Duracell-sorg
Idag har jag ägnat hela dagen åt att tapetsera ett rum (av tre, burr!) med handräckning av min pappa. Rummet blev klart och mycket fint och jag känner mig lite kaxig över att det gick så bra. Sedan har jag och de två stora barnen bakat kanelbullar hela kvällen, för jag lovade i ett svagt ögonblick att fixa det till musikskolans jippo i morgon (som vi inte ens ska gå på). Till sist har jag kokat pepparkakskola som ska ges bort. Det är sånt här som jag kallar Duracell-sorg: en sjujäkla energi och speed på sysslandet, för det håller ju de svartaste tankarna i styr.
I morgon är det första advent - inledningen på jultiden som i år inte är så rolig, men min bästa kompis brer sina vingar över mig och barnen - vi ska åka dit och vara där hela dagen, hon bor med sin familj 15 mil härifrån. Det känns skönt att få åka bort!
I morgon är det första advent - inledningen på jultiden som i år inte är så rolig, men min bästa kompis brer sina vingar över mig och barnen - vi ska åka dit och vara där hela dagen, hon bor med sin familj 15 mil härifrån. Det känns skönt att få åka bort!
Post som river upp sår
Lilla J sover middag och jag sitter här, dricker kaffe, tröstäter några handplockade praliner, lyssnar på Christina Aguileras "Hurt" och försöker samla ihop mig. Fick post adresserad till M idag också; en kallelse till IP-revision - om man oldar en gröda och är med i SMAK ska man kollas vartannat år. Jag ringde till den här IP-revisorn och sa som det var, hon var förstående och fin och sa att hon skulle kolla med sin arbetsgivare. "För det här är något du helst vill slippa?" frågade hon när jag berättat att jag inte ska fortsätta att odla marken själv. Ja, det är något jag gärna vill slippa......det är mycket jag skulle vilja slippa, mycket som andra änkor aldrig behöver bry sig om. Där är det typ en villa, tjoff poff bouppteckning och sedan är det klart. Inte här, det är så himla mycket mer att reda ut när det är ett jordbruk inblandat! Allt kommer att ta längre tid, vara mycket krångligare och riva upp sår hela tiden. Enligt Skatteverket lever till exempel M ännu: till årets slut.
Jag sa det till någon för ett tag sedan (eller skrev jag det här?) att jag skulle vilja ha ett superregister i Sverige. Så fort någon dör så ska det registret slå till spärrar, gå in i ALLA andra register (företag, föreningar, allt) och markera att personen ifråga har avlidit. Det är så jobbigt med alla dessa instanser som inte vet att han är död!
Jag har också tänkt många gånger att åh, vad jag skulle vilja få sörja - BARA sörja - i lugn och ro istället för att hela tiden vara tvungen att vara så duktig och hålla ordning på allt och fixa ditten och datten med jordbruk och myndigheter och gårdsräkningar och allt som hela tiden bara rullar på som om inget hänt. Som om han levde......
Jag sa det till någon för ett tag sedan (eller skrev jag det här?) att jag skulle vilja ha ett superregister i Sverige. Så fort någon dör så ska det registret slå till spärrar, gå in i ALLA andra register (företag, föreningar, allt) och markera att personen ifråga har avlidit. Det är så jobbigt med alla dessa instanser som inte vet att han är död!
Jag har också tänkt många gånger att åh, vad jag skulle vilja få sörja - BARA sörja - i lugn och ro istället för att hela tiden vara tvungen att vara så duktig och hålla ordning på allt och fixa ditten och datten med jordbruk och myndigheter och gårdsräkningar och allt som hela tiden bara rullar på som om inget hänt. Som om han levde......
Kort besök i jobb-världen
Var på jobbet i går kväll för lite fortbildning tillsammans med kollegorna. Jag har ju varit föräldraledig med Lilla J sedan maj -07, så jag har inte varit på jobbet på länge. Meningen har hela tiden varit att jag ska börja jobba igen efter nyår och det ska jag väl prova för att se om det går, vet ju inte hur det blir att jobba med så här mycket sorg.
Gruvade mig lite i förväg över att gå på den här kvällen, det är tufft att möta andra. Jag har dessutom börjat stänga till ganska rejält om min sorg, till skillnad från i början då allt var vidöppet. Nu tar jag inte emot tröst och kramar av vem som helst längre utan väljer noggrant ut vilka som får dela känslorna med mig. Det känns mer rätt så; det är så svåra, sköra saker att det skadar mer än hjälper om fel person bemöter mig.
I alla fall så gick det hyfsat bra på jobb-kvällen, jag klarade mig igenom det utan att gråta eller bryta ihop. Sedan att det inte känns särskilt kul, men det gör ju å andra sidan ingenting just nu! Nivån är överleva, det är där tillvaron ligger nu.
Gruvade mig lite i förväg över att gå på den här kvällen, det är tufft att möta andra. Jag har dessutom börjat stänga till ganska rejält om min sorg, till skillnad från i början då allt var vidöppet. Nu tar jag inte emot tröst och kramar av vem som helst längre utan väljer noggrant ut vilka som får dela känslorna med mig. Det känns mer rätt så; det är så svåra, sköra saker att det skadar mer än hjälper om fel person bemöter mig.
I alla fall så gick det hyfsat bra på jobb-kvällen, jag klarade mig igenom det utan att gråta eller bryta ihop. Sedan att det inte känns särskilt kul, men det gör ju å andra sidan ingenting just nu! Nivån är överleva, det är där tillvaron ligger nu.
Fick en dikt
Jag fick en dikt av "Mica", en skyddsängel/cybervän:
Då dör jag
Ibland ser mitt minne
hela din resliga kropp
minns ditt speciella sätt
att röra dig
hör din röst
Det gör ont
men jag överlever alltid
Men när jag ser
en detalj
några skrattrynkor
dina fingertoppar
ett ärr på din hud
då dör jag
Varenda gång dör jag
av saknad och längtan
Men eftersom denna
dödsorsak inte räknas
som giltig
så måste jag leva
tills nästa gång
jag dör
/Beda Wallström - Gråta har sin tid /
Då dör jag
Ibland ser mitt minne
hela din resliga kropp
minns ditt speciella sätt
att röra dig
hör din röst
Det gör ont
men jag överlever alltid
Men när jag ser
en detalj
några skrattrynkor
dina fingertoppar
ett ärr på din hud
då dör jag
Varenda gång dör jag
av saknad och längtan
Men eftersom denna
dödsorsak inte räknas
som giltig
så måste jag leva
tills nästa gång
jag dör
/Beda Wallström - Gråta har sin tid /
Så jäkla duktig!
Jag är så jäkla duktig så det är rent fjantigt! På förmiddagen har jag och Lilla J varit och köpt julklappar till denna pissiga storhelg som man helst av allt bara vill glömma! Gud, vad jag skulle vilja slippa lägga energi på att tänka ut julgåvor till alla människor och istället ägna den kraften åt att bara klara mig igenom livet! Fast å andra sidan, jag håller mig ju sysselsatt....
Och jag är så duktig, jag roddar en hel gård med alla dess horribla räkningar! Bouppteckning med revisorn pågår och efter det ska jag sitta med LRF och fixa utarrendering av marken. Igår ringde det en dam från Statistiska centralbyrån och ville ha uppgifter på hur mycket potatis vi fick per hektar, men då gav jag fan i duktigheten. Sa som det var att vi var glada att vi överhuvudtaget fick upp dem och att vi inte har en susning om exakt hur många ton det blev totalt och än mindre per hektar. Hon var jättetrevlig, så det var inga problem och jag insåg att vissa saker kan man faktiskt skita i med gott samvete. Det får väl bli kaos med skördestatistiken hos SCB i år då, de överlever nog.
Jag förbereder för omtapetsering av tre rum här hemma upptill allt annat, det är också så duktigt. Jag borde få medalj.....
Antar att all duktighet bottnar dels i ett behov av att ha saker att göra och dels i känslan av att jag vill göra M stolt. Han skröt alltid om mig inför andra, att jag var så duktig och världens bästa fru, så jag vill att han ska skryta däruppe i himlen också. "Kom och kolla Gud på min lilla fru, visst är hon bäst?" eller nåt.....
Och jag är så duktig, jag roddar en hel gård med alla dess horribla räkningar! Bouppteckning med revisorn pågår och efter det ska jag sitta med LRF och fixa utarrendering av marken. Igår ringde det en dam från Statistiska centralbyrån och ville ha uppgifter på hur mycket potatis vi fick per hektar, men då gav jag fan i duktigheten. Sa som det var att vi var glada att vi överhuvudtaget fick upp dem och att vi inte har en susning om exakt hur många ton det blev totalt och än mindre per hektar. Hon var jättetrevlig, så det var inga problem och jag insåg att vissa saker kan man faktiskt skita i med gott samvete. Det får väl bli kaos med skördestatistiken hos SCB i år då, de överlever nog.
Jag förbereder för omtapetsering av tre rum här hemma upptill allt annat, det är också så duktigt. Jag borde få medalj.....
Antar att all duktighet bottnar dels i ett behov av att ha saker att göra och dels i känslan av att jag vill göra M stolt. Han skröt alltid om mig inför andra, att jag var så duktig och världens bästa fru, så jag vill att han ska skryta däruppe i himlen också. "Kom och kolla Gud på min lilla fru, visst är hon bäst?" eller nåt.....
Den vackraste bilden
Min favoritbild av M med Lilla J:
Precis såhär var M; han älskade sina barn så himla mycket! Jag och barnen betydde allt för honom!
Precis såhär var M; han älskade sina barn så himla mycket! Jag och barnen betydde allt för honom!
Hittade ett visdomsord
Det är svårt att göra rätt
Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt. .......
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.
Det är svårt att göra rätt......
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt.....
(av Janne Morén)
http://calleskula.bloggagratis.se/2008/11/21/1128162-det-ar-svart-att-gora-ratt/
Dåliga ursäkter
Nyss ringde den ena av de två kollegor som jag jobbade allra närmast med, angående att jag snart ska tillbaka till jobbet efter f-ledigheten. Fick lyssna på hennes ursäkt "har tänkt på dig så mycket, men vi har inte hunnit höra av oss, det har varit så mycket blabla.."
Men för faaan!! Fatta vad trött jag är på att höra såna ursäkter?? Jag SKITER i hur mycket de allihop "har omkring sig", ett enda jävla telefonsamtal kan man väl klämma in under så speciella omständigheter? Eller har jag missat nåt väsentligt på jobbet, har hela byggnaden rasat ihop - för det är ungefär den graden av ursäkt jag möjligen kan acceptera....
