Framtid?
Här är frågorna och mina svar:
Vad ser du i framtiden längre fram när den värsta sorgen har lagt sig?
Vart ser du dig själv om 20 år?
Jag orkar fortfarande inte tänka i termen framtid! Det känns bara som en ocean av saknad. M:s farbror sa till mig en vecka efter begravningen: "du är ju så ung, flicka lilla!" och menade på att jag har så mycket kvar att leva och säkert kommer att hitta någon ny. Det var kanske menat som tröst, men för mig var det skrämmande att jag är så ung!! Det betyder ju bara att jag antagligen måste leva så många år utan M! Jag kände mig som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta när han sa: "jag kanske måste leva här på jorden tills jag blir nittio år utan min Skorpa!"
Här i vår lilla by har vi en grannfarbror vars fru gick bort i höstas (efter M). Han är väl i åttioårsåldern och jag kommer ihåg när jag var hos honom med en blomma att jag faktiskt var lite avundsjuk när han berättade att han och hans fru hade sällskapat i 60 år. Så fint, jag förstår att han saknar henne enormt, men tänkt att få haft 60 år tillsammans! Jag hade kunnat ge vad som helst för så många år med M! Vad mer kan man önska liksom?? Nu måste jag gå här utan honom och även om jag vill finnas kvar för barnens skull tills de blir stora och så, så skrämmer det mig att jag kanske blir jättegammal! Så många år att längta! Även om jag nån gång skulle träffa någon annan, så kommer jag ju alltid att sakna M som var den jag fick barnen ihop med. Att ha barn ihop svetsar samman så mycket tycker jag.
Men visst, det ska möjligtvis bli skönt "när den värsta sorgen lagt sig" att kunna andas igen utan att det gör ont i själen. Sorg gör så himla ont, ingen kan fatta som inte varit med om det hur det skär som knivhugg i magen när man tänker på den man mist! Jag lever fortfarande efter det som prästen sa till mig: "en dag i sänder". Det får vara gott nog så.
Hittade hit av en slump och har läst din blogg och tagit del av din såå sorliga historia. Jag började läsa igår kväll och vaknade i natt vid 4-tiden och hade en sorgsen känsla i hela mig, kunde inte fatta varför. Låg vaken till 05.30 och gick sedan upp och åt lite frukost. Då kom jag på att det var ju ditt öde som gripit mig så starkt. Jag är så ledsen för din skull och vet att det inte finns ord i världen som kan få dig att känna dig bättre till mods lilla kära du. Man brukar säga att sorgen är randig för barn och det kommer den att bli för dig också med tiden. Ränderna kommer att bli glesare och glesare och du kommer att kunna leva igen. Ta hand om dig nu och omge dig med folk som du mår bra av att vara med. Säg också till alla hur du vill ha det. Att du vill att alla skall prata om honom för allas skull och inte minst för din och barnens. Det är viktigt att din älskling och barnens pappa skall få vara närvarande i samtalen. Många styrkekramar från en medmänniska! Krama barnen mycket och länge och ofta!
På nyårsafton sände Svt en underbar dokumentär om en 99 år gammal, dansk kvinna. "99 år och evigt ung" hette den. Hon var ett otroligt krutpaket, och jag skulle aldrig ha kunnat gissa att hon var så pass gammal som hon var. Bland annat berättade hon om en dag när hon som vanligt var på sitt arbete. Plötsligt ringer telefonen, De ber henne omedelbart komma hem. Det visar sig att hennes hus brann. I den branden gick hon miste om sin man. Hon berättade detta med tårar i ögonen. Hon trodde aldrig att hon skulle kunna leva igen efter den här händelsen. Men hon beslutade sig till slut att hon måste finnas kvar för dem som behöver henne. Detta var hennes vändning. Titta gärna på reprisen av programmet. En gammal kvinna med en otrolig livsgnista. 9 januari kl 20 i Svt24.
Om tio dagar är det 16 år sen... sexton år! Det blir lättare, mindre intensivt med tiden, men sorgen finns alltid med. Allt som inte blev. Alla frågor jag aldrig hann ställa. En massa praktiska saker som hade varit bra att veta och som pappa inte har en aning om. Mina barn har aldrig träffat sin mormor. Min mamma har aldrig sett mina barn. Sexton år. Det blir lättare, men försvinner aldrig.
