Mental förberedelse för julen
Vissa saker ska finnas kvar, för barnen ser ju fram emot jul och längtar. Jag får spegla mig i deras julglädje och det är vackert nog. Alltså ska vi ha julklappar, vi ska klä julgranen, vi ska baka pepparkakor så som vi brukar.
Andra saker däremot kan man helt enkelt strunta i, för de blir ändå inte roliga utan bara sorgliga och tomma utan M. Som till exempel julmat: jag blir mindre och mindre sugen på det för varje år - det är mest M som älskar det - och barnen äter ändå bara köttbullar och prinskorv. Jamen, då HAR vi bara köttbullar och prinskorv!
Eller min och M:s egen jultradition: varje år kvällen innan julafton gör vi julskinkan; bara vi, utan barnen. Vi ugnsbakar den och sedan griljerar, det tar flera timmar och doftar jättegott i hela köket! Sedan när den är klar provsmakar vi den varm i skivor på vörtbröd, tar varsin julöl eller julmust och myser vid nåt uppesittar-TV-program. Men det blir ju bara ledsamt att göra julskinka utan honom! Dessutom är den som godast då, när den är nygjord, restan av julen kan det kvitta. Alltså skippar jag det helt enkelt. Ger det inget utan bara innebär mer sorg och ledsamhet, så får det vara! Julen är så full av "måste-traditioner", men i år får det bli bara minsta tänkbara.
Sedan blir det såklart jobbigt ändå hur man än gör. Fast jag tycker att de vanliga vardags-dagarna är jobbiga de också, det är inte säkert att det blir värre bara för att det är en högtid. Alla dessa gråkulna november-vardagarna när alla andra därute lever sina liv som vanligt; gnäller över bilköer eller över att ungarna är snoriga igen eller att chefen inte fattar något eller att partnern därhemma minsann aldrig köper blommor - alla de dagarna när mitt liv står fastfruset i sorgen och ingen förstår eller hinner bry sig. När man känner det som att man står i stormens öga; allt annat runt om snurrar men jag står helt still.
Hej på dig
har ju börjat läsa din blogg alldeles nyligen och måste bara säga att vi tycker så mycket samma (min man gick bort i september i år).Ja du konstigt att traditioner helt plötsligt kan göra så ont.själv försöker jag hitta våra vinterskor, då min man städade undan dom efter förra vintern,och nu kan jag inte hitta dom, vet dessutom inte hur många gånger jag om dagen tänker detta måste jag fråga L om när han kommer hem.ja du inte är det i någon lätt situation man är i.
Oj Oj precis sådana traditioner hade vi med skinkan och uppesittarkvällen. Johan brukade gnälla på mig om jag hade gjort skinkan för jag hade skurit bort allt vitt på skinkan. Så han fick göra dom. Han var en hejare på att laga mat. Å sen dom dära interna skämten som bara han förstod. Sen dom där sakerna att man kände varann så väl så ibland ganska ofta det vill säga så sa han saker som jag tänkte på. Ibland behövde vi inte ens prata utan vi förstod varann ändå... Saknar sånt.. Snart har det gått ett år och vi väntar vår första jul utan Johan och sen vårat första nyår sen bara någon dag efter nyåret så blir det årsdagen av hans dödsdag.. fyyy.
Kramar till oss alla som går igenom detta vi är otroligt starka kram till dig från Helena
jag har gjort allt det där första men jag tror man var i chock bara flöt på, nu böjar man fatta att det inte är nån mardröm.bered dig värst för den hemska nyårsdagen alla vill skåla och pussas mm, det var hemskt.jag kanske ska peppa dig så det går bättre men vill förvarna dig, man får stå där ensam.
