Det är något fel på mig. Jag har känt det länge nu - inte så att jag inte fungerar, jag menar jag ligger inte på golvet i fosterställning; jag funkar i vardagen och utifrån ser jag antagligen trygg, lyckad och fungerande ut. Men jag känner det själv; något är fel.
Jag kämpade så hårt för att komma ut ur sorgen; att gå rakt igenom det där helvetet som jag plötsligt hamnade i. Det var min målsättning hela tiden; "jag ska ta mig igenom det här!" Och det gjorde jag. Rätt igenom, allt fixade jag, hur svårt och tungt det än var - både känslomässigt och praktiskt. Och jag landade i en trygg och bra tillvaro där jag är nu.
Så då borde ju allt vara bra? Jag borde ju kunna slappna av och vila i den tryggheten som jag rent förståndsmässigt vet att jag har nu? Men det gör jag inte. Jag oroar mig för allt! Jag blir otrygg av minsta lilla! Jag får fortfarande sorgattacker. Framförallt märker jag att huvudet inte riktigt fungerar. Jag som alltid varit extremt noggrann och bra på att komma ihåg glömmer nu konstant. Jag glömmer småsaker som var jag lade ditten och datten, jag glömmer vad jag ska göra, jag glömmer vad som har hänt och saker jag sagt eller gjort. Det är precis som att huvudet inte orkar lagra in särskilt många minnen längre. Lilla J säger ibland: "mamma, kommer du ihåg när vi... (och så berättar hon något vi gjort tillsammans) och jag minns verkligen inte att vi gjort det!
På vardagsnivå hade den här glömskan varit katastrofal om det inte var så att jag lutar mig mot min gamla organisationsförmåga. Typ: "var är bilbesiktningspapperet?" Jag har ingen aning, men jag vet var jag BORDE arkiverat det och när jag tittar där så finns ju papperet där. Men jag har inget minne av att ha lagt det där.
Jag känner alltså inte igen mig när det gäller att komma ihåg och ha koll. Ibland har det hänt att jag tappat ord när jag pratar. Jag kan inte sätta på mjölk på spisen och lämna rummet längre, för jag glömmer bort det. Känner mig som en dement åldring.
Den konstanta oron och tendensen att inte kunna lagra minnen är det som jag känner är fel med mig och det börjar bli ganska jobbigt. Jag tål inte stress heller, inte särskilt bra i alla fall. Jag kan få panikattacker om jag upplver något som jobbigt och då hyperventilerar jag. Också rätt jobbigt.
Jag misstänker, rent lekmamma-aktigt, att jag har nån typ av psykisk traumaskada. Läste till och med på om PTSD (post traumatic stress disorder) och kände ju igen en del.
Men så tänker jag: "men herregud, NU? Det har ju gått 6 år, då borde man väl ha läkt?" Men det har ju inte gått 6 år av läkande. Första året var vidrigt; sorgemässigt och med allt praktiskt. Andra året skedde stora förändringar i och med förhållandet till Josef och flytten till en annan ort. Tredje året bytte jag arbetsgivare och arbetsplats. Fjärde året bytte jag tillbaka samt blev sjukskriven för arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Femte året började jag plugga till ett helt nytt yrke. Och i år har jag bytt till det nya yrket och det dessutom som egen företagare med all den osäkerhet som det innebär plus jobbat på 3 olika nya arbetsplatser som anställd.
Nä, psyket har inte direkt haft det jättelugnt nä.....
Så det kanske inte är så konstigt. Men den stora frågan är: vad gör man åt det? Hur hittar man hjälp? För hjälp tror jag att jag måste ha.
