Sorgfågel

I morgon ska jag gå ut i trädgården och hissa flaggan på halv stång för  den äldre granndamen som dog häromveckan och ska begravas. Alla i husen häromkring gjorde det för M, så nu är det min tur. Bara att göra det känns lite jobbigt; jag har inte haft något uppe i flaggstången, varken flagga eller vimpel, sedan jag sänkte flaggan på M:s begravningsdag.
Det var ingen granne som vi umgicks med, så jag ska inte gå på begravningen. Tur det, för jag skulle aldrig orka.

Jag tror att M har hållit sin hand över mig idag, för det har känts lite lättare och på något odefinierbart sätt inte riktigt så ensamt. Men det är, som en cybervän till mig skrev, en berg-och-dal-bana av känslor som jag åker i. Jag vet aldrig riktigt från dag till dag hur mycket smärtan och sorgen ska slå till. Upprepar mantrat som prästen sa till mig: "en dag i sänder, en stund i taget".