Mörker, smärta och tårar
Att läsa journalen var jobbigt; bakom alla dessa medicintermer ser jag hela tiden M ligga där med sina slangar och monitorer.
Det jag mest ville ha svar på var om han kunde höra mig fast han var nedsövd och medvetslös. Då i början i alla fall, innan hjärncellerna börjat svälla för mycket och stängde av. Ingen kan ju säga det säkert, men vårdpersonalen säger att hörseln finns kvar länge, så jag hoppas ju. Jag pratade ju med honom hela tiden och rörde vid honom.
Gode Gud, låt honom veta att han inte var ensam!! Jag ville så gärna att han åtminstone kände att jag var där, att han visste att han inte dog ensam!
Jag bara gråter idag, all sorg ligger helt utanpå igen. Hur orkade jag egentligen då? Hur kunde jag sitta där och höra överläkaren säga att min man och mina barns pappa skulle dö? Hur kunde jag sitta och dödsvaka, hur kunde jag stå på bårhuset och se honom ligga där? Vad är det som gör att en människa inte bara rullar ihop sig i fosterställning och går in i vansinnet?
För att det finns vissa saker man måste, även om man inte orkar? För att vi är programmerade att leva även om vi inte vill?
Jag är inte rädd för att dö, det blir en baggis. Han kommer att vänta på mig, vad skulle jag vara rädd för då? Men jag är betydligt mer rädd för att leva. Tanken på alla dessa år skrämmer vettet ur mig! Jag hade så gärna velat vara 80 år, då hade jag kunnat vila i tanken att jag åtminstone snart skulle följt efter honom. Men 36.......
När jag går bland de andra gravarna på kyrkogården läser jag årtalen på dem. Om jag då ser stenar där den ene dog långt före den andre, så gör det extra ont. "Stackars den som blev kvar och fick vänta så länge!" tänker jag. Och egentligen är det mig själv jag tänker på......
Du skriver så vackert och så naket om dina känslor, och jag är så tacksam att jag får ta del av dem. Jag skriver inte att du är stark som klarar detta, för jag vet att man inte har något val...och att bli fem år på kvällen och leva ut sina känslor, det är samma här på min kammare; tillslut tar alla tårar över och man drunknar inombords och då flödar det över... Den gråtlösa ångesten är dock jobbigast, tårarna är bara lättande...
Att var stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka
att skratta
att hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
att falla till botten, slå sig hårt
att alltid komma upp igen
Att vara stark är
att våga hoppas när ens tro är
som svagast
att se ett ljus i mörkret
att kämpa för att komma dit.
~ okänd ~
(Fast det där att Acceptera vet jag inte hur man göra, man bara Är och tiden den går ändå hur illa man än mår)
Stor varm kram och många tankar till Dig och Hela din familj!
//Christèl
mamma till Anja01 i våra hjärtan Ylwa02 & Adam03 o dotter till Pia som avled hastigt & oväntat 50 år gammal för 2 månader sedan
Det är få saker trots allt som man kan gå in i vansinne av. Tack o lov får man väl säga. Ditt öde har berört mig mycket. Det är fasansfullt att lämnas så ung med barn och hela livet framför sig, men jag är rätt övertygad om att de som lämnat oss finns där ikring oss. De finns i vår närhet o de är delar av den goda kraft som omger oss, som ger oss bra stunder även i de djupaste, djupaste stunder av sorg. För solen skiner på oss även när vi sörjer, även när livet är som pissigast kan vi tända en lampa och minnas de vackra saker vi haft tillsammans med de som nu är borta. Då tror jag dom är närvarande.. I det lilla, vackra som skönjs någonstans borta i horisonten och som vi kommer närmare för varje dag vi orkar stanna kvar i detta eländigt jobbiga.
Min sorg är inte samma som din men sorg blir till slut en del av den man är, inte allt det man är, men en del. Den är mer eller mindre närvarande till slut, men den är alltid där inuti o man glömmer aldrig.
Jättestorkram från mig!
Ullet
Har läst igenom alla dina inlägg och gråtit...
Det är det värsta som kan hända en, att förlora någon man älskar...
Tänker på dig och kommer fortsätta följa dig och barnens resa i livet!
Tänk på att:
Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns!!
Skickar massor med kramar även om viinte känner varandra...
/ Sofie
Du ställer som vanligt samma frågor som jag ställde. Man kan inte fatta att man pallade det - men det gjorde man. Och jag tror jag har sagt det förut - det kommer mer och mer sorg när de värsta chocken släppt en aning, och det är antagligen det du upplever nu. Du kunde inte ta in allt på samma sätt när du var mitt uppe i det som hände på IVA.
Jag hoppas att du så småningom ska få tillbaka en vilja att leva, och inte bara stå ut. Kram!
