Sorgfågel

Idag "klumpar det ihop sig" med snälla människor som vill komma och hälsa på mig. På förmiddagen kommer två mammor från min BVC-grupp som jag umgåtts med lite och på eftermiddagen kommer två av mina favoritkollegor från jobbet. Jag är glad för att de tar sig tid och imponerad av att de vågar, men samtidigt känns det lite som "änkemottagning". Känner mig överhuvudtaget väldigt främmande i min nya "roll" - änka, det är man när man är 70+, inte vid 36 års ålder.......

Är rastlös och extra sorgsen idag och stryker omkring som en orolig katt här hemma. Vissa dagar är såna, andra mer overkliga. Det är klart, det var ju lite extra jobbigt igår i och med att det var 1 månad sedan han dog och som grädde på det moset var jag dessutom på gravstenshuggeriet och bestämde en gravsten åt honom (gud, vilken absurd känsla, shoppa en gravsten liksom! Wake me up, somebody!). Det ska vara en liggande natursten, slät med rundade kanter i Hallandsgranit som är lite rödaktig. Jag ville ha en sten som skulle "kännas skön att klappa".

Tack förresten till alla fina människor på Allt för föräldrar-sajten som, när jag igår berättade i ett av forumen vad som hänt, fullkomligt lovebombade mig med kramar, medkänsla och stöd. Många av er skrev att det inte finns ord och att man inte vet vad man ska säga, men det räcker med att bara uttrycka det och sin medkänsla. Det värmer, även om det inte kan ta bort någon sorg!