Jag sa inte det jag borde sagt till henne, men jag var helt tyst och tog liksom inte emot och det märktes att det blev lite sådär pinsamt tyst. Ska träna mig på att säga att jag inte vill höra ursäkter överhuvudtaget! Jag vill inte bära andras skuld över att de inte orkar bemöta sorg.
Och ja, jag VET att det inte är tidsbrist utan rädsla som är den egentliga ursäkten, men tyvärr köper jag inte det heller! Ingen rädsla kan mäta sig med det helvete jag lever i varje dag, jag skulle gärna byta med dem! Walk a mile in my shoes!
Men för faaan!! Fatta vad trött jag är på att höra såna ursäkter?? Jag SKITER i hur mycket de allihop "har omkring sig", ett enda jävla telefonsamtal kan man väl klämma in under så speciella omständigheter? Eller har jag missat nåt väsentligt på jobbet, har hela byggnaden rasat ihop - för det är ungefär den graden av ursäkt jag möjligen kan acceptera....
Jag sa inte det jag borde sagt till henne, men jag var helt tyst och tog liksom inte emot och det märktes att det blev lite sådär pinsamt tyst. Ska träna mig på att säga att jag inte vill höra ursäkter överhuvudtaget! Jag vill inte bära andras skuld över att de inte orkar bemöta sorg.
Och ja, jag VET att det inte är tidsbrist utan rädsla som är den egentliga ursäkten, men tyvärr köper jag inte det heller! Ingen rädsla kan mäta sig med det helvete jag lever i varje dag, jag skulle gärna byta med dem! Walk a mile in my shoes!
Mitt sorgblock
Igår skrev jag ut kollegieblocket som jag haft och skrivit om sorgen i ända sedan sjukhuset. Ett helt stort A4-block; fullklottrat sida upp och sida ner med allt om hur jag känt och känner. Handstilen är rena kråkfötterna - när man skriver tunga saker gäller det att få ur sig det så fort som möjligt - och ganska ofta har sidorna fläckar efter tårar.
Någon gång ska jag läsa igenom allt från början till slut, men än så länge är jag inte stark nog. Så jag börjar helt enkelt på nästa block och undrar i mitt stilla sinne hur många jag kommer att skriva ut innan jag kan klara av att leva utan denna skriv-terapi?.....
Någon gång ska jag läsa igenom allt från början till slut, men än så länge är jag inte stark nog. Så jag börjar helt enkelt på nästa block och undrar i mitt stilla sinne hur många jag kommer att skriva ut innan jag kan klara av att leva utan denna skriv-terapi?.....
Till Carina
Idag sänder jag en tanke till Carina, vars man dog idag för 1 år sedan. Hoppas du får styrka att ta dig igenom den här dagen!!
Ett ljus för Carinas Peter!
Ett ljus för Carinas Peter!
Drömde i natt
I natt drömde jag om M! Jag gör annars inte det, det är precis som att hjärnan blockerar det, för det skulle vara för smärtsamt att vakna upp ur en sådan dröm. Men i natt släpptes en dröm igenom "säkerhetssystemet" och det kändes bra.
Det är klart, de få gånger jag drömt om M hittills så har jag alltid i drömmen varit medveten om att han är död/ska dö. Hjärnan behåller en länk till verkligheten och tillåter inte drömvärlden att helt och hållet ta över.
Det är klart, de få gånger jag drömt om M hittills så har jag alltid i drömmen varit medveten om att han är död/ska dö. Hjärnan behåller en länk till verkligheten och tillåter inte drömvärlden att helt och hållet ta över.
Märklig hund-reaktion
Har jag äntligen haft min första "ande-upplevelse"??
Jag har ju nämnt att jag är avundsjuk på de som säger att de kunde höra steg från den avlidne och liknande. Det har inte jag kunnat - förutom då min diffusa känsla av "icke-ensamhet".
Men i alla fall; idag passade jag och barnen brorsans hund här hemma. Vi satt i köket och åt middag när hunden plötsligt får rena spattet, rusar ut i hallen och skäller. Till saken hör att jag aldrig hört honom skälla annars, för han är så himla väluppfostrad! Han står vid dörren på helspänn, går till fönstret i rummet intill och sätter upp tassarna mot fönsterbrädan och försöker kika ut mot ingången. Han beter sig precis som om någon kommer, men när jag öppnar ytterdörren och tittar är där ingen där, inte ens katten vilket annars hade varit en förklaring. Så vad var det hunden reagerade på? Spöke? M:s ande som kom hem?Låter ju skitfånigt när man skriver det, men jag vet inte?....
Jag har ju nämnt att jag är avundsjuk på de som säger att de kunde höra steg från den avlidne och liknande. Det har inte jag kunnat - förutom då min diffusa känsla av "icke-ensamhet".
Men i alla fall; idag passade jag och barnen brorsans hund här hemma. Vi satt i köket och åt middag när hunden plötsligt får rena spattet, rusar ut i hallen och skäller. Till saken hör att jag aldrig hört honom skälla annars, för han är så himla väluppfostrad! Han står vid dörren på helspänn, går till fönstret i rummet intill och sätter upp tassarna mot fönsterbrädan och försöker kika ut mot ingången. Han beter sig precis som om någon kommer, men när jag öppnar ytterdörren och tittar är där ingen där, inte ens katten vilket annars hade varit en förklaring. Så vad var det hunden reagerade på? Spöke? M:s ande som kom hem?Låter ju skitfånigt när man skriver det, men jag vet inte?....
Citerar Sabinas klokskap
Sabina skriver så himla pricksäkert (angående min situation) i sin blogg om alla runtomkring och bemötande och rädsla och vem som bär tyngst. Jag bara måste ha med det här, för det är precis såhär jag tänker om alla dessa som fegar eller ber om ursäkt och förväntar sig att jag ska bära tyngden av deras ursäkter och tillkortakommanden när det gäller mötet med min sorg!
"Om man bara tänker en liten sekund... Det är läskigt att möta sorg, jag säger inget om det. Det är svårt att möta någon vars liv har ställts på ända så att hon/han inte vet hur nästa sekund ska klaras av. Ja, det är läskigt! Men om man väger sin egen rädsla att möta detta mot vad den bär som sörjer... Visst är det då så att ens egen rädsla väger fjäderlätt och den som sörjer bär en börda tyngre än vad axlarna ska klara av? Att då tänka på att de axlarna, den människan, inte också ska behöva bära sveket (för det är ett svek!) från sina närmaste kanske gör steget lättare att ta? Genom att våga tänka så, att ta ett djupt andetag och inse att den bördan, den rädslan, inte ens ger utslag på sorgens våg - då skulle inte dessa våra medmänniskor, som lever i en verklighet jämförbar med en mardröm, behöva vara ensammare än de redan är..."
Tack Sabina, för att du sätter ord på det jag tänker och för att du förstår!!
Frusenheten
Något mycket konstigt har hänt med min frusenhet: den är borta! Jag har annars frusit konstant, även inomhus, sedan M dog. Antagligen för att jag helt enkelt saknar honom och hans värme nära mig. Nu har jag i alla fall sedan några dagar tillbaka inte frusit på det viset - lustigt nog samtidigt som alla andra började frysa, eftersom det slog om ooch blev minusgrader här.
När jag tänker efter så försvann min frusenhet ungefär samtidigt som min "skugga" började kännas. Jag väljer att tro att det är M som är nära mig, det känns bra att tro det. Sällskapskänslan fast man är ensam, varm inifrån trots kyla ute; något är det som är annorlunda och det får det gärna vara! Stanna hos mig, min lilla skugga, och bär mig genom allt det svåra!
När jag tänker efter så försvann min frusenhet ungefär samtidigt som min "skugga" började kännas. Jag väljer att tro att det är M som är nära mig, det känns bra att tro det. Sällskapskänslan fast man är ensam, varm inifrån trots kyla ute; något är det som är annorlunda och det får det gärna vara! Stanna hos mig, min lilla skugga, och bär mig genom allt det svåra!
Dagens låttext
"Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag."
Kent: "Utan dina andetag"
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag."
Kent: "Utan dina andetag"
M:s doft
På badrumshyllan står M:s after shave; doften som Stora J och jag valde åt honom i julklapp en gång och som han sedan fortsatt med - Tendenza av Van Gils. Den doftar jättegott och framförallt är den för mig starkt förknippad med M. Har dock hittills bara klarat av att öppna korken och lukta på den någon enstaka gång; det blir för mycket känslor. Inte nog med att han alltid hade den på sig när han skulle vara extra fin, det var också den jag klappade in honom med när sjukhuspersonalen hade rakat honom när han låg nedsövd på sjukhuset. Framförallt var det den jag satte på honom när han var död och jag gjorde iordning honom.......Jag ville att han skulle dofta som han brukade och det kändes rätt.
Längre fram ska jag ta doften och stänka på hans kudde, det kanske kan vara en tröst med en välbekant lukt. Fast än så länge är det för tidigt och för smärtsamt.
Längre fram ska jag ta doften och stänka på hans kudde, det kanske kan vara en tröst med en välbekant lukt. Fast än så länge är det för tidigt och för smärtsamt.
Min skugga?
Idag är det "Valium-dag", det är en lättande andningspaus. Snart nog slår smärtan till med storsläggan igen, det vet jag, men alla pauser är stärkande.
Har hela dagen haft en underlig men skön, diffus känsla av att inte vara ensam. Som om det fanns något som höll mig sällskap; lika osynligt och svårt att beskriva som ens egen skugga en molnig dag. Du vet att den finns där, men inget syns och du kan inte för ditt liv se några tecken eller beskriva det för någon. Det är inte sådär som jag trodde det skulle vara; att man liksom känner en tydlig "ande-närvaro", utan bara en svårförklarlig suddig känsla längst inne i hjärtat där det bor som vi inte kan sätta ord på.
Är det M som håller mig sällskap? Eller bara min egen styrka? Jag vet inte, jag hoppas bara att det stannar.
För övrigt är jag avundsjuk på alla dessa sörjanden som berättat att de hörde steg eller dörrar som öppnades eller annat som visade på någon närvaro. Jag skulle verkligen vilja höra hans steg på det viset, men det har jag inte gjort. Men ibland, som idag, känns det mindre ensamt och lite, lite lättare att andas. Det är kanske min version?
