Sorgfågel

Jag älskar när jag hittar andra som känner som jag. När andra beskriver liknande tankar, känslor och beteenden som jag själv har - det är så skönt att veta att man inte är ensam och det får mig att känna mig lite mindre onormal när jag hör att andra har det som jag.

 

Häromdagen läste jag boken "Dödsviktigt" av Mia Berg - mycket bra bok för övrigt som handlar om att mista sin mamma eller pappa som barn och som jag varmt rekommenderar. En av de som berättade sin historia i boken är coachen Elisabeth Gummesson vars pappa dog i en flygolycka när hon var 9 år. Så här träffande beskriver hon sina katastrofkänslor:

"Den där känslan, att katastrofen ligger precis bredvid vardagen är något som följt mig en stor del av livet. Jag har lidit av kraftig separationsångest, jag vet inte hur mycket tid jag ägnat åt att vänta på SAMTALET. Varje gång någon jag tycker om har åkt iväg på något så har jag varit fullständigt övertygad om att polisen snart ska knacka på dörren och lämna ett dödsbesked. Jag hade beredskap för katastrofen i tjugofem år och det sög kraft ur mig. Efter att jag gick en sorgebearbetningskurs har jag inte lika stort problem med det. Men jag sparar fortfarande bilden av varje avsked på näthinnan, eftersom jag tänker att det kan vara sista gången vi ses. Det är ett men jag tror att jag får leva med."

Precis sån är jag med! Jag har mycket katastroftänkande i vardagen; något som Josef flera gånger sagt till mig att jag måste sluta med. Och det har han ju rätt i, men det han inte förstår är att man tänker så just för att man varit med om katastrof. Man har brutalt lärt sig att allt - precis allt - kan gå åt helvete; allt kan vara bra och normalt i ena stunden för att i nästa vara helt raserat och borta och kaos och svart. Du förlorar en grundtrygghet då som jag ärligt talat inte vet om man någonsin kan få tillbaka.