Sorgfågel

Idag är det en av de dagarna som jag har kommit att kalla "Valium-dagar". Inte för att jag tar något lugnande, för det gör jag inte, utan för att de känns overkliga och liksom lite bedövade. Dessa dagar känns sorgen lite längre bort; som om det var mer länge sedan det hände. Allt känns lite overkligt.

Först undrade jag lite över de här dagarna, tänkte att: "har jag redan kommit såpass långt i sorgearbetet?" Jag kunde också få dåligt samvete för att jag liksom inte "sörjde tillräckligt". Nu när jag har varit med om det här fenomenet ett antal gånger inser jag att det inte är så. Det är inte det att man kommit en bit på väg eller sörjer för lite, utan de här dagarna följer nästan alltid efter en eller flera dagar som varit extra jobbiga. Dagar när jag haft nära till sorgen; gråtit, brutit ihop, känt ilska eller ensamhet eller annat. Det är precis som om de dagarna är så jobbiga att man måste ha något efter då det känns bedövat - för att vila själen helt enkelt. Det är nog en överlevnadsmekanism; medvetandet tar en liten paus i sorgearbetet med en "Valium-dag" för att orka med efter en extra tuff sorgedag.

Nu när jag har insett det tar jag bara tacksamt och utan dåligt samvete emot de här lugnare dagarna i vetskapen om att imorgon kan det svänga igen. Det är som att vara mitt i en storm på havet; vågorna kastar en upp och ner, fram och tillbaks och det är bara att hänga med och trampa vatten för att inte drunkna.