Sorgfågel

Utöver allt annat som gör mig sorgsen, ledsen, arg, orkeslös och nedstämd så blir jag galen på november! Det bara blåser och regnar ute och allt är mörkt och grått. Blåsten gör att man inte kan vara ute utan att bli helt genomkyld. Hade annars behövt långa promenader eller stunder uppe på kyrkogården där man bara sitter och låter tankarna fara. Nu blir det mest att vi är inne, kan inte ta ut Lilla J i den här blåsten några längre stunder. Ni som inte bor på blåsiga, öppna platser fattar nog inte hur mycket vind kyler, men tro mig, det gör den.
Och så det här mörkret! Som om det inte var mörkt nog inne i mitt hjärta.......

Allt är så tyst och övergivet. Det är precis så tomt och ensamt som jag var rädd att det skulle bli! Minns att jag tänkte det när jag satt och vakade över M vid hans sjukhussäng: "Gå inte ifrån mig älskling, jag har ingen annan än dig! Det blir så ensamt utan dig!" Och det blev det....