Räcker det inte snart?
Jag kan fortfarande inte riktigt ta in det där att M är borta för alltid. På något vis känns det som att: "nä, nu räcker det med sorg, nu får någon annan ta över! Någon annan får vara död nu och någon annan får gråta över det, jag orkar inte mer! Jag har gjort allt rätt enligt sorghandboken, jag har varit så duktig, nu vill jag inte mer!" Och så inser man att det här ska bara fortsätta och fortsätta........
Inte blir det bättre heller, bara sämre. Idag bara gråter jag hela tiden och jag är tillbaka till svårigheterna med att äta. Gitter inte, finns inget jag vill ha ändå. Lilla J fick barnmatsburk men jag orkar inte göra något till mig själv.
Är förbannad på att alla är så jävla lättlurade. Tror de på fullt allvar att fasaden är sann? Tror de att man mår bättre när det faktiskt bara gått lite mer än två månader? Kan inte någon enda människa se med ögonen? Jag vill att någon ska reagera självmant, jag vill inte behöva skriva dem på näsan! Fast egentligen skiter jag i vilket, vet inte om jag vill ha någon här ändå. Det var ändå bara han som nådde ända in.......
