Sorgfågel

Något mycket konstigt har hänt med min frusenhet: den är borta! Jag har annars frusit konstant, även inomhus, sedan M dog. Antagligen för att jag helt enkelt saknar honom och hans värme nära mig. Nu har jag i alla fall sedan några dagar tillbaka inte frusit på det viset - lustigt nog samtidigt som alla andra började frysa, eftersom det slog om ooch blev minusgrader här.
När jag tänker efter så försvann min frusenhet ungefär samtidigt som min "skugga" började kännas. Jag väljer att tro att det är M som är nära mig, det känns bra att tro det. Sällskapskänslan fast man är ensam, varm inifrån trots kyla ute; något är det som är annorlunda och det får det gärna vara! Stanna hos mig, min lilla skugga, och bär mig genom allt det svåra!