Energi-löst
Lördagarna är tuffa nu sedan jag började jobba, det är då och på fredagskvällarna jag betalar priset av att ta på den proffstrevliga masken på jobbet. Det funkar bra där och då, men är fasen så jobbigt efteråt!
Idag har det känts lika segt och trögdeppigt och håglöst som förra lördagen. Ändå fick jag bita ihop och sitta ett par timmar i möte med min LRF-konsult och jordägarna vars arrende jag säger upp i förtid. Det gick ju, men tog på krafterna. Så när jag och barnen kom hem slocknade jag ovanpå sängen. Det var inte sömn, snarare medvetslöshet; sådär som man kan drabbas av när man varit med om något ansträngande.
Det är ju bra att det går att jobba, men det tar helt klart mycket energi. Jag går in i en invand jobb-roll och ler mekaniskt, så när jag åker hem känns käkarna alldeles stela. Det är för att leendet är en mask och inget äkta.
Idag har det känts lika segt och trögdeppigt och håglöst som förra lördagen. Ändå fick jag bita ihop och sitta ett par timmar i möte med min LRF-konsult och jordägarna vars arrende jag säger upp i förtid. Det gick ju, men tog på krafterna. Så när jag och barnen kom hem slocknade jag ovanpå sängen. Det var inte sömn, snarare medvetslöshet; sådär som man kan drabbas av när man varit med om något ansträngande.
Det är ju bra att det går att jobba, men det tar helt klart mycket energi. Jag går in i en invand jobb-roll och ler mekaniskt, så när jag åker hem känns käkarna alldeles stela. Det är för att leendet är en mask och inget äkta.
Svårt
Fredagskväll
Fredagsångest
Tomhet
Mörker
Smärta
Fortfarande ofattbart
Ensamhet
Mardrömmar
Frusenhet
Rädsla
Saknad
Längtan
Denna rädsla för att lägga sig och inte kunna somna! Tog en tablett av mina gamla Lergigan comp - "fultjacket" - men trots det ingen trötthet. Och jag som kunde somna stående av dem förr!
Denna känsla av att inte höra till den vanliga världen och dess vanliga människor längre! Som att gå bredvid alla andra fast på andra sidan av en tjock glasvägg.
Denna kluvenhet! Vill att folk ska se min sorg, men vill ändå inte öppna mig! Känner mig ensam och övergiven, men vill ändå inte ha någon här. Ingen duger, ingen räcker till, ingen kan ge mig det jag vill ha.
Denna längtan! Jag saknar honom varje andetag, längtar så det gör ont! Som att amputera sin själ. Jag visste det redan på sjukhuset och det står fortfarande klart: vad som än händer mig så kommer jag att längta i resten av mitt liv! Jag önskar att vi hade varit 80 år, så jag hade kunnat säga till mig själv: "snart får jag nog följa efter honom!"
Fredagsångest
Tomhet
Mörker
Smärta
Fortfarande ofattbart
Ensamhet
Mardrömmar
Frusenhet
Rädsla
Saknad
Längtan
Denna rädsla för att lägga sig och inte kunna somna! Tog en tablett av mina gamla Lergigan comp - "fultjacket" - men trots det ingen trötthet. Och jag som kunde somna stående av dem förr!
Denna känsla av att inte höra till den vanliga världen och dess vanliga människor längre! Som att gå bredvid alla andra fast på andra sidan av en tjock glasvägg.
Denna kluvenhet! Vill att folk ska se min sorg, men vill ändå inte öppna mig! Känner mig ensam och övergiven, men vill ändå inte ha någon här. Ingen duger, ingen räcker till, ingen kan ge mig det jag vill ha.
Denna längtan! Jag saknar honom varje andetag, längtar så det gör ont! Som att amputera sin själ. Jag visste det redan på sjukhuset och det står fortfarande klart: vad som än händer mig så kommer jag att längta i resten av mitt liv! Jag önskar att vi hade varit 80 år, så jag hade kunnat säga till mig själv: "snart får jag nog följa efter honom!"
Less på posten
Jag är så trött på att tömma min brevlåda! Alltid, alltid är där bara en massa räkningar eller deklarationspapper från Skatteverket eller snustorr info från Jordbruksverket eller obegripliga stödredovisningar från Länsstyrelsen - allt adresserat till "dödsboet"! Jag är så jäkla trött på att bli adresserad som "M:s dödsbo" hela tiden! Och alla dessa brev ställer krav på mig på ett eller annat sätt: deklarera, skicka in, skriv på, betala, redovisa, håll koll på, arkivera. Jag skulle så gärna önska mig, för att väga upp, något vykort eller fint kort eller ett brev - något som var adresserat till MIG! Något som visade att det fanns någon som inte bara "tänker på mig" som de alla säger utan också visade det! Jag hör ju inte tankar, så det är rätt meningslöst att bara tänka på mig.
Vet ni, det första jag gör när jag går in på bloggen är att gå till "kommentarer" och läsa?! Det är något som är adresserat TILL MIG och det betyder jättemycket!
Vet ni, det första jag gör när jag går in på bloggen är att gå till "kommentarer" och läsa?! Det är något som är adresserat TILL MIG och det betyder jättemycket!
En prinsessas sorgsna hjärta
På jobbet idag fick jag en liten kompis; snart 4-årige Isak. Vid mellanmålet skulle jag sitta bredvid honom tyckte han och det gjorde jag. Sedan gjorde han min dag när följande samtal utspelade sig mellan oss:
Isak: Jag tror att du är en prinsessa!
jag: Åh! Varför tror du det?
Isak: För du ser ut som en prinsessa!
Jag: Men jag har ju ingen krona?
Isak: Du är en prinsessa i alla fall!!
Tack Isak, för den enda komplimangen från manligt kön - må så vara 4-årig gosse - som jag fått sedan den 27 augusti då M fick sitt astmaanfall! Jag bevarar den i mitt prinsesshjärta!
Tänkte på den när jag efter jobbet och veckohandlingen körde bilen hem - stackars prinsessan som har mist sin prins! Inget lyckligt slut på den sagan inte.......
Första födelsedagen utan M
Idag fyller Stora J 12 år. Det är den första födelsedagen i vår familj utan M, vilket känns underligt. Men mitt mål idag är att ändå ge Stora J en så bra dag som möjligt! Förhoppningsvis kikar M ner på oss från sin himmel och är med därifrån!
Hissade flaggan för henne i förmiddags, det var första gången flaggan var upp sedan M dog. Efter honom har vi bara flaggat på halv stång eller inte alls. Jag har inte ens haft vimpeln uppe, det har liksom känts för glatt på något vis.
Hissade flaggan för henne i förmiddags, det var första gången flaggan var upp sedan M dog. Efter honom har vi bara flaggat på halv stång eller inte alls. Jag har inte ens haft vimpeln uppe, det har liksom känts för glatt på något vis.
Vår livlina
Jag och barnen har en liten livlina, en sak som vi ser fram emot just nu: på sportlovet (vecka 8) ska vi åka till Lanzarote! Vi längtar till dess, vi behöver verkligen komma iväg, få lite sol och värme och vara tillsammans bara vi på ett annat ställe.
Tanken har funnits sedan sent i höstas, men då kändes det lite för läskigt. Sedan kom jul och nyår, men nu kände jag att: nä, vi BEHÖVER åka, vi behöver komma bort!! Så jag bokade bara härom veckan, det gick fort när jag väl bestämt mig.
Valde Lanzarote just för att vi varit där en gång innan, jag vill inte åka till något helt okänt ställe där man bara känner sig vilsen. Och det är lagom långt bort också med tanke på att flyga ensam med tre barn. De stora går väl an, men Lilla J.....ja, vi får väl se hur det går!
Detta kanske kan bära oss genom resten av den här frusna gråa vintern, så att vi orkar fram till våren! Särskilt Stora J behöver verkligen något att se fram emot och ett tillfälle att få vila upp sig och "tanka" solljus!
Tanken har funnits sedan sent i höstas, men då kändes det lite för läskigt. Sedan kom jul och nyår, men nu kände jag att: nä, vi BEHÖVER åka, vi behöver komma bort!! Så jag bokade bara härom veckan, det gick fort när jag väl bestämt mig.
