Flashback från akuten
När jag kommit fram blev jag invisad i ett avskilt väntrum. Jag visste ingenting om han levde eller var död utan var tvungen att vänta där på läkaren. En sjuksköterska satt med mig hela tiden. Jag kunde knappt vara stilla så skräckslagen var jag. Samtidigt, när man är i sån chock reagerar man ofta väldigt kroppsligt och förutom att jag frös så blev jag kissnödig. Där fanns en toa i väntrummet och jag bad sköterskan vänta på mig. Sedan gick jag in dit och av ren automatik låste jag dörren om mig. Då sa sköterskan "du behöver inte låsa, jag är här utanför!" Då insåg jag att anledningen till att jag inte fick låsa var att de var rädda att jag skulle tuppa av därinne eller göra mig själv illa!! Det kändes väldigt.......konstigt....., jag var ett presumtivt psykfall helt enkelt!
Är inte alla det i det där läget? Det är väl mer märkligt om man INTE blir...påverkad? Jag tror de var betydligt mer rädda för att du skulle tuppa av än nåt annat.
Usch - du måste varit i totalt chocktillstånd! Vad bra att du fick ha någon hos dig. De där minnesbilderna är otäcka att tänka på, men säkert nödvändiga för att bearbeta saker. Jag själv fick något av ett posttraumatiskt stressyndrom av min pappas kollaps (hans ena hjärntumör brast när han och min mamma skjutsade mig och Magnus från Arlanda - vi trodde då det var en hjärnblödning, samma symptom, men fick senare reda på att det var en hjärntumör som började blöd/gå sönder). Vi satt där i tomma intet längs en motorväg och väntade på ambulansen. Det var bara jag som kunde vara aktiv och ringa efter ambulans osv - de andra blev som handlingsförlamade. Detta var på den tiden då få hade mobiltelefon, men min pappa hade en. Jag kunde inte höra ambulanssirener på flera år efter det utan att må skitdåligt OCH jag hörde sirener när de inte var några sirener också. Mådde pest. Min pappa dog 3 veckor senare. Oj - nu blev det långt om MIG - det var inte meningen, men det du skriver drar upp en massa saker som finns i mitt bakhuvud och jag märker hur lika man kan reagera. Allt kändes så overkligt, som en film. Jag tänker på dig och hoppas solen har lyst lite på dig idag. Kram!
Jag känner ju inte dig alls men när jag läser här önskar jag att jag kunde krama dig! Om jag ändå kunde göra något...
Mina tankar finns hos dig! Kram!
min man gick bort för en månad sedan bara 38år gammal.Har just hittat och läst din blogg, kände bara att vi har haft så mycket samma tankar.
