Dåliga ursäkter
Men för faaan!! Fatta vad trött jag är på att höra såna ursäkter?? Jag SKITER i hur mycket de allihop "har omkring sig", ett enda jävla telefonsamtal kan man väl klämma in under så speciella omständigheter? Eller har jag missat nåt väsentligt på jobbet, har hela byggnaden rasat ihop - för det är ungefär den graden av ursäkt jag möjligen kan acceptera....
Jag sa inte det jag borde sagt till henne, men jag var helt tyst och tog liksom inte emot och det märktes att det blev lite sådär pinsamt tyst. Ska träna mig på att säga att jag inte vill höra ursäkter överhuvudtaget! Jag vill inte bära andras skuld över att de inte orkar bemöta sorg.
Och ja, jag VET att det inte är tidsbrist utan rädsla som är den egentliga ursäkten, men tyvärr köper jag inte det heller! Ingen rädsla kan mäta sig med det helvete jag lever i varje dag, jag skulle gärna byta med dem! Walk a mile in my shoes!
Jag tycker ändå att det är bra att du valde tystnaden framför att "humma med". "Walk a mile in my shoes"... det ska jag fundera på under dagen.
Kram
Åhh jag blir så ledsen av att läsa hur du behandlas. Du har gått igenom helvetet och inte kommit därifrån än och så får du stå ut med såna här saker också.
Kanske vet man inte vad man ska säga till dig men om man då inte vill ringa så kan man väl åtminstonde skicka ett sketet litet kort?
Jag har läst din blogg sen du berättade för mig på OÄF att din make gått bort. Du ska veta att din blogg har fått mig att öppna ögonen för min egen kärlek. Om detta skulle hända mig så vill jag inte att T ska tro att jag inte älskat honom. Nu gör jag fina små saker för honom varje dag för att han ska veta precis vad jag känner. Detta är ju självklart ingen tröst för dig mitt i din nattsvarta sorg men du ska veta att du hjälpt mig att inse precis vad min älskade betyder för mig... (Förlåt om det är fel av mig att skriva så)
Jag hoppas att du och din familj finner trösten på något sätt. Ni finns i mina böner och jag tänker på dig ofta!
Kramar Linda (Shaylagirl - OÄF)
ja när arbetskompisa o vänner är förkylda eller har brutit nått brev då ringer de, höra hur allt går om de kan göra nått men när det handlar om döden då vips är det inte så viktigt längre att höra av sig för de är livrädda hur de ska säga o reagera. det är bra att du skriver av dig. Ibland kan du faktiskt säga när nån frågar hur du mår, vad tror du? eller säga vill du verkligen veta det eller frågar du bara för och vara artig.
När man är hemma med vab, så kan de ringa från jobbet flera gånger på en dag.
Jag förstår din ilska, och jag hade nog mött kollegan med en tystnad jag också. Vad ska man säga liksom? "Jaha, stackars dig som måste prata med mig i några minuter..." eller?
Däremot hade jag garanterat sagt något längre fram, i framtiden.
kram
