Sorgfågel

Det verkar vara en sorglig vecka den här veckan, varje dag är ledsam och tung. Jag saknar honom värre än någonsin, känner mig ensam och ynklig och allt är bara grått, grått. Det är som att leva i en mardröm, fast man är vaken.....

Var uppe på kyrkogården innan och satte en stor bukett till honom med 20 röda rosor. Tur att där aldrig är något folk där, för jag sitter vid hans gravplats och pratar högt med honom; berättar vad som hänt, talar om hur mycket jag saknar honom och gråter. Konstigt nog så är tårarna där mindre smärtsamma än andra tårar - ont gör det ,men inte så ont som det brukar göra att gråta. Det är något läkande med kyrkogården, så känns det.

Fredagar är för övrigt pest! Alla andra pustar ut efter jobbveckan, planerar helgen och myser. Jag längtar efter honom så jag kan dö...! Det var ju den här kvällen som var myskvällen för vår familj med extra god och festlig mat och mysiga samtal vid bordet. Vi saknar honom extra mycket på fredagkvällar, jag och barnen!