Har hela dagen haft en underlig men skön, diffus känsla av att inte vara ensam. Som om det fanns något som höll mig sällskap; lika osynligt och svårt att beskriva som ens egen skugga en molnig dag. Du vet att den finns där, men inget syns och du kan inte för ditt liv se några tecken eller beskriva det för någon. Det är inte sådär som jag trodde det skulle vara; att man liksom känner en tydlig "ande-närvaro", utan bara en svårförklarlig suddig känsla längst inne i hjärtat där det bor som vi inte kan sätta ord på.
Är det M som håller mig sällskap? Eller bara min egen styrka? Jag vet inte, jag hoppas bara att det stannar.
För övrigt är jag avundsjuk på alla dessa sörjanden som berättat att de hörde steg eller dörrar som öppnades eller annat som visade på någon närvaro. Jag skulle verkligen vilja höra hans steg på det viset, men det har jag inte gjort. Men ibland, som idag, känns det mindre ensamt och lite, lite lättare att andas. Det är kanske min version?
Ensam ung änka övar
Tränar mig i att vara ensam änka och klara av saker som M annars skulle gjort. Som nu när jag har börjat slipa och spackla inför tapetsering. Får väl se hur det går med det projektet! Jag är en "tummen mitt i handen"-människa medan M var sådär allmänt hantverkskunnig som bönder ofta är. Men jag hoppas att han ledsagar mig uppifrån sin himmel....!
Styrka från blogg-kommentarer
Jag får ofta styrka av att läsa era kommentarer här. Även om flera skriver att ni inte hittar ord, så gör ni det. Påfallande ofta behöver man någon annan som säger en förklaring som är uppenbar eller något tröstande ord, det gör så himla mycket mer nytta än om jag bara tänker samma sak själv!
Som ME om att mitt hjärta har så svårt att förstå att M inte kommer hem mer:
"Men det är väl så det ska vara nu? Det vore mycket mycket värre om ens man kunde bara dö och sen ryckte man på axlarna och sa "jaha". Eller jag menar förstås inte att du inte har det vidrigt värre, men du förstår hur jag menar? En sån sak MÅSTE märkas. Länge, länge."
Javisst. Såklart. När jag tänker efter så är ju 2 månader och 18 dagar inte särskilt länge, även om min tidsuppfattning just nu är helt sned, så det känns som en evighet. Klart att det gör ont då, klart att man fortfarande inte fattar! Men jag behöver någon annan som talar om det för mig, någon som säger: det är okej, det är svårt men det ska vara det just nu!
Hoppas mycket på att kyrkan kan få ihop en anhöriggrupp snart, jag tror att det är vad jag behöver! Att få träffa andra som varit med om samma, som vet hur det är. Jag kan hitta dem på nätet, men jag skulle ännu mer behöva ha några som fanns nära geografiskt.
Som ME om att mitt hjärta har så svårt att förstå att M inte kommer hem mer:
"Men det är väl så det ska vara nu? Det vore mycket mycket värre om ens man kunde bara dö och sen ryckte man på axlarna och sa "jaha". Eller jag menar förstås inte att du inte har det vidrigt värre, men du förstår hur jag menar? En sån sak MÅSTE märkas. Länge, länge."
Javisst. Såklart. När jag tänker efter så är ju 2 månader och 18 dagar inte särskilt länge, även om min tidsuppfattning just nu är helt sned, så det känns som en evighet. Klart att det gör ont då, klart att man fortfarande inte fattar! Men jag behöver någon annan som talar om det för mig, någon som säger: det är okej, det är svårt men det ska vara det just nu!
Hoppas mycket på att kyrkan kan få ihop en anhöriggrupp snart, jag tror att det är vad jag behöver! Att få träffa andra som varit med om samma, som vet hur det är. Jag kan hitta dem på nätet, men jag skulle ännu mer behöva ha några som fanns nära geografiskt.
Hjärtat förstår fortfarande inte
Jag bara undrar: hur länge finns den kvar, den här känslan av att han bara är borta ovanligt länge och sedan ska komma hem?? Som om han jobbade de där långa dagarna som han kunde göra periodvis, fast den här perioden är extremt utdragen. Det är så svårt att få hjärtat att förstå det där med "aldrig mer"!
Tomheten efter honom är så stor att den nästan går att ta på. Hela tiden fattas det en i vår familj; vad vi än gör, hur vi än försöker så blir det inte rätt. En av oss saknas.
Tomheten efter honom är så stor att den nästan går att ta på. Hela tiden fattas det en i vår familj; vad vi än gör, hur vi än försöker så blir det inte rätt. En av oss saknas.
Stilla kväll
Ibland kommer kvällen som en nådegåva (I´m waiting for the night to fall, I know that it will save us all"). Som ikväll; dagen var jobbig och smärtsam och sorglig, det var bara med nöd och näppe jag klarade av det jag måste med barn och sysslor. Då kommer kvällen som ett lugn, ett "nu är i alla fall den här dagen över och avklarad". Min bästa vän ringde och vi pratade i över en timme och det var läkande. Jag har gråtit en hel del, men det är sån där gråt där man efteråt känner sig ren och urlakad och som gör gott. Nu hoppas jag kunna sova innan klockan blir alltför mycket - igår lade jag mig sent, låg vaken tills klockan var över ett på natten och tog till slut en insomningstablett.
Älskade M, jag hoppas du vakar över mig och ser på mig och ger mig styrka, precis som du alltid har gjort! Jag hoppas kunna hitta dig inne i mitt hjärta när den värsta smärtan stillar sig - ibland kan jag ana dig i ett lugn som kan komma över mig utan förklaring och jag hoppas att det blir oftare längre fram.
Älskade M, jag hoppas du vakar över mig och ser på mig och ger mig styrka, precis som du alltid har gjort! Jag hoppas kunna hitta dig inne i mitt hjärta när den värsta smärtan stillar sig - ibland kan jag ana dig i ett lugn som kan komma över mig utan förklaring och jag hoppas att det blir oftare längre fram.
Ensam i november
Utöver allt annat som gör mig sorgsen, ledsen, arg, orkeslös och nedstämd så blir jag galen på november! Det bara blåser och regnar ute och allt är mörkt och grått. Blåsten gör att man inte kan vara ute utan att bli helt genomkyld. Hade annars behövt långa promenader eller stunder uppe på kyrkogården där man bara sitter och låter tankarna fara. Nu blir det mest att vi är inne, kan inte ta ut Lilla J i den här blåsten några längre stunder. Ni som inte bor på blåsiga, öppna platser fattar nog inte hur mycket vind kyler, men tro mig, det gör den.
Och så det här mörkret! Som om det inte var mörkt nog inne i mitt hjärta.......
Allt är så tyst och övergivet. Det är precis så tomt och ensamt som jag var rädd att det skulle bli! Minns att jag tänkte det när jag satt och vakade över M vid hans sjukhussäng: "Gå inte ifrån mig älskling, jag har ingen annan än dig! Det blir så ensamt utan dig!" Och det blev det....
Och så det här mörkret! Som om det inte var mörkt nog inne i mitt hjärta.......
Allt är så tyst och övergivet. Det är precis så tomt och ensamt som jag var rädd att det skulle bli! Minns att jag tänkte det när jag satt och vakade över M vid hans sjukhussäng: "Gå inte ifrån mig älskling, jag har ingen annan än dig! Det blir så ensamt utan dig!" Och det blev det....
Sångtext plus bröllop
"But how do you expect me
to live alone with just me?
´Cause my world revolves around you
It´s so hard for me to breathe.
Tell me how I´m supposed to breathe with no air?
Can´t live, can´t breathe with no air
It´s how I feel whenever you ain´t there
There´s no air, no air."
(Jordin Sparks)
http://www.metrolyrics.com/no-air-lyrics-jordin-sparks.html
Fick denna av cybervännen Mica som brukar pricka rätt när det gäller musik till mig.
Plågar mig annars ikväll med att titta på våra bröllopsbilder. Så konstigt att tänka på att han begravdes i samma kyrka som vi gifte oss i och döpte våra barn.....Eller det visste man väl att det skulle vara så, men inte att det skulle hända så nära liksom. När vi döpte Lilla J den 2 september förra året hade han bara 1 år kvar att leva. Det är väl ändå att man inte kan se framåt vad som ska hända.....
to live alone with just me?
´Cause my world revolves around you
It´s so hard for me to breathe.
Tell me how I´m supposed to breathe with no air?
Can´t live, can´t breathe with no air
It´s how I feel whenever you ain´t there
There´s no air, no air."
(Jordin Sparks)
http://www.metrolyrics.com/no-air-lyrics-jordin-sparks.html
Fick denna av cybervännen Mica som brukar pricka rätt när det gäller musik till mig.
Plågar mig annars ikväll med att titta på våra bröllopsbilder. Så konstigt att tänka på att han begravdes i samma kyrka som vi gifte oss i och döpte våra barn.....Eller det visste man väl att det skulle vara så, men inte att det skulle hända så nära liksom. När vi döpte Lilla J den 2 september förra året hade han bara 1 år kvar att leva. Det är väl ändå att man inte kan se framåt vad som ska hända.....
Lite attityd och jävlar anamma
Tänk vilken tur att man kan klara dagen med Herr Ipren och Fru Alvedon...... Up yours, släkt och vänner, jag ska nog f*n klara mig så som jag alltid har gjort! Fortsätt ni med era små bestyr och helgaktiviteter, skit i att ringa och kolla läget!
Förresten vill jag så snart det är juridiskt möjligt ingå månggifte och starta kollektiv med mina cybervänner här; ni som kommenterar så klokt och sträcker ut händer! Bara så ni vet, jag läser alltid kommentarerna det första jag gör när jag går in här!
Hmm, kan man bli lite hög på febernedsättande? Känner mig lite "jävlar anamma"! Men okej, allt är bättre än den där gränslösa svarta sorgen när man bara gråter och gråter.....
Fast jag saknar M; nu när jag är sjuk vet jag att han hade trätt in och fixat allt härhemma. Tagit hand om barnen, lagat mat, bäddat ner mig i soffan med en filt, kommit med en kopp te. Vi tog alltid hand om varandra och det är tomt nu att inte ha någon att ta hand om och inte bli omhändertagen av någon. Jag saknar att vara viktigast och bäst i världen för en annan vuxen så som vi var för varandra.
