Sorgfågel

Igår var verkligen en superlåg dag! Efter att jag skrev här mådde jag ännu sämre, ett tag kändes det nästan som att jag skulle braka ihop. Men som för det mesta så håller man sig samman och så också igår. Men det blev en ledsen, deppig dag med väldigt lite ork!

Idag känns det bättre; mer som lugnt vemod med en stilla saknad. Och det känns som om M är extra nära idag, det brukar ofta vara så när jag har de där "vemodsdagarna". Kanske för att det stillar sig och blir tyst inuti.
Tankarna har flugit omkring, jag har tänkt mycket på sjukhusdagarna; på hur det var när jag vakade hos honom. Drömmen och hoppet att han skulle vakna, fritt fall-känslan när de sa att han inte skulle klara sig, ångestattacken när jag satt ensam i hans rum medan de tog honom till röntgen, testet av "krigslarmet" utanför sjukhuset när han precis hade dödförklarats, insikten om hur ensam jag skulle bli utan honom. Det gör väldigt, väldigt ont att tänka tillbaka på de dagarna och ändå kan jag än idag inte förstå hur jag klarade att överhuvudtaget stå upprätt. Det känns som en mardröm, som något man borde vaknat upp från.

Stora J och jag satt tillsammans idag och började skriva i M:s minnesbok. Jag fick den av kuratorn och gav den till barnen i julas. Man fyller i olika minnen av personen som dött; händelser, egenskaper, tillfällen - lite allt möjligt. Det var fint att sitta tillsammans och minnas och fundera vad vi skulle skriva.
Såhär ser minnesboken ut, det är Rädda Barnen som ger ut den: