Sorgfågel

Jag och Lilla J åkte till "kyrkis" idag på förmiddagen. Det är sån där vuxen-barn-verksamhet som kyrkan här på landet har och vi gick alltid på det varje onsdag förra året. I höst har jag inte varit där, eftersom det varit som det varit. Men idag tänkte jag att jag får väl prova och se om det går.
Vi var med på sångstunden, men sedan när det skulle fikas åkte vi hem. Jag kände tydligt att jag inte hör hemma i den här "riktiga" världen ännu, jag satt mest tyst och kände mig som om jag var i en glasbubbla eller nåt. Inget berör mig liksom; allt känns väldigt likgiltigt och min verklighet är så annorlunda mot deras, de som var där. Så jag och Lilla J åkte tidigt. Men okej, jag försökte i alla fall....

På vägen hem svängde vi upp till kyrkogården. M ligger ju tekniskt sett inte där än, eftersom vi ännu inte haft urnsättning, men hans gravplats är bestämd och är markerad med ett kors med hans namn. Jag brukar åka dit och sätta blommor och bara vara där en stund i lugn och stillhet. Det är en vacker, rofylld plats och det känns som att jag är nära honom där.

Jag tänkte tanken när jag var där, att det är här jag hör hemma nu. På kyrkogården, inte i den vanliga världen. Det låter lite makabert, men alla som har en grav att gå till vet nog hur jag menar: det är nära till den älskade på kyrkogården och det är stilla och lugnt så att tankarna och känslorna kan landa mjukt.