Styrka från blogg-kommentarer
Som ME om att mitt hjärta har så svårt att förstå att M inte kommer hem mer:
"Men det är väl så det ska vara nu? Det vore mycket mycket värre om ens man kunde bara dö och sen ryckte man på axlarna och sa "jaha". Eller jag menar förstås inte att du inte har det vidrigt värre, men du förstår hur jag menar? En sån sak MÅSTE märkas. Länge, länge."
Javisst. Såklart. När jag tänker efter så är ju 2 månader och 18 dagar inte särskilt länge, även om min tidsuppfattning just nu är helt sned, så det känns som en evighet. Klart att det gör ont då, klart att man fortfarande inte fattar! Men jag behöver någon annan som talar om det för mig, någon som säger: det är okej, det är svårt men det ska vara det just nu!
Hoppas mycket på att kyrkan kan få ihop en anhöriggrupp snart, jag tror att det är vad jag behöver! Att få träffa andra som varit med om samma, som vet hur det är. Jag kan hitta dem på nätet, men jag skulle ännu mer behöva ha några som fanns nära geografiskt.
En anhöriggrupp låter väldigt bra! Att få träffa folk av kött och blod som varit med liknande saker. Hoppas att den snart blir av! Kram!
Jag blir verkligen glad om mina kommentarer hjälper. Man blir så...ordfattig...och det känns bara så... taffligt. Allt gott!
Idag är det deppdag med stort D för mig... Bara grinar och tänker på att vi faktiskt skulle bli mormor och morfar någon gång han skulle också få uppleva ev bröllop för våra barn.. Vi skulle ju bli gamla ihop.. det är så jävla tungt vissa dagar det här är den tyngsta på länge..Snart har det gått ett år den 4 januari blir det 1 år.. åh jag skulle göra allt för att ha det som hände ogjort.. Varför kramade jag inte han fraväl då han for.... kram Helena sorry mitt deppinlägg.. kram på dig
hej
jag som du har letat efter en grupp med oss som förlorat sin man mitt i livet och har nu blivigt rekomenderad en grupp i annedals församling.(inne i Göteborg men det kanske inte känns så långt att åka)
http://www.svenskakyrkan.se/annedal/
Skickar en stor stor kram, mest för att du ska veta att särkert många läser och blir oerhört berörda utan att göra avtryck i kommentarerna. Jag är en av dem. Tänker på dej/er. Blev så ledsen när jag läste att du var sjuk, och önskade att jag kunnat åka över med en tanttidning typ Allers, lite choklad och kunde ta dina barn till Barnens Hus eller nå´t..
Håller tummarna för att en anhörigförening på lagomt avstånd dyker upp.
Kram Piilla på Aff
Hej,
Min fru gick bort december 2007, endast 36 år.
Fick kontakt med psykolog och senare kurator för mig själv och som stöd för vår dotter på då 2,5 år.
Både psykolog och kurator hjälpte mig mycket, men det som var bäst för mig var den "sorgegrupp" som sjukhuskyrkan i Lund sammanförde, de träffarna har givit mig så otroligt mycket.
Hoppas verkligen att du får möjligheten.
Vet inte riktigt hur jag hamnade på din blogg men troligen via en länk. Jag läste din sida från början till slut, ibland med en tår i ögat och ibland med ett leende, då jag känner igen så mycket från min egen "resa" med vännerna, isoleringen, oviljan att gå och lägga sig....osv.....
Hoppas det blir bättre dag för dag för dig med
/ Jonasn
