Citerar Sabinas klokskap
Sabina skriver så himla pricksäkert (angående min situation) i sin blogg om alla runtomkring och bemötande och rädsla och vem som bär tyngst. Jag bara måste ha med det här, för det är precis såhär jag tänker om alla dessa som fegar eller ber om ursäkt och förväntar sig att jag ska bära tyngden av deras ursäkter och tillkortakommanden när det gäller mötet med min sorg!
"Om man bara tänker en liten sekund... Det är läskigt att möta sorg, jag säger inget om det. Det är svårt att möta någon vars liv har ställts på ända så att hon/han inte vet hur nästa sekund ska klaras av. Ja, det är läskigt! Men om man väger sin egen rädsla att möta detta mot vad den bär som sörjer... Visst är det då så att ens egen rädsla väger fjäderlätt och den som sörjer bär en börda tyngre än vad axlarna ska klara av? Att då tänka på att de axlarna, den människan, inte också ska behöva bära sveket (för det är ett svek!) från sina närmaste kanske gör steget lättare att ta? Genom att våga tänka så, att ta ett djupt andetag och inse att den bördan, den rädslan, inte ens ger utslag på sorgens våg - då skulle inte dessa våra medmänniskor, som lever i en verklighet jämförbar med en mardröm, behöva vara ensammare än de redan är..."
Tack Sabina, för att du sätter ord på det jag tänker och för att du förstår!!
Klockrent!
Mmm, det var jättebra! Jag kommer aldrig kunna fatta det, hur fega folk är när de möter oss. Som om vi vore pestsmittade. Hur vi måste linda in våra ord och få det att verka som vi mår bättre än vi verkligen gör, för att DE ska må bra. En änka jag träffade sa att hon tror folk som frågar hur det är inte vill ha ett sant svar. De vill inte att man ska svara att man håller på att gå under och börja gråta. De vill ha ett käckt svar. O det får de. Vi får betala ett högt pris, vi som sörjer... Massa kramar från Sara
Nu blir jag riktigt rörd! Tack snälla för dina ord. Om jag lyckas formulera några rader så som du känner är det ju det allra minsta jag kan göra. Jag blir också glad att du känner det som att jag förstår. Jag tror själv att det kanske rör sig om att jag förstår att jag inte kan förstå... det gör för ont, jag stänger av. Och mitt i det lever du, varje sekund, utan val.
Varma kramar!
