Sorgfågel

Mina glasögon gick sönder i morse och eftersom de var rätt gamla var jag hos min optiker på förmiddagen för att kolla synen innan jag beställde nya glas. Jag har gått hos samma optikerkedja sedan jag fick glasögon i 3:e klass, så de känner igen mig där. I alla fall blev det tal om mina barn; stora J har glasögon och jag misstänker att Mellan M kanske snart kommer i den åldern då han behöver. "Ja", sa optikern, "är ni närsynta båda två?" (alltså både jag och maken) och jag svarade att jo, det är vi ju, så det är så att säga dåliga anlag. I det läget borde jag kanske talat om att maken/barnens pappa är död, men jag hade inte hjärta! Jag ville för det första inte totalsänka pratet - för det gör man - men framför allt ville jag på nåt sätt låtsas som att allt var som det skulle! Att vi var två levande föräldrar......

Jag märker också på mig själv att jag pratar "vi". Vi gör, vi är, vi ska och så vidare. Det dröjer nog mycket länge innan jag vänjer mig vid att det bara är "jag" nu. Fast å andra sidan, det ÄR vi!! Då, nu, för alltid.