Ilska mot "vanliga" människor
Jag kan inte möta dem på grund av ilskan, jag vill bara nita dem när de babblar på med sina vardagstrivialiteter eller när de kommer med sina okunniga sorgklyschor! Jag vill inte höra mer "vad stark du är!" (nä, det är jag inte, inget i detta har med styrka att göra - bara ren överlevnad!), "tur ändå att du har barnen!" (ja visst, men jag är förjävla ledsen ändå!), "första året med alla högtider är värst!" (vad vet ni om det? Själv tycker jag att alla vanliga dagar är jobbigare, när ingen bryr sig om oss och vår sorg. Dessutom har jag hört flera sörjande säga att sorgeåret är bullshit, det är mycket längre än så, det kommer ingen lättnad bara för att ett år gått!) och så vidare och så vidare.
Värst är repliken "bara ring om du vill prata, bara hör av dig om du behöver hjälp med nåt!" Jag lovar, jag skjuter nästa människa som säger så!! Ringa? Jag ringer INGEN nuförtiden, jag klarar bara inte av det! Allra minst klarar jag av det när jag mår skitdåligt och skulle behöva prata med någon! Och "hjälp med nåt?" Är ni dumma i huvudet eller? Jag är ensam med tre barn i ett hus med jättestor trädgård, eeeh var ska jag börja räkna upp??? Vill ni ha en lista så fine by me: kratta löv, höstgräva land, sista gräsklippningen, serva bilen, tapetsera om tre sovrum, lägga nytt golv i Stora J:s rum, ställa in megastora utemöbeln för vinterförvaring, rensa takrännor. Och det finns säkert mer.
Men det var inte så konkret menat, det där med hjälp eller hur? Det var mest för att det lät bra och kändes gott för ert eget ego att säga så.....!
För övrigt spelar det ingen roll, jag skulle inte be dessa halvbekanta om hjälp med de här sakerna ändå. Lika svårt som jag har för att ringa, lika svårt har jag att be om hjälp. Så gissa vem som har krattat högvis med löv, vem som kommer att klätta på hösthala stegar för att rensa takrännorna?......
Och ja, jag veeet, de vill så väl, de gör så gott de kan, det är svårt att veta vad man ska säga - jag VET DET! "Saliga äro de okunniga" eller nåt. Jag vet att det inte är av elakhet, jag vet att jag säkert skulle sagt samma klyschor, men ibland blir jag bara så trött av att bära andras ursäkter liksom. Jag bär tungt nog ändå.
När jag fick min dotter för drygt 8 år sedan, under dramatiska former där varken hennes eller mitt liv var säkert skulle gå att rädda, hade jag en period när jag läste mycket om mammor som förlorat sina barn. Förmodligen ett sätt att bearbeta det som hänt, för att komma till insikt hur nära det var, och också på något sätt försöka för mig själv förstå hur otroligt lyckligt lottade vi var i min familj, som klarat oss, både dottern och jag. På alla de änglahemsidor jag då läste fanns samma ord, som de du nu skriver. Vad är det med vårt sätt att leva som gör det så svårt att möta människor i sorg? Varför anses det så läskigt att möta, och så intressant att skvallra om? Varför säger man "säg bara om jag kan hjälpa till?" istället för att faktiskt ta sig en eftermiddag, infinna sig och börja göra saker? Och varför dessa ord om styrka? Jag har funderat mycket på det och försöker prata och agera utifrån det. Jag ser det också så tydligt nu när min pappa dog, vilka som vågar finnas där och fråga och vilka som hellre viker undan. Ändå är ju inte min sorg "konstig" - visst i våra ögon dog pappa för tidigt och under vidriga former, men han var ändå en gammal man som upplevt sina barn bli vuxna och hunnit med att ha barnbarn, som alla kommer att minnas honom (15, 13 och 8 år gamla). Att jag också får möta den här tafattheten inför sorgen gör att jag förstår att du möter den flera gånger om. Och när man är där du, och till viss del jag, är ska man inte behöva orka vara förstående inför allt och alla. Man måste få vara sig själv närmast, då om någonsin.
Vet inte vad jag vill med mina rader. Mest att jag blir så ledsen att alla som sörjer måste möta detta svåra, när man har som mest behov av att det ska vara precis tvärt om...
Många kramar och tack för din kommentar hos mig!
Kära L, jag har tänkt exakt samma tankar som du. Jag var arg och ledsen och förbannad på allt och alla (utom mina allra närmaste). Tyvärr är det så att vi människor inte lever nära döden här i västvärlden, och det får konsekvenser. Och även om jag tycker att jag gått igenom mycket sorg, så får jag säkert ur mig några klyschor då och då jag med, eller gnäller för "småsaker". Men jag v e t också att de är småsaker - något som jag bittert fått lära mig. Och det där med att första året är värst är ju en sanning med modifikation. Men jag tyckte nog att jag kunde le en aning oftare efter första året. Jag minns att fyra år efter min mammas död (då hade pappa varit död i åtta år) så hände något med mig - jag började se ljusare på livet. Och detta är naturligtvis väldigt individuellt och jag har som sagt inte förlorat min man. En timme i taget (har du läst några böcker om sorg? Jag tyckte det var bra). Kram!
