Sorgfågel

Jag har, märker jag i den här oändliga sorgen, begåvats med några proffessionella änglar i min närhet. Och då menar jag inte nära anhöriga som ju faktiskt SKA stötta när man har det svårt, utan andra.

1: Bibliotekarien. Vi har i vår by en biblioteksfilial, liten men personlig. Den sköts av en eldsjäl till bibliotekarie, hon är bara ljuvlig! Brinner för barns rätt att få möta böcker, känner alla sina låntagare, blir alltid så glad när man kommer dit. Jag ringde henne nån av de första dagarna för att hon skulle sätta böckerna på omlån (de höll på att gå ut och visst, jag kunde helt enkelt skitit i det, men då i början kunde jag inte sortera vad som var stort och vad som var smått). Då sa hon till mig att inte oroa mig, hon skulle hålla koll på det åt mig och så grät hon i telefon med mig för hon var så ledsen för min skull.
Senare letade hon fram + beställde hem allt vad som fanns av sorgböcker åt mig. Hon lånade till och med ut en av sina privata böcker och kom hem till mig med den en morgon innan hon åkte till jobbet! Nu när vi var där i tisdags gav hon mig en såndär liten "klokbok" om sorg som hon hade haft hemma. Hon sa att hon köpt den för att den kunde komma till pass nångång och nu var det den stunden. Alltså, vad ger ni mig för en sån ängel??? Hon är helt fantastisk!

2: Min BVC-sköterska. Ringde mig bara några dagar efter att det hänt, bara för att höra hur det var med mig. Det var också hon som då frågade "kan du sova?" - en fråga som man inte borde släppa ut sörjande från ett sjukhus utan att ställa, kan jag tycka!....Jag svarade att jag inte kunde det och att jag kanske skulle behöva insomningstabletter. Då var jag i sån chock att jag inte orkade ringa om något alls, men hon förstod nog det, för hon sa genast "då går jag över till läkaren och säger till honom att skriva ut det till dig!" (läkarstationen och distriktsköterskorna/BVC ligger i samma byggnad). Utan henne hade jag antagligen inte sovit alls den där första tiden! Sedan dess har hon ringt med jämna mellanrum, bara för att höra hur jag har det. Älskar henne!

3: Tjejerna på det lokala sparbankskontoret. När det blev dags att fixa konto för livförsäkringspengarna ringde jag dit ner. Jag behövde bara presentera mig så sa de: "ja, är det du, vi har väntat på att du ska ringa!" Inga jobbiga förklaringar om att min man har dött blabla utan de visste direkt vad som hänt. Det var jätteskönt, för jag avskydde verkligen alla de där långa sorgliga förklaringarna som man var tvungen att göra till alla myndigheter då i början. 
 Jag har också kunnat ta ut kontanter till arrendebetalning från M:s företagskonto hos dem utan tjafs, vilket jag egentligen inte får göra utan dödsfallsintygs-papper.

4: Granntjejen på andra sidan vägen. Har alltid gillat henne och vi känner ju dem lite grann, men inte jätteväl. Hon kom över hit på kvällen (bara det, att våga gå över så helt oanmäld!) vilket råkade vara den första kvällen jag och barnen sov ensamma här hemma (de första nätterna sov mina föräldrar här). När hon hörde det sa hon direkt "vill du att jag stannar här i natt?". Jag sa att det inte behövdes och då sa hon "då kan du ringa mig om du behöver,jag kan ju komma fort  mitt i natten eftersom jag bor så nära!" Jag tyckte det var jättesnällt; hon har två små barn hemma, men var ändå beredd att ställa upp sådär. Dessutom erbjöd hon konkret hjälp till skillnad från alla andra som bara sa det där luddiga "säg till om du behöver hjälp med något!" Hon sa bland annat att hennes man kunde komma över och klippa gräset åt mig och att hon och hennes barn gärna lekte med Lilla J så jag fick en paus. Efter det har hon också fortsatt att bjuda över oss på kvällsmat och fika. Alla rätt i boken; konkreta hjälpförslag, fortsätta höra av sig! Jag glömmer det aldrig!

5: De två mammorna som jag lärde känna i BVC-gruppen. De ringde ett litet tag efter begravningen och frågade om de fick komma och hälsa på mig. När de kom hade de med sig rubbet - de tog över köksbordet härhemma! Dukade fram frallor, pålägg, kaka, grönsaker, ja de hade till och med med sig kaffe i termos! Allt jag behövde göra var att sätta fram muggar. Jag var impad av att de vågade kontakta mig, vi träffades lite grann i våras men hade liksom precis börjat lära känna varann. Nu sms:ar de mig med jämna mellanrum och upprätthåller kontakten och det känns jättebra.