Valde Lanzarote just för att vi varit där en gång innan, jag vill inte åka till något helt okänt ställe där man bara känner sig vilsen. Och det är lagom långt bort också med tanke på att flyga ensam med tre barn. De stora går väl an, men Lilla J.....ja, vi får väl se hur det går!
Detta kanske kan bära oss genom resten av den här frusna gråa vintern, så att vi orkar fram till våren! Särskilt Stora J behöver verkligen något att se fram emot och ett tillfälle att få vila upp sig och "tanka" solljus!
Minnessöndag
Igår var verkligen en superlåg dag! Efter att jag skrev här mådde jag ännu sämre, ett tag kändes det nästan som att jag skulle braka ihop. Men som för det mesta så håller man sig samman och så också igår. Men det blev en ledsen, deppig dag med väldigt lite ork!
Idag känns det bättre; mer som lugnt vemod med en stilla saknad. Och det känns som om M är extra nära idag, det brukar ofta vara så när jag har de där "vemodsdagarna". Kanske för att det stillar sig och blir tyst inuti.
Tankarna har flugit omkring, jag har tänkt mycket på sjukhusdagarna; på hur det var när jag vakade hos honom. Drömmen och hoppet att han skulle vakna, fritt fall-känslan när de sa att han inte skulle klara sig, ångestattacken när jag satt ensam i hans rum medan de tog honom till röntgen, testet av "krigslarmet" utanför sjukhuset när han precis hade dödförklarats, insikten om hur ensam jag skulle bli utan honom. Det gör väldigt, väldigt ont att tänka tillbaka på de dagarna och ändå kan jag än idag inte förstå hur jag klarade att överhuvudtaget stå upprätt. Det känns som en mardröm, som något man borde vaknat upp från.
Stora J och jag satt tillsammans idag och började skriva i M:s minnesbok. Jag fick den av kuratorn och gav den till barnen i julas. Man fyller i olika minnen av personen som dött; händelser, egenskaper, tillfällen - lite allt möjligt. Det var fint att sitta tillsammans och minnas och fundera vad vi skulle skriva.
Såhär ser minnesboken ut, det är Rädda Barnen som ger ut den:
Dyker igen
Det gick bra att jobba igår också, jag flyter in automatiskt i jobbet. Men visst märker jag på mig själv att jag spelar en roll - en invand, "professionell" yrkesroll som går på rutin. Man tar på sig sitt jobbleende och sin käcka jobbroll som en mask, som en skådespelare som går in i ett välkänt manus. Det funkar bra när jag är där och jag har inte ont av det då, men det sliter kanske en del ändå. För idag känner jag mig märkvärdigt låg - deppad och håglös, ledsen och orkeslös. Jag vill ingenting alls, bara sitta och glo utan att ens tänka. Och det är väl, när jag analyserar, en efterreaktion. Precis som jul- och nyårsafton som gick bra under själva tiden, men vid läggdags efteråt kändes jättejobbigt.
Nåja, då är det ju bra att jag bara jobbar två dagar då; jag har flera dagar på mig att svänga om i sinnesstämning igen!
Nåja, då är det ju bra att jag bara jobbar två dagar då; jag har flera dagar på mig att svänga om i sinnesstämning igen!
Skönt med lite positivt!
Stora J sov gott igår och har varit i skolan hela dagen idag. Nu ligger hon uppe i sitt rum, när jag tittade till henne för en stund sedan hade hon somnat, så medicinen funkar. Skönt för henne att få den nattvilan hon så väl behöver för att orka!
Själv har jag jobbat idag första dagen, visserligen bara 4 timmar, men det gick över förväntan bra. Kändes hemtamt och helt okej. I morgon blir det en hel 6-timmarsdag, men det ska nog funka tror jag.
Desutom har jag varit hos min LRF-kontakt och skrivit ihop anbudsförfrågan, så i morgon går den ut till de som jag hade på min lista över tänkbara arrendatorer. Lite spännande, men också skönt att ha fått ut det!
I morgon när jag jobbar lite längre ska Mellan M vara på fritids för första gången. Han ser fram emot det, han längtar till fritids som han ju inte gått på sedan Lilla J föddes!
Lilla J trivs på dagis förresten, det gick bra att lämna henne där. Det verkar inte göra henne något att jag jobbar på grannavdelningen. Vi sågs ju ute på gården och hon kom bara fram till mig en gång, resten lekte hon utan att ta någon notis om mig.
Till doktorn med Stora J
Stora J var dödstrött i morse också, så jag höll henne hemma. Men jag ringde också till distriktsläkaren, för nu måste det hända något rent medicinskt. Vi fick komma dit i eftermiddags och vi berättade för doktorn om hur dåligt hon sover, att hon har svårt att somna och om sorgen. Läkaren tyckte det var jättebra att Stora J ska få komma till BUP och prata, men hon höll med om att det också behövs någon medicin att somna på. Hon skickade ett e-recept till Apoteket och jag tänkte att det är väl något milt lugnande - frågade aldrig vad medicinen hette, för jag tänkte att jag känner säksert inte igen namnet.
Vi åkte direkt till Apoteket i stan för att hämta ut det och när damen där säger att det är Lergigan får jag skrämselhicka!! Shit alltså, Lergigan gick mellan mig och M under namnet "ful-tjack", för jag fick det en gång mot svår graviditetsillamående och jäklar!!....det kunde ju sövt en häst! Det var som att få en klubba i huvudet, jag var helt väck av trötthet av de pillren!! Och de ska jag ge till Stora J, hmmm? Nåja, hon lär ju få sova.....!
Fast jag åt dem på dagen när jag skulle vara vaken, det är nog skillnad att äta dem inför natten när man ska sova.
Faktum är att jag åt en av mina gamla Lergigan en gång häromveckan när jag fick en ångestattack. Det bara kröp och kryllade i mig, jag kunde inte vara stilla och kände det som om jag höll på att bli tokig. Då tog jag en Lergigan på test, för de är bland annat mot ångest och det funkade. Tog bort kryllet och jag blev inte alls så toktrött som när jag åt dem mot illamåendet - trött jo, men inte klubbad. Så jag hoppas de funkar på Stora J, hon är i alla fall så lättad och glad och har sagt flera gånger med längtan och glädje i rösten: "ikväll får jag sova!!" Stackare, det har varit jobbigt för henne, hoppas detta och BUP-samtalen kan hjälpa henne!
Vi åkte direkt till Apoteket i stan för att hämta ut det och när damen där säger att det är Lergigan får jag skrämselhicka!! Shit alltså, Lergigan gick mellan mig och M under namnet "ful-tjack", för jag fick det en gång mot svår graviditetsillamående och jäklar!!....det kunde ju sövt en häst! Det var som att få en klubba i huvudet, jag var helt väck av trötthet av de pillren!! Och de ska jag ge till Stora J, hmmm? Nåja, hon lär ju få sova.....!
Fast jag åt dem på dagen när jag skulle vara vaken, det är nog skillnad att äta dem inför natten när man ska sova.
Faktum är att jag åt en av mina gamla Lergigan en gång häromveckan när jag fick en ångestattack. Det bara kröp och kryllade i mig, jag kunde inte vara stilla och kände det som om jag höll på att bli tokig. Då tog jag en Lergigan på test, för de är bland annat mot ångest och det funkade. Tog bort kryllet och jag blev inte alls så toktrött som när jag åt dem mot illamåendet - trött jo, men inte klubbad. Så jag hoppas de funkar på Stora J, hon är i alla fall så lättad och glad och har sagt flera gånger med längtan och glädje i rösten: "ikväll får jag sova!!" Stackare, det har varit jobbigt för henne, hoppas detta och BUP-samtalen kan hjälpa henne!
Lilla J längtar?
Jag skrev ju för ett tag sedan att Lilla J gick till fotoalbumen och ville titta på bilder av M. Hon har fortsatt att göra det; i stort sett varje dag drar hon ut något av fotoalbumen och tittar i dem. Oftast ett av albumen med bilder från bröllopet. Dels är det lite mindre och därmed lättare för henne att hantera, men jag tror också att det är för att i det albumet är det ju bara bilder av M och mig. Det är helt klart pappa hon vill se; hon själv finns ju inte ens med i det albumet eftersom hon inte var född när vi gifte oss -02!
Lilla snuttan, längtar hon efter pappa?
Lilla snuttan, längtar hon efter pappa?