Förresten vill jag så snart det är juridiskt möjligt ingå månggifte och starta kollektiv med mina cybervänner här; ni som kommenterar så klokt och sträcker ut händer! Bara så ni vet, jag läser alltid kommentarerna det första jag gör när jag går in här!
Hmm, kan man bli lite hög på febernedsättande? Känner mig lite "jävlar anamma"! Men okej, allt är bättre än den där gränslösa svarta sorgen när man bara gråter och gråter.....
Fast jag saknar M; nu när jag är sjuk vet jag att han hade trätt in och fixat allt härhemma. Tagit hand om barnen, lagat mat, bäddat ner mig i soffan med en filt, kommit med en kopp te. Vi tog alltid hand om varandra och det är tomt nu att inte ha någon att ta hand om och inte bli omhändertagen av någon. Jag saknar att vara viktigast och bäst i världen för en annan vuxen så som vi var för varandra.
Dagens tips till anhöriga.
Dagens tips till anhöriga: om en ung, sörjande änka har feber, är snorig, rödgråten i ögonen och allmänt låg och trött i uppträdandet, åk då inte hem efter att bara ha lämnat av grejen ni skulle lämna. Hon måste knarka Alvedon hela kvällen nu för att orka ta hand om tre barn ensam, med feber i kroppen. "And that´s all I have to say about that!"/ citat Forrest Gump.
Jag visste när M dog att jag skulle bli så ensam, så ensam, men det gör ändå ont att inse det i realiteten.......
Jag visste när M dog att jag skulle bli så ensam, så ensam, men det gör ändå ont att inse det i realiteten.......
Ring runt halsen
Jag bär M:s vigselring i en guldkedja runt halsen - likt många andra änkor kan jag tänka mig. Har också hans favorithalsband på mig; det är en silverkedja med en namnbricka som han fick av mig i morgongåva när vi gifte oss. På framsidan är hans namn graverat och på baksidan mitt namn och vigseldatumet. Jag brukade säga att det var hans "dogtag": om han nångång kom vilse i livet så stod det på framsidan vem han är och på baksidan vart han hör! Namn och kompani, typ. :-)
Mina ringar har jag såklart fortfarande på mig, jag undrar hur lång tid det tar innan man tar av sig dem? Åratal, troligen.
Jag känner ju tydligt att det där i vigsellöftena med "tills döden skiljer oss åt", det stämmer ju inte. Det är längre än så, mitt löfte till honom varar efter döden också. Jag är fortfarande gift, jag hör fortfarande ihop med honom; bara det att han finns nån annanstans.
Mina ringar har jag såklart fortfarande på mig, jag undrar hur lång tid det tar innan man tar av sig dem? Åratal, troligen.
Jag känner ju tydligt att det där i vigsellöftena med "tills döden skiljer oss åt", det stämmer ju inte. Det är längre än så, mitt löfte till honom varar efter döden också. Jag är fortfarande gift, jag hör fortfarande ihop med honom; bara det att han finns nån annanstans.
Lite kvällstankar
I morgon ska jag gå ut i trädgården och hissa flaggan på halv stång för den äldre granndamen som dog häromveckan och ska begravas. Alla i husen häromkring gjorde det för M, så nu är det min tur. Bara att göra det känns lite jobbigt; jag har inte haft något uppe i flaggstången, varken flagga eller vimpel, sedan jag sänkte flaggan på M:s begravningsdag.
Det var ingen granne som vi umgicks med, så jag ska inte gå på begravningen. Tur det, för jag skulle aldrig orka.
Jag tror att M har hållit sin hand över mig idag, för det har känts lite lättare och på något odefinierbart sätt inte riktigt så ensamt. Men det är, som en cybervän till mig skrev, en berg-och-dal-bana av känslor som jag åker i. Jag vet aldrig riktigt från dag till dag hur mycket smärtan och sorgen ska slå till. Upprepar mantrat som prästen sa till mig: "en dag i sänder, en stund i taget".
Det var ingen granne som vi umgicks med, så jag ska inte gå på begravningen. Tur det, för jag skulle aldrig orka.
Jag tror att M har hållit sin hand över mig idag, för det har känts lite lättare och på något odefinierbart sätt inte riktigt så ensamt. Men det är, som en cybervän till mig skrev, en berg-och-dal-bana av känslor som jag åker i. Jag vet aldrig riktigt från dag till dag hur mycket smärtan och sorgen ska slå till. Upprepar mantrat som prästen sa till mig: "en dag i sänder, en stund i taget".
Jag borde...
Jag borde gå och lägga mig - men det är så svårt att somna utan hemska tankar.
Jag borde äta något - men jag gitter inte och jag är inte sugen på något.
Jag borde sluta gråta - men hur i hela fridens namn gör man?
Fast i morgon förmiddag kommer mina två BVC-grupps-kompisar på fika, tack snälla söta för att ni orkar med att höra av er!
Jag beundrar dem, vi har ju faktiskt inte hunnit lära känna varandra så bra ännu, och ändå ringer de och kommer!
Dagens bön
Dessa har ringt mig idag: sjukhusprästen samt diakonen inne i stan. Dessa har jag fått post ifrån: Telia som meddelade att bredbandsabonnemanget övergått från M till mig. That´s it. Denna dagen, ett liv?......typ.
Gode Gud, låt mig i framtiden när jag eventuellt får ett liv igen inte glömma hur det var att vara i sorg, så att jag alltid minns att en sörjande behöver kontakt av familj och vänner låååångt efter dödsfallet!!.............
Gode Gud, låt mig i framtiden när jag eventuellt får ett liv igen inte glömma hur det var att vara i sorg, så att jag alltid minns att en sörjande behöver kontakt av familj och vänner låååångt efter dödsfallet!!.............
Räcker det inte snart?
Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det där att M är borta för alltid. På något vis känns det som att: "nä, nu räcker det med sorg, nu får någon annan ta över! Någon annan får vara död nu och någon annan får gråta över det, jag orkar inte mer! Jag har gjort allt rätt enligt sorghandboken, jag har varit så duktig, nu vill jag inte mer!" Och så inser man att det här ska bara fortsätta och fortsätta........
Inte blir det bättre heller, bara sämre. Idag bara gråter jag hela tiden och jag är tillbaka till svårigheterna med att äta. Gitter inte, finns inget jag vill ha ändå. Lilla J fick barnmatsburk men jag orkar inte göra något till mig själv.
Är förbannad på att alla är så jävla lättlurade. Tror de på fullt allvar att fasaden är sann? Tror de att man mår bättre när det faktiskt bara gått lite mer än två månader? Kan inte någon enda människa se med ögonen? Jag vill att någon ska reagera självmant, jag vill inte behöva skriva dem på näsan! Fast egentligen skiter jag i vilket, vet inte om jag vill ha någon här ändå. Det var ändå bara han som nådde ända in.......
Nyansering
För att nu nyansera lite angående skolan: barnens klasslärare har skött det hela som man ska. Information, kontakt och så vidare har funkat. Vi fick ett fint beklaga sorgen-kort från skolan och Mellan M:s fröken var till och med på begravningen (det var rektorn också, men hon är ju samtidigt min chef, så hon gick ju i "dubbla roller" så att säga - men det värmde såklart ändå!).
Det jag vänder mig emot är att det stoppat i steget efter klasslärarna! Det är inte deras uppgift att prata sorg med barnen, det tycker jag att skolhälsovården d.v.s. skolsköterska och kurator ska göra. Och det ska ske automatiskt, man ska inte behöva påpeka och efterfråga upprepade gånger!
Å andra sidan har mycket annat funkat jättefint: sjukhuset med kurator, präst och uppföljningssamtal med IVA, distrikssköterskan, hemförsamlingen med vår präst och församlingsassistent. Fast det är ju mina kontakter, inte barnens.
Det jag vänder mig emot är att det stoppat i steget efter klasslärarna! Det är inte deras uppgift att prata sorg med barnen, det tycker jag att skolhälsovården d.v.s. skolsköterska och kurator ska göra. Och det ska ske automatiskt, man ska inte behöva påpeka och efterfråga upprepade gånger!
Å andra sidan har mycket annat funkat jättefint: sjukhuset med kurator, präst och uppföljningssamtal med IVA, distrikssköterskan, hemförsamlingen med vår präst och församlingsassistent. Fast det är ju mina kontakter, inte barnens.
Citat skolans krisplan
Apropå mitt förra inlägg: barnens skola har ju krisplaner och de är sååå fina och välskrivna och ligger ute på nätet så alla kan läsa dem. Synd bara att det inte står rimliga tidsangivelser......
KRISHANTERING
vid svårare olyckor och dödsfall.
NÄR NÅGOT HÄNDER EN FAMILJEMEDLEM
• Vid familjemedlems bortgång väljs lämpliga delar ur handlingsplanen för elev eller personal. OBS! Tillstånd för information måste inhämtas från familjen först.
• Kontaktläraren och/eller kurator/skolsköterska ansvarar för samtal med den drabbades familj, informerar föräldrarna om hjälp och stöd som finns i samhället. I regel känner distriktssköterskan familjen och deras kontaktnät väl och kan därför vara ett bra stöd för familjen.
• Tänk på att ge barnet många tillfällen att få uttrycka vad det känner.
"Det första jag tänkte var..."
"Det värsta är..."
"Jag blir ledsen när jag tänker på..."
"Jag önskar att jag kunde..."
"Ge barnet många tillfällen att få uttrycka..." CRAP!! 2 månader och 11 dagar tog det för skolsköterskan att ringa, EFTER FLERA UPPMANINGAR från min kurator!! De får nog f*n skriva in en tidsplan i krisplanen eftersom det tydligen inte var självklart....!
Ja, jag börjar mer och mer bli förbannad och ilsken på alla möjliga saker, det märks väl?! Fast det kanske är en del i sorgen, ilska känns onekligen lättare än bara gränslös sorg och saknad. I början var ju ALLA känslor avtrubbade; jag kände inte någonting alls förutom sorg. Nu gör jag det.
Jag ska bara träna mig mer på att faktiskt visa ilskan för dem det berör. Fast jag sa det sist till kuratorn; jag vågar inte riktigt det ännu, för risken är att det då kommer ut VÄLDIGT bittert och starkt.
