Sorgens slutnare period
Antar att det är så det ska vara, sorg är känsliga saker som bara ska hanteras med försiktighet av dem som förstår, står mig nära och verkligen vill mig väl och inget annat.
För jag märker ju en viss skvallertendens dold i medkänsla hos vissa bybor nu. Det kan låta såhär: "men huuur ska du göra med gården nuuuu???". Frågar man andra sörjande så, va? "Hur ska du göra med huset/båten/stugan/husvagnen?" eller liknande om man inte umgås med personen i fråga utan bara träffar på den utanför Ica?? Det ger mig lite "skvaller-vibbar" faktiskt och jag får lust att svara "skit i det du!" eller ge dem bensin till brasan och svara "jag ska sälja marken till ÖoB som ska asfaltera rubbet och smälla upp en stor fyndlada!"
Trots att det är hemska och jobbiga saker du skriver om, så kan jag inte låta bli att le emellanåt. Som det där om "asfaltera rubbet". Förstår att du kan ana en "skvallertendens", men vi får hoppas att det inte är så, och OM det är så, så får vi hoppas att det är av välvilja de pratar om saker. Det borde det vara. Kram!
Precis som Kicki ler jag lite åt asfalteringen. Men jag bor också på ett litet ställe, så jag förstår vad du säger - det ÄR ju så!
Mamma berättade att när morfar dog knall och fall när hon var 17, så kom hans värsta antagonist från småbåtshamnen upp dagen efter och frågade mormor om han fick köpa morfars båt. Det finns folk till allt...
Samtidigt kan jag förstå frågan, för jag har också tänkt den. Vi driver inte vår bondgård själva, men eftersom vi ändå har en så inser jag att det är jäkligt mycket krångligare än vad folk utan gård kan förstå. Tyvärr är jag tillräckligt cynisk för att tro att de flesta som frågar gör det mer av nyfikenhet än av omtanke. Det är rätt äckligt.