Uppdatering
Det här är senaste nytt på vår front:
Idag ringde jag till BUP och sa att Stora J behöver hjälp, för hon mår dåligt av sin sorg. Vi fick en tid att komma dit den 3 februari, sedan får vi se. Jag hoppas att hon kan få någon bra att prata med där, någon som kan vinna hennes förtroende, så hon vågar berätta om sina känslor och sin sorg. Jag tror inte att hon gör det för mig även om jag försöker bjuda in till det. Hon ser ju att jag är ledsen och sörjer och då vill hon säkert inte belasta mig för mycket.
Angående mitt jobb har jag nu fått veta att jag får vara på en av småbarnsavdelningarna; den som inte Lilla J går på. Det känns bra, den är stabil och lugn med folk som har koll på läget. När jag pratade med en av dem som jobbar där kom vi överens om att jag till en början ska jobba torsdagar och fredagar. Detta för att de har ett barn som är väldigt känsligt för förändringar som går mån-ons, så vi ska nu i starten "gå om varann". Det känns helt okej och det kanske är lagom att börja med bara två dagar, så ökar jag när det känns bra. Jag ska prova att gå in på 6-timmarsdagar, för det är vad som är normalt i min ordinarie tjänst eftersom jag brukar jobba 75 %. Blir det för mycket får man väl korta av. På torsdag blir det som start ändå en kortare dag, för jag har ett möte med LRF om arrendefrågan.
Även om det är mycket som snurrar runt just nu, så känns det ändå rätt okej. Det är kanske för att det börjar bli lite ordning i händelserna; jag vet var och när jag ska arbetsträna, jag har ringt och tagit första steget angående hjälp till Stora J och jag har satt igång proceduren med arrendeförfrågan.
Man får segla på det så länge det går - jag vet aldrig hur jag mår i morgon, bara hur jag mår just i den här stunden.
Idag ringde jag till BUP och sa att Stora J behöver hjälp, för hon mår dåligt av sin sorg. Vi fick en tid att komma dit den 3 februari, sedan får vi se. Jag hoppas att hon kan få någon bra att prata med där, någon som kan vinna hennes förtroende, så hon vågar berätta om sina känslor och sin sorg. Jag tror inte att hon gör det för mig även om jag försöker bjuda in till det. Hon ser ju att jag är ledsen och sörjer och då vill hon säkert inte belasta mig för mycket.
Angående mitt jobb har jag nu fått veta att jag får vara på en av småbarnsavdelningarna; den som inte Lilla J går på. Det känns bra, den är stabil och lugn med folk som har koll på läget. När jag pratade med en av dem som jobbar där kom vi överens om att jag till en början ska jobba torsdagar och fredagar. Detta för att de har ett barn som är väldigt känsligt för förändringar som går mån-ons, så vi ska nu i starten "gå om varann". Det känns helt okej och det kanske är lagom att börja med bara två dagar, så ökar jag när det känns bra. Jag ska prova att gå in på 6-timmarsdagar, för det är vad som är normalt i min ordinarie tjänst eftersom jag brukar jobba 75 %. Blir det för mycket får man väl korta av. På torsdag blir det som start ändå en kortare dag, för jag har ett möte med LRF om arrendefrågan.
Även om det är mycket som snurrar runt just nu, så känns det ändå rätt okej. Det är kanske för att det börjar bli lite ordning i händelserna; jag vet var och när jag ska arbetsträna, jag har ringt och tagit första steget angående hjälp till Stora J och jag har satt igång proceduren med arrendeförfrågan.
Man får segla på det så länge det går - jag vet aldrig hur jag mår i morgon, bara hur jag mår just i den här stunden.
Våra sömnproblem
Stora J ringde från skolan idag också. Hon ville hem för hon var för trött, så jag hämtade henne. Vet inte vad jag ska göra med henne, problemet är inte att hon sover för lite utan att hon sover för dåligt! Hon verkar ha samma taskiga sömn som jag just nu, det vill säga svårt att somna, vaknar till flera gånger under natten, slumrar snarare än sover, drömmer. När man vaknar på morgonen känns det som om man inte sovit alls. Jag fattar ju att det är sorgen som är boven både i hennes och i mitt fall, men vad gör man åt det? Jag kan ju i värsta fall ta insomningstabletter, men vad gör man med en tolvåring?
Ni som aldrig får chansen att veta
Sabina, jag hoppas det är okej att jag plockar upp din senaste kommentar och skriver runt den!
Såhär skrev Sabina om "längtan och minnen":
"...som vanligt när du lagt ut en bild blir jag sittande och bara tittar på honom. Vilken man han var, din M, och se eländigt att behöva benämna honom i dåtid. Jag visste inte att han fanns innan hans liv var över och ändå förstår jag vilket hål han lämnat efter sig. Det är dina ord som givit mig den insikten. Din kärlek via dina ord. Och du var lika älskad."
Detta är en del i min sorg; jag kan sörja över att så många aldrig får chansen att träffa M och lära känna honom! Det låter som att han var värsta Jesus, det var han förstås inte, men han var faktiskt en fin människa! En sån som gjorde andra glada, en som var snäll i ordets bästa bemärkelse, en som spred glädje, en som var lätt att prata med, en som var uppriktigt intresserad över hur andra hade det. Jag tycker att det är en förlust inte bara för mig och barnen, utan för alla ni som aldrig får känna honom! Ni kan bara gå på det jag säger och skriver, men ni får aldrig veta av egen erfarenhet.
Det finns människor som lännar ett hål i världen när de försvinner och M var en sådan.
Såhär skrev Sabina om "längtan och minnen":
"...som vanligt när du lagt ut en bild blir jag sittande och bara tittar på honom. Vilken man han var, din M, och se eländigt att behöva benämna honom i dåtid. Jag visste inte att han fanns innan hans liv var över och ändå förstår jag vilket hål han lämnat efter sig. Det är dina ord som givit mig den insikten. Din kärlek via dina ord. Och du var lika älskad."
Detta är en del i min sorg; jag kan sörja över att så många aldrig får chansen att träffa M och lära känna honom! Det låter som att han var värsta Jesus, det var han förstås inte, men han var faktiskt en fin människa! En sån som gjorde andra glada, en som var snäll i ordets bästa bemärkelse, en som spred glädje, en som var lätt att prata med, en som var uppriktigt intresserad över hur andra hade det. Jag tycker att det är en förlust inte bara för mig och barnen, utan för alla ni som aldrig får känna honom! Ni kan bara gå på det jag säger och skriver, men ni får aldrig veta av egen erfarenhet.
Det finns människor som lännar ett hål i världen när de försvinner och M var en sådan.
Längtan och minnen
Ibland får jag såna starka ryck av längtan efter M! Längtar gör jag hela tiden, men ibland blir det så tydligt, så starkt och så nära! Nästan som att jag skulle kunna sträcka ut handen och röra vid honom.
Just nu saknar jag hans doft. Något triggade igång minnet och jag minns precis hur han doftar, hans personliga lukt. Hur det kändes att krypa tätt intill honom när vi lagt oss på kvällen och ligga på hans arm och känna hans doft. Hur det kändes att röra vid honom - hans överarmar som var så muskulösa av hans jobb, håret på hans underarmar, näsan som var så rak och smal, gropen i hakan.
Det är konstigt hur starkt lukt- respektive känselminnet är! Hur det sitter kvar i en. Jag kan ju fortfarande känna i mina fingrar hur det känns att röra vid honom; det försvinner inte, det finns lagrat i huden på något vis.
Saknar honom så!
Just nu saknar jag hans doft. Något triggade igång minnet och jag minns precis hur han doftar, hans personliga lukt. Hur det kändes att krypa tätt intill honom när vi lagt oss på kvällen och ligga på hans arm och känna hans doft. Hur det kändes att röra vid honom - hans överarmar som var så muskulösa av hans jobb, håret på hans underarmar, näsan som var så rak och smal, gropen i hakan.
Det är konstigt hur starkt lukt- respektive känselminnet är! Hur det sitter kvar i en. Jag kan ju fortfarande känna i mina fingrar hur det känns att röra vid honom; det försvinner inte, det finns lagrat i huden på något vis.
Saknar honom så!
Jobb och jordbruk
Nu har min chef hört av sig angående vilken avdelning jag ska vara. Det blir på en av småbarnsavdelningarna, ett stabilt och tryggt ställe med bra folk som har full koll. Det känns bra, det var det jag helst ville, så det hoppas jag funkar. Tror att jag ska försöka med "varannan-dag-modell", kanske måndag-onsdag-fredag och typ 5 timmar om dagen.
Annars är det mycket just nu med jordbruket. Jag ska arrendera ut jorden och det är igångsatt med LRF-konsult som ska sätta ihop en intresseförfrågan som ska gå ut till några utvalda. Sedan får vi se vad de är villiga att ge. Det är flera som nog gärna vill arrendera, för det börjar märkas en del intresse med telefonsamtal och rykten och prat. Det ska bli väldigt skönt när allt detta är färdigt och klart, för jag tycker det är ganska jobbigt nu att hålla i det! Alla som undrar och frågar och "tassar runt"! Mitt i allt står jag med sin sorg och vill helst bara få vara ifred. Men det undrar jag när jag nånsin får, för det har varit något hela tiden som ska fixas - först begravning och sånt, sedan potatisplocken, sedan bouppteckningen och nu arrendera ut. Det känns som att det är något som drar i mig hela tiden!
Annars är det mycket just nu med jordbruket. Jag ska arrendera ut jorden och det är igångsatt med LRF-konsult som ska sätta ihop en intresseförfrågan som ska gå ut till några utvalda. Sedan får vi se vad de är villiga att ge. Det är flera som nog gärna vill arrendera, för det börjar märkas en del intresse med telefonsamtal och rykten och prat. Det ska bli väldigt skönt när allt detta är färdigt och klart, för jag tycker det är ganska jobbigt nu att hålla i det! Alla som undrar och frågar och "tassar runt"! Mitt i allt står jag med sin sorg och vill helst bara få vara ifred. Men det undrar jag när jag nånsin får, för det har varit något hela tiden som ska fixas - först begravning och sånt, sedan potatisplocken, sedan bouppteckningen och nu arrendera ut. Det känns som att det är något som drar i mig hela tiden!
"Gör-det-själv-rehab"?
Har sovit dåligt i natt också, det kommer oftare nu sedan jobbdagen. Antar att det är ett tydligt tecken, jag kände ju det som att jag backade jättemycket.
Min chef har i alla fall fixat så att jag får arbetsträna på en av småbarnsavdelningarna; en stabil och bra avdelning med tryggt folk som bär upp verksamheten så att inte jag behöver axla något sånt. Det känns bra, men nu ska jag bestämma hur mycket jag ska jobba. Läkaren skrev som förslag två dagar i veckan (taget ur luften uppfattade jag det som) och själv har jag ingen aning! Jag kan liksom inte skilja mellan vad jag vill och vad jag verkligen kan/orkar! Hur ska man veta vad som är lagom? Ska det vara två dagar eller tre? Fler och kortare dagar eller färre och längre? Ska de ligga i följd så man kommer in i verksamheten eller ska de ligga varannan dag så jag kan "gråta ut" emellan? Jag har verkligen inte den blekaste aning!!
Varför är det så att när man mår dåligt psykiskt ska man ändå klara av att ta beslut om sin egen rehabilitering? Om jag hade brutit benet hade jag väl inte fått höra: "ja ,du bestämmer själv när gipset ska tas av!" När själen åker berg-och-dalbana är det ju just beslut som är så jobbiga!! De blir så tunga då, jag vet ju inte ens vem jag är eller hur jag mår nästa kvart, hur ska jag då kunna ta beslut om vad som är bra?
Jag tror att jag hade velat att någon gav mig ett förslag: "såhär skulle vi kunna pröva, vad tycker du?". Då hade jag haft en utgångspunkt att ta ställning till. Nu när det lämnas över till bara mig känns det väldigt ensamt. Och ensamhet är något jag har mer än nog av ändå!!......
Min chef har i alla fall fixat så att jag får arbetsträna på en av småbarnsavdelningarna; en stabil och bra avdelning med tryggt folk som bär upp verksamheten så att inte jag behöver axla något sånt. Det känns bra, men nu ska jag bestämma hur mycket jag ska jobba. Läkaren skrev som förslag två dagar i veckan (taget ur luften uppfattade jag det som) och själv har jag ingen aning! Jag kan liksom inte skilja mellan vad jag vill och vad jag verkligen kan/orkar! Hur ska man veta vad som är lagom? Ska det vara två dagar eller tre? Fler och kortare dagar eller färre och längre? Ska de ligga i följd så man kommer in i verksamheten eller ska de ligga varannan dag så jag kan "gråta ut" emellan? Jag har verkligen inte den blekaste aning!!
Varför är det så att när man mår dåligt psykiskt ska man ändå klara av att ta beslut om sin egen rehabilitering? Om jag hade brutit benet hade jag väl inte fått höra: "ja ,du bestämmer själv när gipset ska tas av!" När själen åker berg-och-dalbana är det ju just beslut som är så jobbiga!! De blir så tunga då, jag vet ju inte ens vem jag är eller hur jag mår nästa kvart, hur ska jag då kunna ta beslut om vad som är bra?
Jag tror att jag hade velat att någon gav mig ett förslag: "såhär skulle vi kunna pröva, vad tycker du?". Då hade jag haft en utgångspunkt att ta ställning till. Nu när det lämnas över till bara mig känns det väldigt ensamt. Och ensamhet är något jag har mer än nog av ändå!!......
EKG
Jag blir galen på den här berg-och-dalbanan som man åker i när man sörjer!! Det är som en jäkla EKG-kurva; boing, boing, upp, ner, upp, ner! Jag vet aldrig från dag till dag eller ibland ens från timme till timme var jag befinner mig känslomässigt. Ena dagen har man lite mer styrka och kan andas, nästa dag är man långt nere i träsket och bara gråter och står inte ut en sekund till. Sedan kan det komma nån dag när man är arg på allt och alla och bara hatar.
Det är aldrig "bra", men vissa dagar är det "mindre dåligt". Sedan kan det plötsligt svänga till djupaste smärta. Över alltihop ligger den ständiga saknaden som en filt och genomsyrar allt.
Jag fattar ju att jag inte är kapabel att jobba på ordinarie tjänst när det svänger såhär. Men det är svårt att bedöma i stunden, för jag kan känna mig rättså stark en dag, medans nästa dag innebär en kamp att bara fixa basbehov. Det luriga är om någon frågar hur jag tror att jag funkar; säg att jag är hos läkaren och ska bedömas - ja, då beror det helt på vilken dag eller till och med vilken timme jag råkar vara där!
Stora J ringde från skolan vid lunchtid idag och ville komma hem, för hon var för ledsen och orkade inte. Det innebär att hon varit hemma tre dagar den här veckan; hon mår helt klart inte bra, hon lider och jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne! Jag försöker att finnas där, men jag simmar ju själv i min sorg, så jag vet inte om jag kan stötta tillräckligt!
Det är aldrig "bra", men vissa dagar är det "mindre dåligt". Sedan kan det plötsligt svänga till djupaste smärta. Över alltihop ligger den ständiga saknaden som en filt och genomsyrar allt.
Jag fattar ju att jag inte är kapabel att jobba på ordinarie tjänst när det svänger såhär. Men det är svårt att bedöma i stunden, för jag kan känna mig rättså stark en dag, medans nästa dag innebär en kamp att bara fixa basbehov. Det luriga är om någon frågar hur jag tror att jag funkar; säg att jag är hos läkaren och ska bedömas - ja, då beror det helt på vilken dag eller till och med vilken timme jag råkar vara där!
Stora J ringde från skolan vid lunchtid idag och ville komma hem, för hon var för ledsen och orkade inte. Det innebär att hon varit hemma tre dagar den här veckan; hon mår helt klart inte bra, hon lider och jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa henne! Jag försöker att finnas där, men jag simmar ju själv i min sorg, så jag vet inte om jag kan stötta tillräckligt!
Lägesrapport från en grå, kal öken
Stora J är hemma idag också, hon har ont i benen säger hon. Jag tror nog att det är sant, det kan man se när hon går, men varifrån det kommer blir jag inte klok på. Hon har vad jag vet inte gjort något särskilt som kan ge benen ont. Undrar om sorg kan sätta sig i benen?