Trögstartade system
Idag ringde skolsköterskan angående att erbjuda min barn stöd och samtal i skolan. Alltså, jag blir lite...... NU? Deras pappa dog för ÖVER 2 MÅNADER SEDAN!! Jag har efterfrågat detta från början, min kurator har ringt upprepade gånger till den här skolsköterskan ända sedan jag började gå där! Hur jävla sällan lyssnar de av sina telefoner egentligen?? Visst, det är ju käckt att höra av sig, men risken är att barnen är som jag: att de redan hunnit sluta sig mot omvärlden! Det var ju i början man var vidöppen med sorgen och smärtan, nu vet jag inte om de släpper in någon längre. Jag gör det i alla fall inte längre.
Har dessutom försökt med skolans kurator när jag tyckte det dröjde för länge med respons från skolsköterskan; jag tog upp det på utvecklingssamtalen för båda barnen med deras klasslärare att kuratorn skulle kunna prata med barnen. Fick i förra veckan höra av Stora J:s klasslärare att kuratorn endast har två timmar i veckan på skolan varav en timme redan är uppbokad. Jag reagerade på det senare när jag kom hem (detta sades i förbigående när jag hämtade J för tandläkartid); vad - VAD I HIMMELENS NAMN kan det finnas på denna skola som går före dödsförlust av förälder???? Om kuratorn har en sån prioritering så kan det f*n i mig kvitta, för såpass känner jag min lilla bygd ( det är en liten skola med max 150 barn) att jag helt säkert kan säga att ingen unge har en sånt akut trauma som mina barn har just nu!!
I och med att jag jobbar i samma rektorsområde har jag ju själv suttit och läst och reviderat de där förbannade krisplanerna, med what the f*** ska de vara bra för?? Stöd ska in DIREKT, comprende??
Har ni sett de där barnpsykologiska listorna på hur man rankar traumatiska händelser i barns liv? Skilsmässor, flytt, skolbyte osv. Högst och värst är 100 poäng och det är "förälder avlider".......
Jag fasar för de sår mina barn får av detta och inget kan jag göra åt det! Jo, jag gör allt jag förmår: ser till att vi pratar om M, att vardagen funkar så normalt som vanligt, att de får leka med kompisar. Jag strider för att de ska kunna ha någon att prata av sig med. Men själva grunden kan jag aldrig skydda dem mot: pappa är död och det kommer att påverka dem. Jag vet bara inte hur mycket.....
Har dessutom försökt med skolans kurator när jag tyckte det dröjde för länge med respons från skolsköterskan; jag tog upp det på utvecklingssamtalen för båda barnen med deras klasslärare att kuratorn skulle kunna prata med barnen. Fick i förra veckan höra av Stora J:s klasslärare att kuratorn endast har två timmar i veckan på skolan varav en timme redan är uppbokad. Jag reagerade på det senare när jag kom hem (detta sades i förbigående när jag hämtade J för tandläkartid); vad - VAD I HIMMELENS NAMN kan det finnas på denna skola som går före dödsförlust av förälder???? Om kuratorn har en sån prioritering så kan det f*n i mig kvitta, för såpass känner jag min lilla bygd ( det är en liten skola med max 150 barn) att jag helt säkert kan säga att ingen unge har en sånt akut trauma som mina barn har just nu!!
I och med att jag jobbar i samma rektorsområde har jag ju själv suttit och läst och reviderat de där förbannade krisplanerna, med what the f*** ska de vara bra för?? Stöd ska in DIREKT, comprende??
Har ni sett de där barnpsykologiska listorna på hur man rankar traumatiska händelser i barns liv? Skilsmässor, flytt, skolbyte osv. Högst och värst är 100 poäng och det är "förälder avlider".......
Jag fasar för de sår mina barn får av detta och inget kan jag göra åt det! Jo, jag gör allt jag förmår: ser till att vi pratar om M, att vardagen funkar så normalt som vanligt, att de får leka med kompisar. Jag strider för att de ska kunna ha någon att prata av sig med. Men själva grunden kan jag aldrig skydda dem mot: pappa är död och det kommer att påverka dem. Jag vet bara inte hur mycket.....
Tillbaka i smärtan
Så var Valium-dagarna slut för den här gången. I går var en jobbig kväll med mycket gråt och nästan som panikattacker. Jag skulle vilja skrika så högt jag bara kunde för att få ur mig en del av smärtan, men det skulle skrämma barnen för mycket - även om barnpsykologen sa att det är bra att de får se mig sörja, så finns det ändå gränser för HUR!
Det hemska är att veta, att medans jag ligger på badrumsgolvet och gråter så jag nästan kräks, så finns det ingen, INGEN jag vill ringa! Jag vet att jag borde, jag vet att jag hade behövt ha någon där, men det finns ingen jag vill ska komma - bara han! Det var alltid bara han som jag ville ha hos mig och så är det fortfarande. Ingen annan kan hjälpa mig med det här.
Det hemska är att veta, att medans jag ligger på badrumsgolvet och gråter så jag nästan kräks, så finns det ingen, INGEN jag vill ringa! Jag vet att jag borde, jag vet att jag hade behövt ha någon där, men det finns ingen jag vill ska komma - bara han! Det var alltid bara han som jag ville ha hos mig och så är det fortfarande. Ingen annan kan hjälpa mig med det här.
Kluvenhet i telefon
Det ringde precis nån försäljare från Acta eller vad det var och frågade efter M. Sånt där är så svårt! Min första reaktion är glädje: "han måste ju finnas, för det är nån som frågar efter honom!". Sedan efter en nanosekund slår smärtan till. Idag orkade jag inte vara trevlig, så jag bara svarade: "då får ni nog uppdatera era register, för han avled för två månader sedan!"
Efter en sån grej gråter jag. Men ändå kan jag känna den där konstiga känslan av att det var skönt att höra någon nämna hans namn helt normalt; att det fanns någon som satt där vid sin säljartelefon och trodde att M levde.
Kämpar fortfarande med att förstå. Det känns som att jag hela tiden undrar när han ska komma hem, när någon annan ska ta över den här änkerollen. Jag har gjort mitt skift nu, det räcker! Låt någon annan få gå i den här vakna mardrömmen nu; inte jag, inte mer!
Efter en sån grej gråter jag. Men ändå kan jag känna den där konstiga känslan av att det var skönt att höra någon nämna hans namn helt normalt; att det fanns någon som satt där vid sin säljartelefon och trodde att M levde.
Kämpar fortfarande med att förstå. Det känns som att jag hela tiden undrar när han ska komma hem, när någon annan ska ta över den här änkerollen. Jag har gjort mitt skift nu, det räcker! Låt någon annan få gå i den här vakna mardrömmen nu; inte jag, inte mer!
En annorlunda Fars dag
Jag och barnen var på kyrkogården i förmiddags och lade den här på M:s grav, som en liten Fars dag-gåva:
Vi saknar dig alltid alltid, älskade M!
Vi saknar dig alltid alltid, älskade M!
Thank you Lord for small mercies!
Har haft "Valium-dagar" både igår och idag och jag tackar den högre makten för denna lilla nådegåva. Jag börjar lära mig mönstret nu; efter några extra jobbiga dagar med smärtsam sorg som rasar i kropp och själ kommer några dagar med en känsla av overklighet och stilla vemod. Det är väl hjärnans och själens sätt att orka med; det skulle inte gå att sörja sådär intensivt hela tiden, det gör för ont!
Att jag var hos kuratorn gjorde också stor skillnad, det blir mer och mer viktigt. Det blir ju svårare att prata med andra om sorgen ju mer tiden går; andra vill ju så gärna att man ska må bättre nu och då är det svårt att säga som det är: att det nästan känns sämre.
Saknar så mycket att inte ha honom här att dra alla våra interna skämt med. Varje dag kommer jag på saker som bara han skulle fattat det roliga med eller repliker vi brukade köra med. Man tänker inte på hur mycket sånt man har gemensamt förrän man står där ensam.
Idag var jag och barnen i stan och köpte plantor till graven: två rosa ljung och en vit julros. Det är Fars dag i morgon, så då åker vi till kyrkogården och planterar dem hos honom - det är så vi får fira vår variant av Fars dag......
Att jag var hos kuratorn gjorde också stor skillnad, det blir mer och mer viktigt. Det blir ju svårare att prata med andra om sorgen ju mer tiden går; andra vill ju så gärna att man ska må bättre nu och då är det svårt att säga som det är: att det nästan känns sämre.
Saknar så mycket att inte ha honom här att dra alla våra interna skämt med. Varje dag kommer jag på saker som bara han skulle fattat det roliga med eller repliker vi brukade köra med. Man tänker inte på hur mycket sånt man har gemensamt förrän man står där ensam.
Idag var jag och barnen i stan och köpte plantor till graven: två rosa ljung och en vit julros. Det är Fars dag i morgon, så då åker vi till kyrkogården och planterar dem hos honom - det är så vi får fira vår variant av Fars dag......
Mental förberedelse för julen
Har redan börjat förbereda mig mentalt för julen. Inser ju att det blir en tuff sorge-jul i år, men jag försöker tänka att jag MÅSTE inte göra allt bara för att vi brukar göra det!
Vissa saker ska finnas kvar, för barnen ser ju fram emot jul och längtar. Jag får spegla mig i deras julglädje och det är vackert nog. Alltså ska vi ha julklappar, vi ska klä julgranen, vi ska baka pepparkakor så som vi brukar.
Andra saker däremot kan man helt enkelt strunta i, för de blir ändå inte roliga utan bara sorgliga och tomma utan M. Som till exempel julmat: jag blir mindre och mindre sugen på det för varje år - det är mest M som älskar det - och barnen äter ändå bara köttbullar och prinskorv. Jamen, då HAR vi bara köttbullar och prinskorv!
Eller min och M:s egen jultradition: varje år kvällen innan julafton gör vi julskinkan; bara vi, utan barnen. Vi ugnsbakar den och sedan griljerar, det tar flera timmar och doftar jättegott i hela köket! Sedan när den är klar provsmakar vi den varm i skivor på vörtbröd, tar varsin julöl eller julmust och myser vid nåt uppesittar-TV-program. Men det blir ju bara ledsamt att göra julskinka utan honom! Dessutom är den som godast då, när den är nygjord, restan av julen kan det kvitta. Alltså skippar jag det helt enkelt. Ger det inget utan bara innebär mer sorg och ledsamhet, så får det vara! Julen är så full av "måste-traditioner", men i år får det bli bara minsta tänkbara.
