Sorgfågel

Har haft "Valium-dagar" både igår och idag och jag tackar den högre makten för denna lilla nådegåva. Jag börjar lära mig mönstret nu; efter några extra jobbiga dagar med smärtsam sorg som rasar i kropp och själ kommer några dagar med en känsla av overklighet och stilla vemod. Det är väl hjärnans och själens sätt att orka med; det skulle inte gå att sörja sådär intensivt hela tiden, det gör för ont!
Att jag var hos kuratorn gjorde också stor skillnad, det blir mer och mer viktigt. Det blir ju svårare att prata med andra om sorgen ju mer tiden går; andra vill ju så gärna att man ska må bättre nu och då är det svårt att säga som det är: att det nästan känns sämre.


Saknar så mycket att inte ha honom här att dra alla våra interna skämt med. Varje dag kommer jag på saker som bara han skulle fattat det roliga med eller repliker vi brukade köra med. Man tänker inte på hur mycket sånt man har gemensamt förrän man står där ensam.

Idag var jag och barnen i stan och köpte plantor till graven: två rosa ljung och en vit julros. Det är Fars dag i morgon, så då åker vi till kyrkogården och planterar dem hos honom - det är så vi får fira vår variant av Fars dag......