Sorgfågel

Tack ni som skriver i era kommentarer att jag faktiskt inte är ensam, att det finns andra och att det är vanligt att känna sig ensam och utanför när man sörjer. Ni har rätt, jag vet det, och det är väldigt skönt att läsa det. En liten tröst i mitt mörker!

Jag har ju förstått det, att även om man är ensam i sin egen personliga sorg, så är ju själva sorgereaktionerna ganska lika andras. Jag känner igen mig i andra sörjande och de känner igen sig i mig.


I dag har jag träffat en psykolog som är knuten till Mödravården, det var ett samtal med fokus på hur jag kan stötta mina barn i deras sorg. Kändes väldigt bra efteråt, för jag fick bekräftelse på att jag gjort rätt. Det var rätt att låta dem vara med så mycket som möjligt på sjukhuset, bårhuset och begravningen och det är nog därför som de nu inte har några frågor. Sedan blev jag lättad när hon sa att det inte är fel att jag ibland bryter ihop och gråter inför barnen - hon sa att det är bra att de får se att mamma sörjer. Det kunde vara värre om de INTE fick se det, för då kan de tro att jag inte var ledsen över att deras pappa är död, beskrev hon.