Sedan blir det såklart jobbigt ändå hur man än gör. Fast jag tycker att de vanliga vardags-dagarna är jobbiga de också, det är inte säkert att det blir värre bara för att det är en högtid. Alla dessa gråkulna november-vardagarna när alla andra därute lever sina liv som vanligt; gnäller över bilköer eller över att ungarna är snoriga igen eller att chefen inte fattar något eller att partnern därhemma minsann aldrig köper blommor - alla de dagarna när mitt liv står fastfruset i sorgen och ingen förstår eller hinner bry sig. När man känner det som att man står i stormens öga; allt annat runt om snurrar men jag står helt still.
Vissa saker ska finnas kvar, för barnen ser ju fram emot jul och längtar. Jag får spegla mig i deras julglädje och det är vackert nog. Alltså ska vi ha julklappar, vi ska klä julgranen, vi ska baka pepparkakor så som vi brukar.
Andra saker däremot kan man helt enkelt strunta i, för de blir ändå inte roliga utan bara sorgliga och tomma utan M. Som till exempel julmat: jag blir mindre och mindre sugen på det för varje år - det är mest M som älskar det - och barnen äter ändå bara köttbullar och prinskorv. Jamen, då HAR vi bara köttbullar och prinskorv!
Eller min och M:s egen jultradition: varje år kvällen innan julafton gör vi julskinkan; bara vi, utan barnen. Vi ugnsbakar den och sedan griljerar, det tar flera timmar och doftar jättegott i hela köket! Sedan när den är klar provsmakar vi den varm i skivor på vörtbröd, tar varsin julöl eller julmust och myser vid nåt uppesittar-TV-program. Men det blir ju bara ledsamt att göra julskinka utan honom! Dessutom är den som godast då, när den är nygjord, restan av julen kan det kvitta. Alltså skippar jag det helt enkelt. Ger det inget utan bara innebär mer sorg och ledsamhet, så får det vara! Julen är så full av "måste-traditioner", men i år får det bli bara minsta tänkbara.
Sedan blir det såklart jobbigt ändå hur man än gör. Fast jag tycker att de vanliga vardags-dagarna är jobbiga de också, det är inte säkert att det blir värre bara för att det är en högtid. Alla dessa gråkulna november-vardagarna när alla andra därute lever sina liv som vanligt; gnäller över bilköer eller över att ungarna är snoriga igen eller att chefen inte fattar något eller att partnern därhemma minsann aldrig köper blommor - alla de dagarna när mitt liv står fastfruset i sorgen och ingen förstår eller hinner bry sig. När man känner det som att man står i stormens öga; allt annat runt om snurrar men jag står helt still.
Hos kuratorn igen
Jag var hos kuratorn i förmiddags och hon sa bland annat nåt klokt om mardrömmarna; att de berättar något för en. Det är ju egentligen uppenbart, men jag tänkte aldrig så när jag vaknade direkt ur den, för då var jag mest rädd. Men visst, tolkningen är nog solklar: i drömmen var det en man som var en vampyr och han skadade mig på ett tortyrliknande sätt och sedan jagade han mig med sina vampyrvänner. Antagligen är vampyren sorgen som gör mig illa och som jag försöker fly ifrån.
Fast i natt vill jag inte ha med några vampyrer eller annat att göra, dröm-bearbetning eller inte! I natt får det bli en insomningstablett; det får väl helt enkelt vara så just nu när det är extra svårt.
Fast i natt vill jag inte ha med några vampyrer eller annat att göra, dröm-bearbetning eller inte! I natt får det bli en insomningstablett; det får väl helt enkelt vara så just nu när det är extra svårt.
Dålig natt
Sov jättedåligt inatt. Lade mig inte förrän efter tolv, hade svårt att somna, sov sedan oroligt och lätt och drömde mardrömmar framåt morgonen om att bli jagad av vampyrer. Vaknade ur mardrömmen och önskade att M varit där. När jag drömt nån dålig dröm brukade jag krypa tätt, tätt intill honom tills den bleknade bort. Men vem ska trösta Knyttet nu????
De två tidigare nätterna har jag fått gå tillbaka till insomningstabletterna, men jag hoppades att det skulle gått utan en sån nu inatt. Men tydligen inte. Annars har jag inte tagit insomningstabletter sedan efter begravningen, men IVA-besöket och journalläsningen har verkligen gett mig bakslag.
De två tidigare nätterna har jag fått gå tillbaka till insomningstabletterna, men jag hoppades att det skulle gått utan en sån nu inatt. Men tydligen inte. Annars har jag inte tagit insomningstabletter sedan efter begravningen, men IVA-besöket och journalläsningen har verkligen gett mig bakslag.
Kvällens musik
För att finna nåt slags lugn ikväll mitt i detta sorge-bakslag lyssnar jag på den här:
http://www.youtube.com/watch?v=JJPhnzxd1fs
Det är Sting och Pavarotti i en fantastiskt vacker duett: "Panis angelicus". Plockade upp den för att den spelades instrumentalt (cello och piano) på minnesgudstjänsten i kyrkan i söndags när de läste upp namnen på de som dött. Att den sedan här görs av Sting ("Fields of gold" - begravningen) och Pavarotti ("Miss Sarajevo"- urnsättningen) gör det ju bara ännu mer symboliskt.
http://www.youtube.com/watch?v=JJPhnzxd1fs
Det är Sting och Pavarotti i en fantastiskt vacker duett: "Panis angelicus". Plockade upp den för att den spelades instrumentalt (cello och piano) på minnesgudstjänsten i kyrkan i söndags när de läste upp namnen på de som dött. Att den sedan här görs av Sting ("Fields of gold" - begravningen) och Pavarotti ("Miss Sarajevo"- urnsättningen) gör det ju bara ännu mer symboliskt.
Vemod och oro
Ikväll känns allt så genomledset, vemodigt, stelnat grått och vissnat. Sorgen känns bara värre och värre, hur länge ska den göra det?
Jag har börjat oroa mig för när jag ska tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten efter nyår, kommer jag att kunna jobba? Hur i hela friden ska jag ha kraft att orka med alla dessa möten som är en del i jobbet? Barnen och kollegorna går väl an -barn är befriande raka och lätta att absorberas av och kollegorna har jag en såpass nära relation till att det är okej att säga "idag är jag lite ledsen" - men föräldrarna? Alla dessa lämnings- och hämtningstillfällen när man ska vara social och kallprata trevligt och le. Jag vet ju inte ens hur man gör när man ler längre!
Ilska mot "vanliga" människor
Jag har tappat förmågan att möta och umgås med andra människor, i alla fall "vanliga" människor som jag inte känner väldigt väl. Jag känner mig så annorlunda, inget de säger eller pratar om angår mig. Min verklighet är en helt annan än deras. Ärligt talat blir jag oftast mest arg och irriterad på dem; de fattar ingenting, de lägger vikt vid saker som är helt jäkla meningslösa, de vet inte hur bra de har det och vet de det så har de inte vett att uppskatta det. Och jag är fullt medveten om hur de viskar bakom min rygg: "stackars henne, hörde ni det sorgliga blablabla!" Jag kan riktigt känna stämpeln "unga tragiska änkan" på mig och visst, det är ju sant, men jag har aldrig gillat folk som skvallrar.
Jag kan inte möta dem på grund av ilskan, jag vill bara nita dem när de babblar på med sina vardagstrivialiteter eller när de kommer med sina okunniga sorgklyschor! Jag vill inte höra mer "vad stark du är!" (nä, det är jag inte, inget i detta har med styrka att göra - bara ren överlevnad!), "tur ändå att du har barnen!" (ja visst, men jag är förjävla ledsen ändå!), "första året med alla högtider är värst!" (vad vet ni om det? Själv tycker jag att alla vanliga dagar är jobbigare, när ingen bryr sig om oss och vår sorg. Dessutom har jag hört flera sörjande säga att sorgeåret är bullshit, det är mycket längre än så, det kommer ingen lättnad bara för att ett år gått!) och så vidare och så vidare.
Värst är repliken "bara ring om du vill prata, bara hör av dig om du behöver hjälp med nåt!" Jag lovar, jag skjuter nästa människa som säger så!! Ringa? Jag ringer INGEN nuförtiden, jag klarar bara inte av det! Allra minst klarar jag av det när jag mår skitdåligt och skulle behöva prata med någon! Och "hjälp med nåt?" Är ni dumma i huvudet eller? Jag är ensam med tre barn i ett hus med jättestor trädgård, eeeh var ska jag börja räkna upp??? Vill ni ha en lista så fine by me: kratta löv, höstgräva land, sista gräsklippningen, serva bilen, tapetsera om tre sovrum, lägga nytt golv i Stora J:s rum, ställa in megastora utemöbeln för vinterförvaring, rensa takrännor. Och det finns säkert mer.
Men det var inte så konkret menat, det där med hjälp eller hur? Det var mest för att det lät bra och kändes gott för ert eget ego att säga så.....!
För övrigt spelar det ingen roll, jag skulle inte be dessa halvbekanta om hjälp med de här sakerna ändå. Lika svårt som jag har för att ringa, lika svårt har jag att be om hjälp. Så gissa vem som har krattat högvis med löv, vem som kommer att klätta på hösthala stegar för att rensa takrännorna?......
Och ja, jag veeet, de vill så väl, de gör så gott de kan, det är svårt att veta vad man ska säga - jag VET DET! "Saliga äro de okunniga" eller nåt. Jag vet att det inte är av elakhet, jag vet att jag säkert skulle sagt samma klyschor, men ibland blir jag bara så trött av att bära andras ursäkter liksom. Jag bär tungt nog ändå.
Jag kan inte möta dem på grund av ilskan, jag vill bara nita dem när de babblar på med sina vardagstrivialiteter eller när de kommer med sina okunniga sorgklyschor! Jag vill inte höra mer "vad stark du är!" (nä, det är jag inte, inget i detta har med styrka att göra - bara ren överlevnad!), "tur ändå att du har barnen!" (ja visst, men jag är förjävla ledsen ändå!), "första året med alla högtider är värst!" (vad vet ni om det? Själv tycker jag att alla vanliga dagar är jobbigare, när ingen bryr sig om oss och vår sorg. Dessutom har jag hört flera sörjande säga att sorgeåret är bullshit, det är mycket längre än så, det kommer ingen lättnad bara för att ett år gått!) och så vidare och så vidare.
