Sorgfågel

Idag ska jag åka upp till sjukhuset och träffa kuratorn igen, har varit hos henne några gånger nu. Det är bra att ha någon proffessionell att prata med, någon som kan lyssna utan att själv sörja liksom. Vet inte hur länge jag får gå där, men det känns fortfarande viktigt - särskilt nu när det gått en tid och jag mer och mer upplever att det är svårt att prata med mina anhöriga. I början var det lättare; nu stänger jag till mer. Jag vet att jag borde öppna mig, men det är svårt att sitta och säga till dem man vet bryr sig om mig att vissa dagar vill jag dö så jag får träffa honom!

Det är konstigt, men jag har berättat väldigt djupa känslor och svåra saker för personer här på internet, saker jag inte kunnat dela med mig av till mina anhöriga. Vet inte vad det säger? Är jag för dålig på att öppna mig för mina nära? Har jag anhöriga som inte kan lyssna rätt? Har jag haft tur och hittat internets guldkorn till personer? Kanske är det en kombination av alla tre.....