget om det här: http://cayenne72.blogg.se/sorgfagel/2008/october/symboliskt.html

 

Jag vet faktiskt inte om jag vill eller inte vill höra larmet. Som tur är kan jag välja; i och med att jag bor på en liten ort där det inte hörs. Jag behöver inte vara där man kan höra det.

Tänkte på det här med födelsedagar härom dagen. Nästa år har vi flera jämna födelsedagar/jubileumsfödelsedagar i min släkt: mamma fyller 70, pappa fyller 75 och brorsan blir 40. Och M skulle blivit 50 år. Tänk; vi skulle haft 50-årsfest!

Och sedan slog det mig: nästa år fyller jag 43. Inget jämnt, inget märkvärdigt. Förutom att jag då blir lika gammal som M var när han dog. Efter det kommer jag att bli äldre än honom. Jag passerar honom, växer förbi. Underligt.

När jag skrev som mest i bloggen trodde jag att jag en dag inte skulle behöva den mer. Att det liksom skulle bli "färdigt"; att sorgen inte skulle behöva bearbetas mer. Jag skriver ju sällan, så man kunde kanske tro att det är sant, men det är snarare så att orden är svåra att få ur sig nu för tiden. Det blev inte färdigt; det blev inte bearbetat, det gick inte över. Det bara kapslades in - djupt in där få, om ens någon, ser det. Men därinne ligger sorgen och fräter och bubblar. Ibland dyker den upp till ytan för att sedan tryckas ner igen. Men den försvinner aldrig.

 

 

 

"I can't get out. Don't you see? I'll never get out!" (Greys anatomy säsong 9 avsnitt 2)