Själv pratade jag med LRF igår om att arrendera ut jorden. Nu ska de skriva ett förslag på arrendeerbjudande som ska gå ut till ett gäng utvalda som jag tror är intresserade och som jag kan tänka mig som arrendatorer. Det känns skönt att ha rullat igång den bollen också, men det är klart att det är en småtung grej att hålla på med nu när jag mår så kasst.
Min chef sysslar vidare med att lösa min arbetsträning/sjukskrivning, hon har varit jättebra och förstående och lyfte av den bördan från mina axlar precis som en chef ska.
Men jag ringde en av mina kollegor igår för att berätta att jag inte kommer att börja som det var tänkt, tyckte att de måste ju höra det från mig. Hon visste det redan och vad mera märkligt var, hon sa att hon anade det redan i onsdags på planeringsdagen - att hon förstått att det var jobbigt för mig. Jaha ja, tack för att du ringde och frågade hur jag mådde då!! Nä, jag förstår mer och mer varför jag kände att det inte skulle gå att jobba på den avdelningen...!
Det känns som att jag vadar i en grå kletig massa av nedstämdhet och sorg. Inget bryter igenom, inget gör mig det minsta glad! Allt känns bara som en suddig dimma som inte släpper igenom något alls. Barnen gör mig glad och med med kan jag ha roligt korta stunder, men livet i övrigt känns som en kal, kall öken. Och så ensamheten! Det finns inte en enda vuxen människa som jag vill ty mig till! Det känns som att ingen, ingen alls kan förstå och jag orkar inte ens försöka förklara för dem hur ont allt gör, de kan ändå aldrig fatta!! Bara de som varit med om samma sak kan förstå.
Jag sover sämre igen; det är svårt att gå och lägga sig, svårt att somna och natten igenom sover jag dåligt och ytligt och oroligt. Tar insomningstabletterna igen de kvällar jag känner att det är extra svårt, men egentligen skulle jag vilja ta dem varje kväll. Egentligen skulle jag vilja ha en narkosapparat bredvid sängen...! När jag tänker efter så tror jag att sömnen har blivit sämre ända sedan jul och att det märks tydligare nu inför jobbstarten.
Själv pratade jag med LRF igår om att arrendera ut jorden. Nu ska de skriva ett förslag på arrendeerbjudande som ska gå ut till ett gäng utvalda som jag tror är intresserade och som jag kan tänka mig som arrendatorer. Det känns skönt att ha rullat igång den bollen också, men det är klart att det är en småtung grej att hålla på med nu när jag mår så kasst.
Min chef sysslar vidare med att lösa min arbetsträning/sjukskrivning, hon har varit jättebra och förstående och lyfte av den bördan från mina axlar precis som en chef ska.
Men jag ringde en av mina kollegor igår för att berätta att jag inte kommer att börja som det var tänkt, tyckte att de måste ju höra det från mig. Hon visste det redan och vad mera märkligt var, hon sa att hon anade det redan i onsdags på planeringsdagen - att hon förstått att det var jobbigt för mig. Jaha ja, tack för att du ringde och frågade hur jag mådde då!! Nä, jag förstår mer och mer varför jag kände att det inte skulle gå att jobba på den avdelningen...!
Det känns som att jag vadar i en grå kletig massa av nedstämdhet och sorg. Inget bryter igenom, inget gör mig det minsta glad! Allt känns bara som en suddig dimma som inte släpper igenom något alls. Barnen gör mig glad och med med kan jag ha roligt korta stunder, men livet i övrigt känns som en kal, kall öken. Och så ensamheten! Det finns inte en enda vuxen människa som jag vill ty mig till! Det känns som att ingen, ingen alls kan förstå och jag orkar inte ens försöka förklara för dem hur ont allt gör, de kan ändå aldrig fatta!! Bara de som varit med om samma sak kan förstå.
Jag sover sämre igen; det är svårt att gå och lägga sig, svårt att somna och natten igenom sover jag dåligt och ytligt och oroligt. Tar insomningstabletterna igen de kvällar jag känner att det är extra svårt, men egentligen skulle jag vilja ta dem varje kväll. Egentligen skulle jag vilja ha en narkosapparat bredvid sängen...! När jag tänker efter så tror jag att sömnen har blivit sämre ända sedan jul och att det märks tydligare nu inför jobbstarten.
Ledsen dotter
Äldsta dottern, Stora J, får stanna hemma från skolan idag. Hon var ledsen när hon väcktes och satt vid frukostbordet och grät över pappa. Stackars stackars min lilla stora gumma, hon bär så mycket sorg i sig, det är tungt för henne!! Ofta känns det som att vi är ensammast i världen, jag och barnen - det finns ingen, ingen som verkligen kan förstå!! Jag hoppas innerligt att det blir av med en anhöriggrupp som kyrkan här i stan hade planer på att dra igång, för vi skulle verkligen behöva träffa andra "brännmärkta"!!
Lättare söndag
Idag var en lite, lite lättare dag. Jag hade bestämt mig för att hitta på något roligt med barnen, det kändes som att vi behövde det efter de ledsna dagarna som jobbet genererade och efter en svår och stressad lördag då jag inte riktigt räckte till. Så vi åkte till ett sånt där inomhuslekland i en av grannstäderna och var där över dagen. Det kändes skönt att se dem stoja runt och ha kul och även om jag såklart saknade M, så kändes det ändå som en lugnare saknad. Men jag tänkte flera gånger när jag såg mig omkring på de andra föräldrarna där: "det är bergis bara jag, BARA jag som är änka härinne!" Annorlunda som vanligt, typ....
Jag antar att jag har Valiumdag; det följer det vanliga mönstret - ett par dagars lugn efter storm. För så här lätt brukar det inte hålla sig, efter ett litet tag ramlar man ner i den där sorg-smärtan igen som är så stark att det känns som om man tappar andan!
Lilla J gick fram till nedersta hyllan i vardagsrummet där vi har fotoalbumen ikväll och sa "pappa!". Jag tog ut ett av albumen och bläddrade fram till bilder av honom och tittade med henne. Det är konstigt, men det var tydligt att hon ville se honom - tänk att hon som är så liten fortfarande har kvar den inre bilden av sin pappa!! 1 år och 7 månader är hon och så otroligt skärpt! Folk tror inte att såna små kan så mycket, men jag inser när jag betraktar henne att hon har en stor inre värld där han fortfarande har en plats!! Jag hoppas att hon kan hålla kvar honom där länge, länge!
Jag antar att jag har Valiumdag; det följer det vanliga mönstret - ett par dagars lugn efter storm. För så här lätt brukar det inte hålla sig, efter ett litet tag ramlar man ner i den där sorg-smärtan igen som är så stark att det känns som om man tappar andan!
Lilla J gick fram till nedersta hyllan i vardagsrummet där vi har fotoalbumen ikväll och sa "pappa!". Jag tog ut ett av albumen och bläddrade fram till bilder av honom och tittade med henne. Det är konstigt, men det var tydligt att hon ville se honom - tänk att hon som är så liten fortfarande har kvar den inre bilden av sin pappa!! 1 år och 7 månader är hon och så otroligt skärpt! Folk tror inte att såna små kan så mycket, men jag inser när jag betraktar henne att hon har en stor inre värld där han fortfarande har en plats!! Jag hoppas att hon kan hålla kvar honom där länge, länge!
Min sociala inkompetens
Jag undrar hur lång tid det tar innan man kan möta andra människor på ett naturligt sätt igen? Jag känner mig som en främmande fågel, som en utomjording. Det känns som att jag är så annorlunda än andra "vanliga".
Vi som bär på sorg är brännmärkta, vi har sett något som andra inte har. Och det märks! Jag har så annorlunda horisont än andra; saker de pratar om och lägger energi på rör mig inte i ryggen. Inget de säger eller klagar över vinner min sympati; vad de än har för bekymmer skulle jag utan betänketid byta till mig om de tog min verklighet! Tänkte på det när en av kollegorna nämnde att hon och hennes man skulle separera. Då tänkte jag (fast jag såklart inget sa högt) att: trist för dem, men å gud den som ändå hade fått separera från M istället för att han dog! Klart det också hade varit en slags sorg - över det som inte blev som man hade tänkt - men han hade åtminstone fortfarande funnits och barnen hade fortfarande haft sin pappa!!
