"Du är ju så ung, flicka lilla!"
Det kommer väl att öka ju längre tiden går, men jag har redan fått höra ett par av de där meningarna, företrädesvis från äldre personer: "så småningom kommer du att träffa någon ny, du kommer inte att vara ensam alltid". Eller som M:s farbror sa till mig: "du är ju så ung, flicka lilla!"
De menar väl, men för det första: just nu är blotta tanken på någon annan i mitt liv rent äcklig. Om jag vill spy kan jag tänka tanken, annars inte! Man har en känsla av att ha gått i kloster, det finns ingenting alls av behov eller känslor gentemot någon annan än M.
För det andra: skulle jag någon gång långt fram bli redo att träffa någon ny, så är jag ruskigt bortskämd! Har man haft "the best of the best", så nöjer man sig inte med mindre! Jag kommer att kräva samma som jag fick av M; total kärlek som uttrycks ofta, blickar av stolthet när han ser på mig, övertygelsen av att jag i hans ögon är vackrast i världen, solklar prioritering på att familjen är viktigast, viljan av att alltid alltid vilja hjälpa och stötta.
För det tredje: jag tror ju inte att jag nånsin kommer att dela så mycket med någon annan som jag gjorde med M. Vi fick tre barn ihop, och det är något som verkligen för två människor samman. Att föda barn tillsammans innebär det mest intima, närmaste, naknaste, mest avskalade, inga masker och den totala renaste lyckan. Jag ska inte ha fler barn nu, det sa vi efter vi fått Lilla J, och det är så nu också.
Så jag finner ingen tröst i att höra att jag är så ung, tvärtom! Det befäster bara den hemska känslan av att det är så många år kvar innan jag får dö och komma till honom.
De menar väl, men för det första: just nu är blotta tanken på någon annan i mitt liv rent äcklig. Om jag vill spy kan jag tänka tanken, annars inte! Man har en känsla av att ha gått i kloster, det finns ingenting alls av behov eller känslor gentemot någon annan än M.
För det andra: skulle jag någon gång långt fram bli redo att träffa någon ny, så är jag ruskigt bortskämd! Har man haft "the best of the best", så nöjer man sig inte med mindre! Jag kommer att kräva samma som jag fick av M; total kärlek som uttrycks ofta, blickar av stolthet när han ser på mig, övertygelsen av att jag i hans ögon är vackrast i världen, solklar prioritering på att familjen är viktigast, viljan av att alltid alltid vilja hjälpa och stötta.
För det tredje: jag tror ju inte att jag nånsin kommer att dela så mycket med någon annan som jag gjorde med M. Vi fick tre barn ihop, och det är något som verkligen för två människor samman. Att föda barn tillsammans innebär det mest intima, närmaste, naknaste, mest avskalade, inga masker och den totala renaste lyckan. Jag ska inte ha fler barn nu, det sa vi efter vi fått Lilla J, och det är så nu också.
Så jag finner ingen tröst i att höra att jag är så ung, tvärtom! Det befäster bara den hemska känslan av att det är så många år kvar innan jag får dö och komma till honom.
Kommentarer
Trackback
