Jag och min sorgehacka och mitt berg
Litet axplock från mitt svar på en av frågorna:
Jag har citat från en kvinna som förlorade sin son för 3 år sedan och hon sa att det värsta hon vet är när folk säger åt henne att hon "måste gå vidare". Känner du någon sådan press att du inte får sörja ifred och blir stressad framåt av människor omkring dig som inte förstår att du vissa dagar mår dåligare än andra och vissa bara vill stanna inne?
Nej, jag har nog inte upplevt det så mycket än, men det kanske kommer. Däremot har jag mer och mer "stängt dörren" om min sorg, dvs jag delar inte den med så många längre utan bara ytterst få utvalda. Det känns som att det är nödvändigt, det är så känsliga saker att det kräver en hel del av den som ska bemöta.
"Måste gå vidare" är en fånig klyscha som folk häver ur sig, folk som inte har en aning om vad sorg innebär! Som om man skakade av sig sorgen efter lämplig tid! Tvärtom bär man ju med sig den alltid, bara det att den förändras och förhoppningsvis blir lite mer lätthanterlig. Som att hacka sig igenom ett berg tills det återstår en sten, tung men ändå såpass hanterlig att man kan lägga den i en ryggsäck, resa sig och gå. Man bär alltid stenen med sig, men den är inte ett berg längre. Och man måste hacka, man kan inte fuska och gå runt berget.
Jag är mycket för att förklara i bilder......!
Nu ska jag dock lägga ifrån mig min sorgehacka en stund, för nu orkar jag inte mer efter att ha skrivit alla långa sorgesvar till henne, även om det säkert är nyttigt!
Vilken talande bild! Jag är också mycket för bilder, och den här tar jag med mig - som så mycket annat du skrivit. Så länge man hackar i berget kan man inte göra annat, då kan man inte upptäcka nya platser eller nya händelser. Man finns vid sitt berg och måste hacka vidare. När berget så småningom låter sig lyftas i form av en stor, tung sten kan man istället ta den i ryggsäcken, som du skriver, och kanske börja orka och vilja se sig om igen. Men arbetet fram tills dess är jobbigt och tungt, både psykiskt och fysiskt. Sorgearbete. Och stenen kommer alltid att finnas med... Sorgen efter min pappa är så annorlunda, förstås. Jag upptäckte ganska tidigt att det finns speciellt anpassade hyllor för min sten, där jag kan och får lägga den ifrån mig en stund och vila från tyngden. Men min mamma, hon hackar i berget fortfarande. Precis som du...
Styrkekramar detta nya år!
Den sorg jag bär på är inte i närheten av din, men något som fortfarande, efter 3½ år, slår mig med kraft är att det kommer så...oförhappandes. En doft, en silhuett, en låt på radion och så står man där och hulkar igen. Men stunderna emellan blir längre och längre och vid vissa tillfällen ger de där solar plexus-smällarna mer ett vemodigt leende istället för en svart påse över huvudet.
Det kommer att ta tid, jag tror inte det är nån mening att hymla med det. Men du kommer att klara den tiden, det måste du för barnens skull. Och det kommer att lätta. Jag önskar bara att de som fanns i din fysiska närhet var lite mer förstående för vad du behöver.
Som jag sagt förut, det finns ingen genväg. Det är bara IGENOM som gäller. Inte runt om, inte över, inte under. GENOM. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig hacka lite så det inte blev lika tungt för dig ensam!
Åh du beskriver så exakt så det högg till i hjärtat, och beskrivningen nedan av din kväll där du kämpar så hårt du nånsin kan mot gråtsmärtan, den känner jag igen från morgnarna, paniken precis där då man vaknar och inser - igen & igen!
En ängel i livet - en ängel i himmlen!
Vilken Man!
kram vännen, lånar ut min axel till dig o stryker dig över ditt hår!
jag tänker i bilder o tycker din beskrivning var så rätt på något sätt. genom sorgen måste man, tid tar det för att inte tala om kraft o ork...
önskar så jag kunde stå vid din sida o hacka!
sänder varma kramar