Vi som bär på sorg är brännmärkta, vi har sett något som andra inte har. Och det märks! Jag har så annorlunda horisont än andra; saker de pratar om och lägger energi på rör mig inte i ryggen. Inget de säger eller klagar över vinner min sympati; vad de än har för bekymmer skulle jag utan betänketid byta till mig om de tog min verklighet! Tänkte på det när en av kollegorna nämnde att hon och hennes man skulle separera. Då tänkte jag (fast jag såklart inget sa högt) att: trist för dem, men å gud den som ändå hade fått separera från M istället för att han dog! Klart det också hade varit en slags sorg - över det som inte blev som man hade tänkt - men han hade åtminstone fortfarande funnits och barnen hade fortfarande haft sin pappa!!
Det svåraste svåra (flashbacks)
Förresten, apropå det jag skrev under "En bild av vår sorg"; det allra allra svåraste jag gjort, det var att gå ut ur rummet på IVA och på bårhuset och lämna M efter att ha tagit avsked! Det är de tyngsta stegen jag nånsin gått, det var så svårt att jag på IVA säckade ihop utanför dörren och fick ledas därifrån och på bårhuset var tvungen att gå in igen, för det gick inte att gå första gången.
Jag ville ju aldrig lämna honom, jag ville bara vara hos honom hela livet, jag ville bli gammal med honom! Att veta det; att den här människan har jag valt för livet, den här människan och ingen annan vill jag stanna hos - och så tvingas skiljas åt! Dit han gick kunde jag inte följa.......
Jag ville ju aldrig lämna honom, jag ville bara vara hos honom hela livet, jag ville bli gammal med honom! Att veta det; att den här människan har jag valt för livet, den här människan och ingen annan vill jag stanna hos - och så tvingas skiljas åt! Dit han gick kunde jag inte följa.......
Anamnes: psykiskt trauma
I eftermiddag har jag varit hos läkaren och fick ett läkarintyg för sjukskrivning.
"Diagnos: förlängd krisreaktion med depression.
Anamnes: psykiskt trauma med anledning av makens plötsliga dödsfall 1/9. Fortfarande känslomässigt svårt berörd."
"Psykiskt trauma"....you dont say?! "Känslomässigt svårt berörd"? Vad annat kan man vara??
Jaja, det är väl så det ska stå antar jag. Nu får man väl se vad Försäkringskassan säger om min sjukdom, de med sina nya hårda regler. Jag ska i alla fall "etablera provtjänstgöring i barngrupp" enligt doktorns förslag på sjukintyget och det var ju det jag ville försöka också. Så får man väl trappa upp det allt eftersom. Som kuratorn sa: "se det som att du tar en annan väg bara!".
Det känns i alla fall mer hanterbart än att slängas rakt in i ordinarie tjänst, så det är förhoppningsvis rätt väg att gå. Sedan är det väl lite småjobbigt att sjukintyget är skrivet på 1 månad bara, efter det ska jag tillbaka till läkaren för bedömning. Men det är väl så det ska vara kanske.
"Diagnos: förlängd krisreaktion med depression.
Anamnes: psykiskt trauma med anledning av makens plötsliga dödsfall 1/9. Fortfarande känslomässigt svårt berörd."
"Psykiskt trauma"....you dont say?! "Känslomässigt svårt berörd"? Vad annat kan man vara??
Jaja, det är väl så det ska stå antar jag. Nu får man väl se vad Försäkringskassan säger om min sjukdom, de med sina nya hårda regler. Jag ska i alla fall "etablera provtjänstgöring i barngrupp" enligt doktorns förslag på sjukintyget och det var ju det jag ville försöka också. Så får man väl trappa upp det allt eftersom. Som kuratorn sa: "se det som att du tar en annan väg bara!".
Det känns i alla fall mer hanterbart än att slängas rakt in i ordinarie tjänst, så det är förhoppningsvis rätt väg att gå. Sedan är det väl lite småjobbigt att sjukintyget är skrivet på 1 månad bara, efter det ska jag tillbaka till läkaren för bedömning. Men det är väl så det ska vara kanske.
En bild av vår sorg
Bara så ni får en liten liten aning om det helvete vi har genomgått och genomgår här hemma jag och barnen; här är en bild på Lilla J när hon tar adjö av sin pappa på sjukhuset den dagen jag sa till barnen "nu är det nog sista gången ni ser pappa levande!" Detta och att leda in dem i avskedsrummet på bårhuset är det svåraste jag någonsin gjort!! Jag fattar än i dag inte hur jag klarade det.....
Samtal med chef och kurator
Jag har pratat i telefon idag med både min chef och min kurator och båda verkar vara inne på att jag inte ska börja jobba såhär fullt ut, utan lite grann. Kanske ett par dagar i veckan och då som typ arbetsträning, så att jag inte har krav på mig att ta fullt ansvar för allt som är runtomkring, utan kan vara bara i barngruppen. Det känns som en bra idé, jag vill ju hellre försöka jobba lite åtminstone och inte vara fullt sjukskriven, för då tror jag att det blir ännu värre att gå tillbaka till jobbet sedan. Jag vill inte att det ska växa till något "spöke".
Men det förutsätter förstås ändå en sjukskrivning i botten. Så nu ska jag till distriktsläkaren i morgon och sitta hos honom och dra upp hela min historia precis hur jag mår och hur jobbigt det är. Det känns ungefär som att dra ut en visdomstand utan bedövning...... Jag hade hoppats slippa sitta på ett mottagningsrum och gråta och vända ut och in på sorgen och smärtan, för det är så jäkla tungt! Men det får väl bli så.
Har för övrigt gråtit mest hela dagen idag också, inklusive båda telefonsamtalen. Ögonen är alldeles svullna, jag ser inte klok ut.
Får väl se nu hur det blir, men det var i alla fall skönt att ha en chef som var förstående och direkt gick in med olika förslag på lösningar.
Men det förutsätter förstås ändå en sjukskrivning i botten. Så nu ska jag till distriktsläkaren i morgon och sitta hos honom och dra upp hela min historia precis hur jag mår och hur jobbigt det är. Det känns ungefär som att dra ut en visdomstand utan bedövning...... Jag hade hoppats slippa sitta på ett mottagningsrum och gråta och vända ut och in på sorgen och smärtan, för det är så jäkla tungt! Men det får väl bli så.
Har för övrigt gråtit mest hela dagen idag också, inklusive båda telefonsamtalen. Ögonen är alldeles svullna, jag ser inte klok ut.
Får väl se nu hur det blir, men det var i alla fall skönt att ha en chef som var förstående och direkt gick in med olika förslag på lösningar.
Läser kommentarer
Jag läser era kommentarer och bara gråter! Jag behöver så väl andra som kan se det jag inte själv är kapabel att se och det gör ni! Jag vet ju innerst inne att ni har rätt, det är för tidigt, det är bara det att jag har hela tiden valt att inte skygga för något. Jag har gjort allt, oavsett hur svårt det har varit, jag har blundat och hoppat och hoppats att det går bra. Och det var väl så jag tänkte nu med; att går det så går det. Men det är just det, det går nog inte. För man ska väl inte gråta oavbrutet efter att bara varit på jobbet en enda dag och inte ens i barngruppen? Jag vet inte, jag har aldrig varit sjukskriven för något liknande, jag har ingen aning om hur dåligt man ska må. Gråtit, det har jag ju gjort hela tiden, så det är liksom inget nytt. Men det känns som att jag har backat tillbaka tre månader av fyra i mitt mående och det är inte bra.
Hur har andra gjort? Hur snart gick andra tillbaka till jobbet när de hade mist sin man? Jag vet inte, vem frågar man?
Hur har andra gjort? Hur snart gick andra tillbaka till jobbet när de hade mist sin man? Jag vet inte, vem frågar man?
Hemskt!!
Det kommer aldrig att gå! Så känner jag efter att ha varit på jobbet på planering idag - det kommer aldrig att gå! Jag tror inte jag orkar, för det är väl det man inte gör när man gråtit konstant sedan jag åkte därifrån kl 16?? Och då har vi ändå bara suttit och planerat, jag har inte ens varit i barngrupp ännu! Men det blev så tydligt: all röra, strul, oorganisation, allt runtomkring som tar tid och energi - sånt som jag inte har marginaler för längre! Kollegorna satt halva dagen och försökte lösa akuta vikariesättningsproblem för morgondagen och nästa vecka; tillfällen som de borde ha löst för längesedan eftersom de vetat om dem sedan i höstas. Sånt läggs det tid och kraft på och så är det hela tiden! Och toppat på det en barngrupp som verkar mycket tungjobbad med konflikter och specialbehov hit och dit.
