Jul för de sorgsna

"Sorg-toppar"; alltså när sorgen känns värre än vanligt, är så olika för alla som saknar någon. För min del har det alltid varit allra värst på och kring årsdagen av M:s död - för andra är det kanske den dödes födelsedag eller bröllopsdagen som är värst. Eller jul. Så nu när julen står för dörren tänkte jag bidra med en länk till dig som kanske läser här; sörjer och tycker att julen är den värsta "sorg-topp" som finns.
Låten heter "First christmas without you" och sjungs av Jill Johnson. Jag fick den av en vän min första jul utan M och skickar gärna den vidare:
 
https://www.youtube.com/watch?v=uS0ibqlDFG0
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Sabina

Tänk så underligt det är. Jag gick in här för att hitta en lämplig plats att kommentera på, och så ser jag att du skrivit ett inlägg om just det jag tänkte skriva om. Alltså: När är sorgen som tyngst? Det kan ju skilja för alla... Min fd elev, vars pappa dog några dagar innan hon började 7:an, har börjat skriva till mig igen efter att under nästan ett års tid inte "behövt" mig. Hon går ju tredje året på gymnasiet nu så det är 2,5 år sedan vi träffades i skolan varje dag. Drygt 5 år sedan hennes pappa dog. Och nu dippar hon, sörjer och saknar. Har svårt att få saker gjort i skolan på den nivå hon är van vid. Blir arg på människor som säger "Dig kommer det att bli något stort av!" - tänk om hon inte vill bli det då, tänk om hon bara vill leva och inte få cancer... Jag är glad att hon berättar för mig, och som vanligt får man påminna sig om att läsa och lyssna är vad man kan göra. De ord som tar sorgen bort från henne finns inte.

Jag har lärt mig så mycket av dig, Lotta, och är så glad att vi har kontakt. När jag nu behövde vrida och vända på mina tankar runt min fd elev så är det så naturligt att det är hit jag vänder mig. Känner du månne igen henne i dina barn, undrar jag samtidigt?

Kram!

Svar: Hej Sabina! Känner igen framförallt min äldsta; stora J, i din f.d elev! Hon sa just idag när jag frågade henne hur hon mådde att hon var "i en dålig period". Om det har med sorgen att göra vet jag egentligen inte, men jag vet ju själv hur jag funkar. Har man en dålig period av olika anledningar, så bubblar ju sorgen upp till ytan.Skönt för tjejen att ha dig att anförtro sig till, trots att ni egentligen inte finns i varandras vardag längre! För det är ju så tydligt: det går aldrig över. Det kommer alltid perioder när sorgen kryper närmare. Merparten av människor verkar ha svårt att förstå det: de säger saker som "men det var ju så många år sedan!" Men vi som vet hur det är, vi vet att det spelar ingen roll hur mycket tid som förflyter. Sorgen finns alltid med.
Kram!
Cayenne72/Sorgfågel

2014-12-14 @ 14:52:47
Postat av: Sabina

Nej, precis så är det. Det går aldrig över. En saknad pappa bleknar på ett annat sätt, det är på något vis tidens gång. Men visst skär det och gör ont när jag märker att C tittar på foton och på 14-åringsvis försöker förstå de upplevelser 8-åringen hade.

När den här tjejen så tydligt inte "behövde" mig när vi sågs tidigt i våras var jag så sorgsen själv, för jag tycker så mycket om henne och tycker om att få resonera och höra hur hon tänker. Samtidigt var jag ju så glad för henne, att hon hade kommit dit. Men som sagt, det går inte över, och när hon nu saknar och sörjer igen, så är jag istället ledsen för hennes skull men samtidigt glad och ödmjuk över att hon då så självklart vänder sig till mig igen. Något gjorde jag rätt då, hösten 09 och jag vet ju att jag ofta samlade både kunskap och mod från dig...
Kram igen <3

2014-12-14 @ 18:55:06
Postat av: Sabina

Jag menar förstås "en saknad pappa" som min, som var gammal med vuxna barn och med barnbarn som alla kommer att minnas honom...

2014-12-14 @ 18:56:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0