Dagens tips till anhöriga.
Jag visste när M dog att jag skulle bli så ensam, så ensam, men det gör ändå ont att inse det i realiteten.......
Frågade inte ens om du behövde hjälp?!
Fy så illa!!!
Jag har hamnat på din blogg och följt den varje dag...
Du gör rätt som skriver av dig, vågar möta känslorna. Jag bloggar om mina egen tunga vandring just nu i livet, den är alls inte lika tuff som din. Men ibland kan det kännas lättare att veta att vi är flera som har en uppförsbacke.
De största av största styrkekramarna!
Usch va trist-blir så ledsen när jag läser din blogg-att inte dina anhöriga kan se o förstå att du behöver dom mer än nånsin nu-o när du till råga på allt är sjuk-går ju knappast o missa när nån är förskyld precis...trist:((
Känner ju inte dig mer än från maillistan men hade önskat jag bodde nära så jag kunde kommit till dig så där bara hux flux.
Tänker på dig L o hoppas nån av dina nära läser här o kanske får en tankeställare.
Kram marita
Det gör ont att läsa vad du skriver. Vad ska det då inte göra för dig? Jag förstår inte... Jag läste ett citat för ett par dagar sedan, kanske är det något du vill se? "I did not know that grief is so much like fear"
Får jag förresten länka till din blogg från min under länken "bloggar jag läser"?
Många kramar, hoppas förkylningen i alla fall lättat lite...