Känns som att ha trillat ner i ett mycket djupt hål, som att ha backat nästan alla steg jag tagit mig framåt.
Till jobbet med bävan
Usch, wish me luck! Jag ska till jobbet idag och vara med på heldagsplanering! Det känns inte bra alls att gå dit, undrar hur det kommer att bli den 19:e när jag börjar jobba på riktigt i barngrupp? Tvivlar mer och mer faktiskt.
Elak kärring
Lilla J och jag var på Trettondagsgudstjänst i vår kyrka idag och efteråt var det kyrkkaffe. Träffade då på en av granntanterna som gjorde mig väldigt ledsen. Hon verkar aldrig ge sig! Helt taget ur det blå mot vad vi pratade om fällde hon nämligen en nålstickskommenar: "ja, synd att inte vägen finns att promenera på!"
M och jag tog nämligen förra hösten bort en traktorväg som gick tvärs över en av våra åkrar och rakt igenom vår gårdsplan. Framförallt för att det skulle bli lättare att odla åkern när den blev ett helt stycke, men lite också för att det var lite jobbigt att ha folk gående rätt igenom gårdsplanen så nära huset, det kändes liksom lite för privat och nära. Vi kollade noga innan med Lantmäteriet att vi inte gjorde något fel och det var vår egen väg, inga servitut eller någon annan som hade rätt till den. De gick ända tillbaka till laga skifte 1856, så det är välkollat. Men ändå har kärringen hållit på sedan dess, både direkt till oss genom gnälliga små nålstick och bakom ryggen med rent skitprat, att tjata om hur synd det är att vägen inte finns där så hon kan promenera! Det går inte in i hennes huvud att det är privatägd jordbruksmark och inget jävla allmänt parkstråk!!
Och där står kärringen - i kyrkan som jag begravde min man i, 100 meter från hans grav - och gnäller IGEN!!! Hur fan rent ut sagt är man funtad när man gör så??? Jag blev så paff att jag inte fattade direkt vad hon sa utan bara nickade och log. Det sjönk in några sekunder senare, när jag var tvungen att jaga efter Lilla J som var på väg ut. Sedan dess har jag varit ledsen och förbannad. Bittra kärring, hon föddes nog bitter och hon kommer sanna mina ord att dö bitter! Och då vet jag en som inte kommer att hala nån flagga, gå på begravningen eller vara med och sala till blomma! Hon kan fanimej ruttna! Hoppas bara de har promenadvägar i helvetet.....!
M och jag tog nämligen förra hösten bort en traktorväg som gick tvärs över en av våra åkrar och rakt igenom vår gårdsplan. Framförallt för att det skulle bli lättare att odla åkern när den blev ett helt stycke, men lite också för att det var lite jobbigt att ha folk gående rätt igenom gårdsplanen så nära huset, det kändes liksom lite för privat och nära. Vi kollade noga innan med Lantmäteriet att vi inte gjorde något fel och det var vår egen väg, inga servitut eller någon annan som hade rätt till den. De gick ända tillbaka till laga skifte 1856, så det är välkollat. Men ändå har kärringen hållit på sedan dess, både direkt till oss genom gnälliga små nålstick och bakom ryggen med rent skitprat, att tjata om hur synd det är att vägen inte finns där så hon kan promenera! Det går inte in i hennes huvud att det är privatägd jordbruksmark och inget jävla allmänt parkstråk!!
Och där står kärringen - i kyrkan som jag begravde min man i, 100 meter från hans grav - och gnäller IGEN!!! Hur fan rent ut sagt är man funtad när man gör så??? Jag blev så paff att jag inte fattade direkt vad hon sa utan bara nickade och log. Det sjönk in några sekunder senare, när jag var tvungen att jaga efter Lilla J som var på väg ut. Sedan dess har jag varit ledsen och förbannad. Bittra kärring, hon föddes nog bitter och hon kommer sanna mina ord att dö bitter! Och då vet jag en som inte kommer att hala nån flagga, gå på begravningen eller vara med och sala till blomma! Hon kan fanimej ruttna! Hoppas bara de har promenadvägar i helvetet.....!
Framtid?
Funderar över en av frågorna som den där journaliststudenten ställde till mig, om hur jag ser på framtiden. Framtiden? Dit orkar jag inte blicka än på länge, min vy sträcker sig oftast bara till nästa dag. Ibland planerar jag lite vagt framåt ett par veckor, men inte mer än så. Påsk? Sommar? Semester? Det finns liksom inte, det är som när det är tjock dimma ute och man bara ser det närmaste framför sig. Man vet att det finns saker längre bort, men de syns inte genom det där suddiga tjocka ogenomträngliga. Jag antar att man kan säga att det är mycket skarpa krökar på min väg just nu!
Här är frågorna och mina svar:
Vad ser du i framtiden längre fram när den värsta sorgen har lagt sig?
Vart ser du dig själv om 20 år?
Jag orkar fortfarande inte tänka i termen framtid! Det känns bara som en ocean av saknad. M:s farbror sa till mig en vecka efter begravningen: "du är ju så ung, flicka lilla!" och menade på att jag har så mycket kvar att leva och säkert kommer att hitta någon ny. Det var kanske menat som tröst, men för mig var det skrämmande att jag är så ung!! Det betyder ju bara att jag antagligen måste leva så många år utan M! Jag kände mig som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta när han sa: "jag kanske måste leva här på jorden tills jag blir nittio år utan min Skorpa!"
Här i vår lilla by har vi en grannfarbror vars fru gick bort i höstas (efter M). Han är väl i åttioårsåldern och jag kommer ihåg när jag var hos honom med en blomma att jag faktiskt var lite avundsjuk när han berättade att han och hans fru hade sällskapat i 60 år. Så fint, jag förstår att han saknar henne enormt, men tänkt att få haft 60 år tillsammans! Jag hade kunnat ge vad som helst för så många år med M! Vad mer kan man önska liksom?? Nu måste jag gå här utan honom och även om jag vill finnas kvar för barnens skull tills de blir stora och så, så skrämmer det mig att jag kanske blir jättegammal! Så många år att längta! Även om jag nån gång skulle träffa någon annan, så kommer jag ju alltid att sakna M som var den jag fick barnen ihop med. Att ha barn ihop svetsar samman så mycket tycker jag.
Men visst, det ska möjligtvis bli skönt "när den värsta sorgen lagt sig" att kunna andas igen utan att det gör ont i själen. Sorg gör så himla ont, ingen kan fatta som inte varit med om det hur det skär som knivhugg i magen när man tänker på den man mist! Jag lever fortfarande efter det som prästen sa till mig: "en dag i sänder". Det får vara gott nog så.
Här är frågorna och mina svar:
Vad ser du i framtiden längre fram när den värsta sorgen har lagt sig?
Vart ser du dig själv om 20 år?
Jag orkar fortfarande inte tänka i termen framtid! Det känns bara som en ocean av saknad. M:s farbror sa till mig en vecka efter begravningen: "du är ju så ung, flicka lilla!" och menade på att jag har så mycket kvar att leva och säkert kommer att hitta någon ny. Det var kanske menat som tröst, men för mig var det skrämmande att jag är så ung!! Det betyder ju bara att jag antagligen måste leva så många år utan M! Jag kände mig som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta när han sa: "jag kanske måste leva här på jorden tills jag blir nittio år utan min Skorpa!"
Här i vår lilla by har vi en grannfarbror vars fru gick bort i höstas (efter M). Han är väl i åttioårsåldern och jag kommer ihåg när jag var hos honom med en blomma att jag faktiskt var lite avundsjuk när han berättade att han och hans fru hade sällskapat i 60 år. Så fint, jag förstår att han saknar henne enormt, men tänkt att få haft 60 år tillsammans! Jag hade kunnat ge vad som helst för så många år med M! Vad mer kan man önska liksom?? Nu måste jag gå här utan honom och även om jag vill finnas kvar för barnens skull tills de blir stora och så, så skrämmer det mig att jag kanske blir jättegammal! Så många år att längta! Även om jag nån gång skulle träffa någon annan, så kommer jag ju alltid att sakna M som var den jag fick barnen ihop med. Att ha barn ihop svetsar samman så mycket tycker jag.