Värst är repliken "bara ring om du vill prata, bara hör av dig om du behöver hjälp med nåt!" Jag lovar, jag skjuter nästa människa som säger så!! Ringa? Jag ringer INGEN nuförtiden, jag klarar bara inte av det! Allra minst klarar jag av det när jag mår skitdåligt och skulle behöva prata med någon! Och "hjälp med nåt?" Är ni dumma i huvudet eller? Jag är ensam med tre barn i ett hus med jättestor trädgård, eeeh var ska jag börja räkna upp??? Vill ni ha en lista så fine by me: kratta löv, höstgräva land, sista gräsklippningen, serva bilen, tapetsera om tre sovrum, lägga nytt golv i Stora J:s rum, ställa in megastora utemöbeln för vinterförvaring, rensa takrännor. Och det finns säkert mer.
Men det var inte så konkret menat, det där med hjälp eller hur? Det var mest för att det lät bra och kändes gott för ert eget ego att säga så.....!
För övrigt spelar det ingen roll, jag skulle inte be dessa halvbekanta om hjälp med de här sakerna ändå. Lika svårt som jag har för att ringa, lika svårt har jag att be om hjälp. Så gissa vem som har krattat högvis med löv, vem som kommer att klätta på hösthala stegar för att rensa takrännorna?......
Och ja, jag veeet, de vill så väl, de gör så gott de kan, det är svårt att veta vad man ska säga - jag VET DET! "Saliga äro de okunniga" eller nåt. Jag vet att det inte är av elakhet, jag vet att jag säkert skulle sagt samma klyschor, men ibland blir jag bara så trött av att bära andras ursäkter liksom. Jag bär tungt nog ändå.
Ljud och dofter
Svärfar har börjat höstplöja åkrarna och det känns vemodigt att se och höra traktorn. Det är ett ljud som är så väldigt ihopkopplat med M. Lilla J har också lärt sig det, så fort hon hör traktorljudet - även på avstånd - säger hon "pappa!".
Det lite lustiga är att jag kan ändå höra på ljudet att det inte är M som kör, för han har en annan körstil än sin pappa; mer stressad. Det var så redan när M levde; jag behövde aldrig titta för att veta vem av dem som körde traktorn, det hördes på ljudet! Men ändå...
Ett annat sinnesintryck: uppe i sovrummet har jag M:s ena kudde som jag lade undan direkt när jag kom hem från sjukhuset. Jag har haft den till tröstkudde och luktat på den; hans doft finns i den. Det är underligt att den doften fortfarande sitter kvar! M har varit död i lite mer än två månader, det finns inget kvar kroppsligt av honom förutom aska på kyrkogården, men hans doft finns! Som om några molekyler av honom fortfarande stannat kvar......
Det lite lustiga är att jag kan ändå höra på ljudet att det inte är M som kör, för han har en annan körstil än sin pappa; mer stressad. Det var så redan när M levde; jag behövde aldrig titta för att veta vem av dem som körde traktorn, det hördes på ljudet! Men ändå...
Ett annat sinnesintryck: uppe i sovrummet har jag M:s ena kudde som jag lade undan direkt när jag kom hem från sjukhuset. Jag har haft den till tröstkudde och luktat på den; hans doft finns i den. Det är underligt att den doften fortfarande sitter kvar! M har varit död i lite mer än två månader, det finns inget kvar kroppsligt av honom förutom aska på kyrkogården, men hans doft finns! Som om några molekyler av honom fortfarande stannat kvar......
Superhjälten
Jag berättade för Stora J och Mellan M om donationen ikväll. Berättade vad det var för något och att det finns tre människor som skulle dött i sina sjukdomar om de inte fått pappas organ. Jag sa att pappa var en hjälte som gav dessa tre chans till friska liv. Då sa Mellan M: "Ja, en superhjälte!!"
Så älskade M, du är en superhjälte och vi kommer alltid att vara stolta över dig!!
Så älskade M, du är en superhjälte och vi kommer alltid att vara stolta över dig!!
Mörker, smärta och tårar
Jag visste ju redan innan att det skulle bli lite svårt att besöka IVA, men jag hade inte räknat med att det skulle vara så svårt efteråt. Fast det borde jag förstått; det river upp en hel del. Det känns väldigt nära igen, som om jag var tillbaka i den allra första tiden. Inser ju nu vilken jättevägg av smärta det var! Då var man väl lite bedövad, men nu finns ju inga skyddvallar kvar.
Att läsa journalen var jobbigt; bakom alla dessa medicintermer ser jag hela tiden M ligga där med sina slangar och monitorer.
Det jag mest ville ha svar på var om han kunde höra mig fast han var nedsövd och medvetslös. Då i början i alla fall, innan hjärncellerna börjat svälla för mycket och stängde av. Ingen kan ju säga det säkert, men vårdpersonalen säger att hörseln finns kvar länge, så jag hoppas ju. Jag pratade ju med honom hela tiden och rörde vid honom.
Gode Gud, låt honom veta att han inte var ensam!! Jag ville så gärna att han åtminstone kände att jag var där, att han visste att han inte dog ensam!
Jag bara gråter idag, all sorg ligger helt utanpå igen. Hur orkade jag egentligen då? Hur kunde jag sitta där och höra överläkaren säga att min man och mina barns pappa skulle dö? Hur kunde jag sitta och dödsvaka, hur kunde jag stå på bårhuset och se honom ligga där? Vad är det som gör att en människa inte bara rullar ihop sig i fosterställning och går in i vansinnet?
För att det finns vissa saker man måste, även om man inte orkar? För att vi är programmerade att leva även om vi inte vill?
Jag är inte rädd för att dö, det blir en baggis. Han kommer att vänta på mig, vad skulle jag vara rädd för då? Men jag är betydligt mer rädd för att leva. Tanken på alla dessa år skrämmer vettet ur mig! Jag hade så gärna velat vara 80 år, då hade jag kunnat vila i tanken att jag åtminstone snart skulle följt efter honom. Men 36.......
När jag går bland de andra gravarna på kyrkogården läser jag årtalen på dem. Om jag då ser stenar där den ene dog långt före den andre, så gör det extra ont. "Stackars den som blev kvar och fick vänta så länge!" tänker jag. Och egentligen är det mig själv jag tänker på......
Att läsa journalen var jobbigt; bakom alla dessa medicintermer ser jag hela tiden M ligga där med sina slangar och monitorer.
Det jag mest ville ha svar på var om han kunde höra mig fast han var nedsövd och medvetslös. Då i början i alla fall, innan hjärncellerna börjat svälla för mycket och stängde av. Ingen kan ju säga det säkert, men vårdpersonalen säger att hörseln finns kvar länge, så jag hoppas ju. Jag pratade ju med honom hela tiden och rörde vid honom.
Gode Gud, låt honom veta att han inte var ensam!! Jag ville så gärna att han åtminstone kände att jag var där, att han visste att han inte dog ensam!
Jag bara gråter idag, all sorg ligger helt utanpå igen. Hur orkade jag egentligen då? Hur kunde jag sitta där och höra överläkaren säga att min man och mina barns pappa skulle dö? Hur kunde jag sitta och dödsvaka, hur kunde jag stå på bårhuset och se honom ligga där? Vad är det som gör att en människa inte bara rullar ihop sig i fosterställning och går in i vansinnet?
För att det finns vissa saker man måste, även om man inte orkar? För att vi är programmerade att leva även om vi inte vill?
Jag är inte rädd för att dö, det blir en baggis. Han kommer att vänta på mig, vad skulle jag vara rädd för då? Men jag är betydligt mer rädd för att leva. Tanken på alla dessa år skrämmer vettet ur mig! Jag hade så gärna velat vara 80 år, då hade jag kunnat vila i tanken att jag åtminstone snart skulle följt efter honom. Men 36.......
När jag går bland de andra gravarna på kyrkogården läser jag årtalen på dem. Om jag då ser stenar där den ene dog långt före den andre, så gör det extra ont. "Stackars den som blev kvar och fick vänta så länge!" tänker jag. Och egentligen är det mig själv jag tänker på......
Organmottagarna
När jag var på IVA fick jag en kopia på brevet från transplantationsenheten på Sahlgrenska. De omhändertog M:s lever och njurar. Den ena njuren gick till en medelålders man som hade gått i dialys tre gånger i veckan i fyra år. Den andra njuren fick en kvinna i yngre medelåldern och levern togs emot av en kvinna, ålder anges inte. Alla tre operationerna gick bra och organen började fungera direkt. Patienterna mådde bra och allt verkade gå som det skulle.
Tänk ändå, inte för att det gör min sorg lättare på något sätt, men dessa tre lever tack vare M! Jag hoppas att de får fina liv och att de alltid minns att de bär en gåva i sina kroppar!
Tänk ändå, inte för att det gör min sorg lättare på något sätt, men dessa tre lever tack vare M! Jag hoppas att de får fina liv och att de alltid minns att de bär en gåva i sina kroppar!
På andra sidan Golgata
Jaha, då var ännu en jobbig hållplats gjord: var på mitt besök på intensivvårdsavdelningen i eftermiddags. Som jag hade väntat mig var det jobbigast precis i början; att stå utanför de där dubbeldörrarna, ringa på och gå genom den långa korridoren. Men de stod uppradade nere vid "sambandscentralen" och väntade och ena sköterskan mötte mig på halva vägen, då var det lättare. Men visst; lukterna, ljuden, att allt såg ut precis som jag mindes (konstigt att minnet är så knivskarpt när det gäller allt från IVA, med tanke på att jag faktiskt var i chockfas borde det vara suddigt) - det var lite tufft.
Som tur var skulle vi inte sitta där, utan i ett lugnt och fint konferensrum i den nya avdelningen. Det var jag, två av sköterskorna som hade hand om M, narkosläkaren och sjukhusprästen. De pratade med mig utifrån journalen och jag fick ställa frågor och så. Det var ändå rätt skönt att få prata och lite grann gå igenom vad som hände och hur det var.
Jag hade inte så många medicinska frågor om M:s behandling, för jag var ju med hela tiden, såg allt som gjordes och fick det bra förklarat för mig där och då. Men lite "svårare" frågor har jag burit på; som hur det känns när man inte får tillräckligt med luft. Har ju grubblat mycket över om M var rädd, om han förstod att han skulle dö när han inte kunde andas. Då var det så skönt att höra läkaren säga att det går ganska fort när man inte får tillräckligt med luft, man domnar liksom bort och tuppar av rätt snabbt. Då hann han förhoppningsvis inte vara rädd så värst mycket!
Dessa fyra sjukhuspersoner är också änglar, jag kan inte med ord beskriva hur fina de är och hur mycket värme och medkänsla jag fått av dem; både då och nu!
