Den parallella världen
I det parallella universumet skulle vi alla fem varit i Stockholm nu, på vår efterlängtade weekend-resa. Vi skulle nog varit på hotellet, kanske gått till deras pool och tagit ett dopp och sedan myst på hotellrummet med godis efter en lång dag runt på olika sevärdheter. Vi skulle sedan stoppat om barnen och jag och M skulle suttit uppe tillsammans bara vi två och pratat. Pratat om hur kul det var att vi kom iväg på detta, hur bra vi har det och att det ändå är skönt att komma hem igen sedan.
Vad jag än gör, var jag än är, så tänker jag hela tiden: han skulle varit med nu! Han skulle hört/sett detta, delat detta med mig och barnen! Jag försöker göra saker med barnen - idag var vi till exempel på poängpromenad - men hela tiden fattas han ju så oerhört mycket! Det blir inte rätt, det blir inte helt.
Vad jag än gör, var jag än är, så tänker jag hela tiden: han skulle varit med nu! Han skulle hört/sett detta, delat detta med mig och barnen! Jag försöker göra saker med barnen - idag var vi till exempel på poängpromenad - men hela tiden fattas han ju så oerhört mycket! Det blir inte rätt, det blir inte helt.
Kommentarer
Postat av: AM
Den parallella världen, ja. Det känns verkligen som om jag hamnat i en sådan. Där allt runt omkring ser ut som vanligt, jag också, men inget är som vanligt. Och saknaden blir bara tyngre. Sorgen ligger liksom alldeles under ytan nu och kan bubbla upp när som helst. Tomheten är enorm. Alla små saker man vill säga till honom och så kommer man ihåg att det går ju inte.
Trackback
