Jul för de sorgsna
Tänk så underligt det är. Jag gick in här för att hitta en lämplig plats att kommentera på, och så ser jag att du skrivit ett inlägg om just det jag tänkte skriva om. Alltså: När är sorgen som tyngst? Det kan ju skilja för alla... Min fd elev, vars pappa dog några dagar innan hon började 7:an, har börjat skriva till mig igen efter att under nästan ett års tid inte "behövt" mig. Hon går ju tredje året på gymnasiet nu så det är 2,5 år sedan vi träffades i skolan varje dag. Drygt 5 år sedan hennes pappa dog. Och nu dippar hon, sörjer och saknar. Har svårt att få saker gjort i skolan på den nivå hon är van vid. Blir arg på människor som säger "Dig kommer det att bli något stort av!" - tänk om hon inte vill bli det då, tänk om hon bara vill leva och inte få cancer... Jag är glad att hon berättar för mig, och som vanligt får man påminna sig om att läsa och lyssna är vad man kan göra. De ord som tar sorgen bort från henne finns inte.
Jag har lärt mig så mycket av dig, Lotta, och är så glad att vi har kontakt. När jag nu behövde vrida och vända på mina tankar runt min fd elev så är det så naturligt att det är hit jag vänder mig. Känner du månne igen henne i dina barn, undrar jag samtidigt?
Kram!
Nej, precis så är det. Det går aldrig över. En saknad pappa bleknar på ett annat sätt, det är på något vis tidens gång. Men visst skär det och gör ont när jag märker att C tittar på foton och på 14-åringsvis försöker förstå de upplevelser 8-åringen hade.
När den här tjejen så tydligt inte "behövde" mig när vi sågs tidigt i våras var jag så sorgsen själv, för jag tycker så mycket om henne och tycker om att få resonera och höra hur hon tänker. Samtidigt var jag ju så glad för henne, att hon hade kommit dit. Men som sagt, det går inte över, och när hon nu saknar och sörjer igen, så är jag istället ledsen för hennes skull men samtidigt glad och ödmjuk över att hon då så självklart vänder sig till mig igen. Något gjorde jag rätt då, hösten 09 och jag vet ju att jag ofta samlade både kunskap och mod från dig...
Kram igen <3
Jag menar förstås "en saknad pappa" som min, som var gammal med vuxna barn och med barnbarn som alla kommer att minnas honom...
