Kluvenhet i telefon
Efter en sån grej gråter jag. Men ändå kan jag känna den där konstiga känslan av att det var skönt att höra någon nämna hans namn helt normalt; att det fanns någon som satt där vid sin säljartelefon och trodde att M levde.
Kämpar fortfarande med att förstå. Det känns som att jag hela tiden undrar när han ska komma hem, när någon annan ska ta över den här änkerollen. Jag har gjort mitt skift nu, det räcker! Låt någon annan få gå i den här vakna mardrömmen nu; inte jag, inte mer!
sänder er varma tankar o stora kramar
Usch ja, jag minns hur det var när de där telefonsamtalen kom. Hur skulle jag svara? Å ena sidan blev jag arg för att de påminde mig om det jobbiga när jag själv inte alls var förberedd, å andra sidan hur skulle de kunna veta, iallafall inte den allra första tiden. De där registren verkar inte uppdateras alltför ofta =/ Post vet jag, kom mer än ett år efter. Ett ÅR!
Du skriver så man ändå kan vara i närheten under samma nanosekund, som du beskriver, att förstå den verklighet du lever i. Jag tyckte inte svaret var otrevligt, det stämmer ju - hur svårt ska det vara att samköra register ett par gånger i veckan? När pappa dog sökte jag på nätet; Eniro, hitta.se, ratsit uppdaterade inte. Enda stället där de tydligen gör det är birthday.se. Gillar dem ännu mer sedan dess. Inte för att de plockade bort pappa, men på något sätt för att de är lika uppdaterade som vi som lever med det.
Jag tänker på dig så ofta, och pratar om dig med min mamma. Hon känner igen sig i det du beskriver, nu senast om att andra börjar vilja höra att det är bättre, när det egentligen är precis tvärt om. Det kan inte lyfta din sorg och smärta från dig, men jag vill att du ska veta det i alla fall...
Jag tänker på dig varenda dag, men det är så sällan jag har ord som känns som om de betyder nåt. Det är märkligt hur sällan vissa register uppdateras med tanke på hur kvickt du fick erbjudanden om gravstenar - NÅGRA uppdaterar tydligen sina register. Om de vill liksom. 'rätt syrligt'
Hej !
Följer din blogg varje dag, ibland eller ofta känns det som om jag skrivit dina ord själv !
Miste min man 20080802, har inte som du små barn, vår son är 23 år men han var mitt livs kärlek och halva mitt hjärta och själ är bortslitet.. Har packat min älskades kläder i kväll, känner mig helt slut i kropp och själ.. Det är som jag läst någonstans man lever inte man bara överlever tror jag eller ..
Förstår att du tänker så, att du vill vakna ur mardrömmen. Usch L - många kramar och tankar till dig!
jag förstår dig, det är nästan otäckt när man läser din blogg( kan ändå inte låta bli) blir illamående när man tänker tillbaka på dessa samtal de kommer fortfarande, 1 1/2 år efter, värst är när barnen svarar då gör det väldigt ont i en.