Jag har också fått kopia på journalen och på brevet från transplantationsenheten. Läste journalen nu ikväll och även om det inte var något konstigt i den, så var det jobbigt för allt blev så aktuellt. I och med den och med besöket så slungas jag tillbaka till sjukhustiden och allt det jobbiga som var då och när M dog. Blir nog lite tufft att somna ikväll....
Som tur var skulle vi inte sitta där, utan i ett lugnt och fint konferensrum i den nya avdelningen. Det var jag, två av sköterskorna som hade hand om M, narkosläkaren och sjukhusprästen. De pratade med mig utifrån journalen och jag fick ställa frågor och så. Det var ändå rätt skönt att få prata och lite grann gå igenom vad som hände och hur det var.
Jag hade inte så många medicinska frågor om M:s behandling, för jag var ju med hela tiden, såg allt som gjordes och fick det bra förklarat för mig där och då. Men lite "svårare" frågor har jag burit på; som hur det känns när man inte får tillräckligt med luft. Har ju grubblat mycket över om M var rädd, om han förstod att han skulle dö när han inte kunde andas. Då var det så skönt att höra läkaren säga att det går ganska fort när man inte får tillräckligt med luft, man domnar liksom bort och tuppar av rätt snabbt. Då hann han förhoppningsvis inte vara rädd så värst mycket!
Dessa fyra sjukhuspersoner är också änglar, jag kan inte med ord beskriva hur fina de är och hur mycket värme och medkänsla jag fått av dem; både då och nu!
Jag har också fått kopia på journalen och på brevet från transplantationsenheten. Läste journalen nu ikväll och även om det inte var något konstigt i den, så var det jobbigt för allt blev så aktuellt. I och med den och med besöket så slungas jag tillbaka till sjukhustiden och allt det jobbiga som var då och när M dog. Blir nog lite tufft att somna ikväll....
Lilla J säger hejdå till pappa
Här är Lilla J när hon går mot sin pappas urna i kyrkan inför urnsättningen. Fotoförstoringen bredvid hade jag med för att göra det mer konkret för henne, så att hon kunde se honom.
Jag har försökt att ta/låta ta foton av alla situationer just för hennes skull. Hon kommer inte att minnas, för hon är för liten och därför är det viktigt att ge henne minnena. Hon ska kunna se när hon blir större att hon var med på allt och hur det såg ut.
Jag har försökt att ta/låta ta foton av alla situationer just för hennes skull. Hon kommer inte att minnas, för hon är för liten och därför är det viktigt att ge henne minnena. Hon ska kunna se när hon blir större att hon var med på allt och hur det såg ut.
Golgata-vandring
Burr, i eftermiddag ska jag på återbesök till intensiven! Fasar lite grann för det. Det är nog visserligen bra att få tillfälle att fråga och prata, men huu för att återigen gå genom deras hemska långa korridor - känns som en Golgata-vandring.
Nåja, jag radar upp det som ännu en "jobbigt-att-göra-men-nödvändigt"-sak. Jag har genomfört många sådana nu i den fasta förvissningen att hellre ta itu med det jobbiga än att efteråt ångra att jag fegade. Och allt jag gör, det gör jag för M! För hans skull följde jag honom så långt det gick, för hans skull valde jag ut hans favoritskjorta och klädde honom i den när han dött, för hans skull planerade jag hela begravningen och urnsättningen, för hans skull bar jag urnan själv i famnen ut till graven och sänkte ner den. För honom håller jag mig uppe och genomför ett liv som egentligen känns omöjligt. Fortfarande är det han som ger mig styrkan, precis som det alltid varit.
Nåja, jag radar upp det som ännu en "jobbigt-att-göra-men-nödvändigt"-sak. Jag har genomfört många sådana nu i den fasta förvissningen att hellre ta itu med det jobbiga än att efteråt ångra att jag fegade. Och allt jag gör, det gör jag för M! För hans skull följde jag honom så långt det gick, för hans skull valde jag ut hans favoritskjorta och klädde honom i den när han dött, för hans skull planerade jag hela begravningen och urnsättningen, för hans skull bar jag urnan själv i famnen ut till graven och sänkte ner den. För honom håller jag mig uppe och genomför ett liv som egentligen känns omöjligt. Fortfarande är det han som ger mig styrkan, precis som det alltid varit.
Sparad lapp
I M:s plånbok finns 6 foton på mig i olika situationer; ensam, med barnen, med honom. Bakom dessa foton har han sparat en lapp jag skrev till honom på vår 1-årsdag:
"Grattis på våran 1-årsdag, det bästa år jag haft. Hoppas att det blir många, många fler! Jag älskar dig; då, nu, alltid."
Den lappen tillsammans med fotona bar han alltid med sig, det var det som var viktigt för honom, för i plånboken har man det som är mest väsentligt för att klara sig - körkort, Visakort. patientbricka. Och så detta då....
Herregud, vad jag har blivit älskad av den mannen! Aldrig, aldrig har jag behövt tveka över det! Han var alltid så stolt över mig, han tyckte verkligen att jag var bäst i världen! Det är därför jag säger att jag kommer att bli så ensam, för någon sådan människa tror jag aldrig mer att jag möter!
"Grattis på våran 1-årsdag, det bästa år jag haft. Hoppas att det blir många, många fler! Jag älskar dig; då, nu, alltid."
Den lappen tillsammans med fotona bar han alltid med sig, det var det som var viktigt för honom, för i plånboken har man det som är mest väsentligt för att klara sig - körkort, Visakort. patientbricka. Och så detta då....
Herregud, vad jag har blivit älskad av den mannen! Aldrig, aldrig har jag behövt tveka över det! Han var alltid så stolt över mig, han tyckte verkligen att jag var bäst i världen! Det är därför jag säger att jag kommer att bli så ensam, för någon sådan människa tror jag aldrig mer att jag möter!
Leva för de levande
Jag och barnen har varit på minnesgudstjänsten nu i kväll. Det var fint med alla levande ljus och med cello-solist, men sorgligt också förstås. Särskilt som kantorn spelade temat ur Bröderna Lejonhjärta som ett av musikstyckena på orgel; den valde jag som inledningsmusik på M:s begravning. En av psalmerna var dessutom 799 "Mista en vän" som också var med på begravningen.
Alla namnen lästes upp på de församlingsbor som dött under året och man tände ett ljus för var och en och satte i ljusbäraren. M var den yngste av alla dessa namn.
Tänker särskilt på en sak prästen sa i förbönen: "hjälp mig att leva för de levande den tid jag har kvar". Jag måste leva för barnen - de är mina "levande" - även om jag mest av allt längtar till M. Jag måste finnas här hos dem tills de växt upp, men efter det: käre Gud, jag vill inte bli alltför gammal! När jag tänker på att jag kanske blir 95 år som farmor, då ryser jag! Så många år utan honom......!
Alla namnen lästes upp på de församlingsbor som dött under året och man tände ett ljus för var och en och satte i ljusbäraren. M var den yngste av alla dessa namn.
Tänker särskilt på en sak prästen sa i förbönen: "hjälp mig att leva för de levande den tid jag har kvar". Jag måste leva för barnen - de är mina "levande" - även om jag mest av allt längtar till M. Jag måste finnas här hos dem tills de växt upp, men efter det: käre Gud, jag vill inte bli alltför gammal! När jag tänker på att jag kanske blir 95 år som farmor, då ryser jag! Så många år utan honom......!
Minnesgudstjänst ikväll
Ikväll är det minnesgudstjänst i kyrkan, de kommer att läsa upp namnen på de som dött under året. Jag och barnen ska dit, det kommer att bli sorgligt men ändå nödvändigt på något vis. Hela Allhelgonahelgen har ju känts väldigt stor och viktig i år.
Ute är det frostigt och fler och fler träd har fällt sina löv. Det är mest där jag kan se att tiden går - det känns så konstigt att när han dog var löven fortfarande gröna och nu är det senhöst. Annars känns tiden mest som ett konstigt vakuum; som om det gått på samma gång mycket längre tid och mycket kortare tid än två månader. Undrar om jag efteråt kommer att minnas nånting alls från den här hösten?
Ute är det frostigt och fler och fler träd har fällt sina löv. Det är mest där jag kan se att tiden går - det känns så konstigt att när han dog var löven fortfarande gröna och nu är det senhöst. Annars känns tiden mest som ett konstigt vakuum; som om det gått på samma gång mycket längre tid och mycket kortare tid än två månader. Undrar om jag efteråt kommer att minnas nånting alls från den här hösten?
Den parallella världen
I det parallella universumet skulle vi alla fem varit i Stockholm nu, på vår efterlängtade weekend-resa. Vi skulle nog varit på hotellet, kanske gått till deras pool och tagit ett dopp och sedan myst på hotellrummet med godis efter en lång dag runt på olika sevärdheter. Vi skulle sedan stoppat om barnen och jag och M skulle suttit uppe tillsammans bara vi två och pratat. Pratat om hur kul det var att vi kom iväg på detta, hur bra vi har det och att det ändå är skönt att komma hem igen sedan.
Vad jag än gör, var jag än är, så tänker jag hela tiden: han skulle varit med nu! Han skulle hört/sett detta, delat detta med mig och barnen! Jag försöker göra saker med barnen - idag var vi till exempel på poängpromenad - men hela tiden fattas han ju så oerhört mycket! Det blir inte rätt, det blir inte helt.
Vad jag än gör, var jag än är, så tänker jag hela tiden: han skulle varit med nu! Han skulle hört/sett detta, delat detta med mig och barnen! Jag försöker göra saker med barnen - idag var vi till exempel på poängpromenad - men hela tiden fattas han ju så oerhört mycket! Det blir inte rätt, det blir inte helt.
Gravsten
Vi var på kyrkogården igår för att sätta gravlykta och allhelgonadekoration och då hade gravstenen kommit! Stenhuggeriet hade flaggat för att de kanske, kanske skulle hinna till Allhelgona-helgen, men jag trodde de skulle ringa först, så jag trodde inte det hade gått. Men där låg den när vi kom, det kändes bra. Den blev väldigt fin och nu känns det ju som att det är en helhet liksom.
Vi var där idag också, jag och barnen, för att de skulle få se hur det såg ut på kyrkogården när det skymde och alla lyktorna lyste.
Vi var där idag också, jag och barnen, för att de skulle få se hur det såg ut på kyrkogården när det skymde och alla lyktorna lyste.
