Sorgfågel

I eftermiddags när jag var på postutlämningsstället i byn stötte jag på en av mammorna från kyrkans vuxen-barn-grupp . Jag skrev ju för ett tag sedan om hur underligt det kändes när ingen av dem sa nånting till mig när jag och Lilla J var där för några veckor sedan. Nu fick jag dessutom stå och lyssna på ursäkter om varför, det var ju så svårt, vad säger man, andra var ju där också som inte kände mig och kanske inte visste vad som hänt yada yada.....
Jag sa inte mycket, snäll som jag är, men nu i efterhand känner jag faktiskt att jag borde gjort det.! Varför ska jag bära deras ursäkter för att det ska lätta deras samveten? Har inte jag nog att bära ändå? Nästa gång det händer, för det gör det säkert - det här var bara en av flera som var där - så ska jag nog säga rakt att "ja, jag tycker det var dåligt och det får du leva med!"
Hon beskrev dessutom för mig om hur hon och en mamma till hade pratat om mig när de gick därifrån, om hur ledsen jag hade sett ut. Jamen what the f*ck!!?? Den andra mamman har dessutom mist ett nyfött barn en gång (flera år tillbaka), så hon borde väl ändå veta att det ungefär värsta folk kan göra är att inte säga något alls till den som sörjer!?

Jag vägrar att vara nåt slags "stackars-objekt"; ett sorgligt fall man kan sucka över när man står på Ica och skvallrar! Dela sorgen MED mig face to face eller håll käft!