Lägesrapport från en grå, kal öken
Själv pratade jag med LRF igår om att arrendera ut jorden. Nu ska de skriva ett förslag på arrendeerbjudande som ska gå ut till ett gäng utvalda som jag tror är intresserade och som jag kan tänka mig som arrendatorer. Det känns skönt att ha rullat igång den bollen också, men det är klart att det är en småtung grej att hålla på med nu när jag mår så kasst.
Min chef sysslar vidare med att lösa min arbetsträning/sjukskrivning, hon har varit jättebra och förstående och lyfte av den bördan från mina axlar precis som en chef ska.
Men jag ringde en av mina kollegor igår för att berätta att jag inte kommer att börja som det var tänkt, tyckte att de måste ju höra det från mig. Hon visste det redan och vad mera märkligt var, hon sa att hon anade det redan i onsdags på planeringsdagen - att hon förstått att det var jobbigt för mig. Jaha ja, tack för att du ringde och frågade hur jag mådde då!! Nä, jag förstår mer och mer varför jag kände att det inte skulle gå att jobba på den avdelningen...!
Det känns som att jag vadar i en grå kletig massa av nedstämdhet och sorg. Inget bryter igenom, inget gör mig det minsta glad! Allt känns bara som en suddig dimma som inte släpper igenom något alls. Barnen gör mig glad och med med kan jag ha roligt korta stunder, men livet i övrigt känns som en kal, kall öken. Och så ensamheten! Det finns inte en enda vuxen människa som jag vill ty mig till! Det känns som att ingen, ingen alls kan förstå och jag orkar inte ens försöka förklara för dem hur ont allt gör, de kan ändå aldrig fatta!! Bara de som varit med om samma sak kan förstå.
Jag sover sämre igen; det är svårt att gå och lägga sig, svårt att somna och natten igenom sover jag dåligt och ytligt och oroligt. Tar insomningstabletterna igen de kvällar jag känner att det är extra svårt, men egentligen skulle jag vilja ta dem varje kväll. Egentligen skulle jag vilja ha en narkosapparat bredvid sängen...! När jag tänker efter så tror jag att sömnen har blivit sämre ända sedan jul och att det märks tydligare nu inför jobbstarten.
Ja,sorg kan sätta sig som värk i kroppen! Miste min son för ganska så exakt 8 år sedan. Har dess värk så fort nåt blir jobbigt. Det var också den första frågan jag fick då jag sökte för min värk. "Kan det inte vara sorgen tor du?" Då blev jag riktigt arg. "Skylla på det liksom"... Men nog var det så allt. Det tyder iaf på det nu i efterhand och på hur jag mår då det är jobbigt.Då gör det ont i kroppen och jag vill bara krypa ihop i fosterställning och stänga allt ute.Har fått för mig att det är psykets försvar så vi får behålla vårt förstånd genom att tvinga oss att "stänga av".
Må så GOTT det går!kram
Jag förstår att du är arg för att folk inte kan bemöta dig så som du vill bli bemött, men hon SÅG dig ju! Även om du har det värre än värst, så är det inte lätt när man inte fått guidning i hur man bemöter sorg och från andra horisonten sett så var det empati och bekräftelse. De som inte läser din blogg kan inte läsa dina tankar. Det är bara vi som läser här som kan. Du kommer att bli bitter om du inte har det i bakhuvudet...
-ME- visst du kanske har rätt, men jag känner att jag inte riktigt köper det ändå. För jo, hon såg, men gjorde inte ett skit åt det och då kan det kvitta. Vill jag att folk ska bara se, så kan jag gå ner på ica och låta dem glo på stackars änkan! Det hjälper inte mig om folk bara ser utan att göra något. Det är inte tanken som räknas utan handlingen.
Det är lite tråkigt, för den här personen tycker jag ju om, men jag har fått inse att jag får se henne som bara kollega.
Jag är så trött på att vara den som är förstående, det är hela tiden jag som ska förstå varför andra inte kan ta till sig min sorg, varför de inte kan fatta, varför de inte vågar höra av sig, varför de dabbar sig och rapar upp klyschiga kommentarer. Visst, jag VET att de aldrig kan förstå, det funkar inte så, men hur svårt är det att bara föreställa sig en aning?? Om man ser någon med ett brutet ben så fattar man väl att det gör ont även om man aldrig kan känna hur mycket?
Förlåt, jag är inte arg på dig, du hjälper mig jättemycket och är en av mina skyddsänglar, men gud vet att jag skulle behöva fler skyddsänglar i min geografiska närhet också....
Kram
Sorgfågel
L, jag vet. Det är därför jag törs säga emot dig. ;) Och jag förstår din frustration, det gör jag, men nuförtiden är det ingen som lär en hur man hanterar sorg. Det var annorlunda förr när döden var en del av livet, nu är den inte det längre. Och folk blir rädda. Jag fattar att du blir arg, men ska du vara skitförbannad på alla som inte möter dig så rättframt som du vill, så kommer du vara en väldigt arg människa framöver. Och jag tror inte att du är sån, egentligen. Däremot är jag fullständigt övertygad om att du är en såndär som finns där när det stormar.
Så svårt att kommentera... Vill säga rätt, vill trösta och hjälpa. Helst vill jag kunna svinga trollspöt så att människor omkring dig förstår vad de behöver göra för att lindra lite lite, inte strö salt i sår. Samtidigt är det ju så illa som det är, människor förstår inte, förmår inte - och du kan bara påverka dig själv, inte dem... Lite det -ME- är inne på; bli inte bitter och en väldigt arg människa, undvik det så långt du kan, för du har ju nog med sorgen.
Du vill inte ty dig till någon enda, skriver du, samtidigt som det ändå lyser igenom en längtan efter någon att just ty sig till. Och däri ligger väl svårigheten. Du vill ty dig till M ...som ju inte finns och förlusten av honom är själva anledningen till att du mår som du gör. En svår spiral. Har du stöd av kuratorn nu? Någon annan än oss bloggläsare att bolla med? Det är ju, som bloggen heter, det svåraste i livet...
Vad skönt ändå att du kan känna glädje av barnen! Ta vara på de stunderna!!
-ME- och Sabina, kloka ord som jag sparar! Jag ska försöka att bli tydlig inför andra med vad jag behöver, så kanske det blir bättre.
Kram
Sorgfågel