Men visst, det ska möjligtvis bli skönt "när den värsta sorgen lagt sig" att kunna andas igen utan att det gör ont i själen. Sorg gör så himla ont, ingen kan fatta som inte varit med om det hur det skär som knivhugg i magen när man tänker på den man mist! Jag lever fortfarande efter det som prästen sa till mig: "en dag i sänder". Det får vara gott nog så.
Lugnare lördag med funderingar
Dagen idag har varit lugnare och lite lättare, sådär som det alltid brukar vara. Storm följs av stillhet eller nåt.
Tog med barnen på en tur till stan där vi bland annat gick och fikade på café och de fick välja precis vad de ville. Tyckte de kunde behöva lite "fika-lyx" efter att jag varit så ledsen igår.
Funderar lite kring det här med att mina marginaler är så små för att inte säga obefintliga gentemot saker som går snett eller krånglar. Undrar hur jag ska kunna jobba när jag är sån? På jobbet känns det rätt ofta som att typ allt strular och krånglar och är onödigt svårt och tålamodskrävande! Kommer jag att orka? Kommer jag att klara av det?
Tog med barnen på en tur till stan där vi bland annat gick och fikade på café och de fick välja precis vad de ville. Tyckte de kunde behöva lite "fika-lyx" efter att jag varit så ledsen igår.
Funderar lite kring det här med att mina marginaler är så små för att inte säga obefintliga gentemot saker som går snett eller krånglar. Undrar hur jag ska kunna jobba när jag är sån? På jobbet känns det rätt ofta som att typ allt strular och krånglar och är onödigt svårt och tålamodskrävande! Kommer jag att orka? Kommer jag att klara av det?
Svart fredag
Undrar hur mycket som revs upp idag egentligen? Efter de där intervjufrågorna har sorgen bara eskalerat hela dagen och kvällen, nu vill jag bara somna ifrån alla tårar och all smärta! Det får bli insomningstablett ikväll inser jag, annars går det aldrig! Och då tog jag ingen vare sig julafton eller nyårsafton, så idag är det illa!
Hade megastort datorkrångel som tog hela eftermiddagen och det är så tydligt; jag orkar inte med när saker strular! Så efter det krånglet var jag överkänslig och har mest gråtit och varit irriterad. Alla småsaker verkar gå fel dessutom; adventsljusstakar som åker i golvet och går sönder, mromors julgranskulor som går i kras - sånt som jag egentligen skiter i men som får mig att tippa över kanten.
Vissa dagar vill man bara radera ut och det här var en sån........
Hade megastort datorkrångel som tog hela eftermiddagen och det är så tydligt; jag orkar inte med när saker strular! Så efter det krånglet var jag överkänslig och har mest gråtit och varit irriterad. Alla småsaker verkar gå fel dessutom; adventsljusstakar som åker i golvet och går sönder, mromors julgranskulor som går i kras - sånt som jag egentligen skiter i men som får mig att tippa över kanten.
Vissa dagar vill man bara radera ut och det här var en sån........
Jag och min sorgehacka och mitt berg
Nu är jag en smula rödgråten och urlakad; har suttit och mailat svar på frågor från en journaliststuderande (se kommentarerna under "Kyrkklockor") om min sorg och saknad efter M och hur det har känts under de här storhelgerna och om bemötande från andra. Fast det är välgörande ändå, jag tvingas tänka till och möta sånt som gör ont. Och alla tårar ska ju ut, så det brukar kännas lite lättande efteråt!
Litet axplock från mitt svar på en av frågorna:
Jag har citat från en kvinna som förlorade sin son för 3 år sedan och hon sa att det värsta hon vet är när folk säger åt henne att hon "måste gå vidare". Känner du någon sådan press att du inte får sörja ifred och blir stressad framåt av människor omkring dig som inte förstår att du vissa dagar mår dåligare än andra och vissa bara vill stanna inne?
Nej, jag har nog inte upplevt det så mycket än, men det kanske kommer. Däremot har jag mer och mer "stängt dörren" om min sorg, dvs jag delar inte den med så många längre utan bara ytterst få utvalda. Det känns som att det är nödvändigt, det är så känsliga saker att det kräver en hel del av den som ska bemöta.
"Måste gå vidare" är en fånig klyscha som folk häver ur sig, folk som inte har en aning om vad sorg innebär! Som om man skakade av sig sorgen efter lämplig tid! Tvärtom bär man ju med sig den alltid, bara det att den förändras och förhoppningsvis blir lite mer lätthanterlig. Som att hacka sig igenom ett berg tills det återstår en sten, tung men ändå såpass hanterlig att man kan lägga den i en ryggsäck, resa sig och gå. Man bär alltid stenen med sig, men den är inte ett berg längre. Och man måste hacka, man kan inte fuska och gå runt berget.
Jag är mycket för att förklara i bilder......!
Nu ska jag dock lägga ifrån mig min sorgehacka en stund, för nu orkar jag inte mer efter att ha skrivit alla långa sorgesvar till henne, även om det säkert är nyttigt!
Litet axplock från mitt svar på en av frågorna:
Jag har citat från en kvinna som förlorade sin son för 3 år sedan och hon sa att det värsta hon vet är när folk säger åt henne att hon "måste gå vidare". Känner du någon sådan press att du inte får sörja ifred och blir stressad framåt av människor omkring dig som inte förstår att du vissa dagar mår dåligare än andra och vissa bara vill stanna inne?
Nej, jag har nog inte upplevt det så mycket än, men det kanske kommer. Däremot har jag mer och mer "stängt dörren" om min sorg, dvs jag delar inte den med så många längre utan bara ytterst få utvalda. Det känns som att det är nödvändigt, det är så känsliga saker att det kräver en hel del av den som ska bemöta.
"Måste gå vidare" är en fånig klyscha som folk häver ur sig, folk som inte har en aning om vad sorg innebär! Som om man skakade av sig sorgen efter lämplig tid! Tvärtom bär man ju med sig den alltid, bara det att den förändras och förhoppningsvis blir lite mer lätthanterlig. Som att hacka sig igenom ett berg tills det återstår en sten, tung men ändå såpass hanterlig att man kan lägga den i en ryggsäck, resa sig och gå. Man bär alltid stenen med sig, men den är inte ett berg längre. Och man måste hacka, man kan inte fuska och gå runt berget.
Jag är mycket för att förklara i bilder......!
Nu ska jag dock lägga ifrån mig min sorgehacka en stund, för nu orkar jag inte mer efter att ha skrivit alla långa sorgesvar till henne, även om det säkert är nyttigt!
Lägger nyår till handlingarna
Så var ännu en storhelg avklarad. Nyårsafton var trevlig; jag och barnen firade med den familjen som vi alltid brukar fira med - i år var det vår tur att ha det hemma hos oss. Det är skönt, för jag kan prata om M med dem på ett naturligt sätt - han finns liksom med oss hela tiden.
M vakade nog över oss också, för vi glömde blåsa ut stearinljusen i ljuskronan ovanför matbordet när vi gick ut och smällde raketer och när vi kom in hade två av ljusen brunnit ner och droppat tjockt med stearin ner på duken. Det borde tagit eld, men det hade det inte gjort, bara stelnat! Så han höll nog en skyddande hand över oss!
Fick en efterreaktion när de åkt hem, precis som på julafton, men jag börjar lära mig nu. Stannade uppe länge, länge och plockade iordning för att bli extra trött när jag skulle lägga mig, men gråten kom förstås ändå. Hade jag varit riktigt smart hade jag väl lagt mig med en gång, gråtit tills attacken var över och sedan somnat, men man blir lite rädd för att ligga där och försöka somna och möta all denna smärta! Så jag var uppe till fyra, vilket som sagt inte hjälpte, och grät mig sedan till sömns. Det låter kanske hemskt, men så är verkligheten för oss sörjande. Man får helt enkelt bara gråta och ta emot smärtan och sedan reser man sig en gång till.
Gott nytt år, min älskade, i din himmel! Jag saknar dig alltid, alltid!
